Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VI. »Frihetens sångarätt»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
324
digheter, hvilka Braun själf så lifligt kände, men
där är uti dem också ganska mycket af det goda
kamratskap, den gemytliga patriarkalism och den
idylliska landtlighet, som hörde till den gamla nu
försvunna indelta armén.
Icke blott i sina dikter utan äfven i sitt lif
åsidosatte Braun den visa måttan, men till hans
ursäkt länder, att hans lott ej var den lyckligaste;
af naturen hade han en hypokondrisk åder, hvilken
med tiden som oftast tog lofven af hans goda
lynne, och han hade haft sin vemodiga kärlekssaga.
Den flicka han älskade var en kusin, Ebba von
Braun, men ehuru hans kärlek var besvarad, blefvo
de aldrig förenade. Han ville icke, sade han, binda
henne vid sitt mörka öde, och hon rycktes tidigt
(1843) b°rt döden, men sitt vackra minne
vårdade han sedan troget. Bland dikterna till henne
är den allmänt bekanta »Du är mig kär», hvilken,
om den också icke i allo är ett färdigt konstvärk,
dock i sin rörande änkelhet är bra mycket mera
värd än Nyboms grannlåter.
Äfven med klen ekonomi hade Braun att kämpa,
och han kunde icke taga den saken med lätt mod;
han var i vissa fall en svag karaktär, men han var
en hedersman, och han fann också värkligt goda
och trogna vänner, som sökte taga hand om honom.
Under sina sista år vistades Braun sålunda en lång
tid hos Blanche och rönte där hjärtlig omvårdnad,
när han var djupt nedkommen och nästan själssjuk.
Man får ock det intrycket, att Braun ärligt sökte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
