Hedvig Charlotta Nordenflycht.
Målning af J. H. Scheffer. Uppsala universitets museum.
Frihetstiden (1719--1772)
Öfversikt
(född 1718, död 1763) var medelpunkt för en vitter krets, till hvilken bl. a. Creutz och G. F. Gyllenborg hörde och som utgaf diktsamlingen »Våra försök» (sedermera utkommen i ny, omarbetad upplaga under titeln »Vitterhetsarbeten»). Denna krets betecknar i förhållande till den dalinska riktningen en vida mera framskriden »upplysningsståndpunkt» och sympatiserade lifligt med den franska upplysningstidens förkämpar; i poetiskt afseende lägga i synnerhet dess yngre medlemmar an på en mera elegant, smakren form och en mera förfinad och aristokratisk hållning än Dalins folkligare författarskap. Den utgör en direkt föregångare till den gustavianska tiden.
Hedvig Charlotta Nordenflycht.
Målning af J. H. Scheffer. Uppsala universitets museum.
Fru Nordenflycht, som kallar sig »Herdinnan i Norden» (anspelning på hennes initialer), företer i sin lyriska skaldeverksamhet tvenne skeden. Under hennes första utvecklingstid, som torde kunna anses omfatta 1740-talet och ett par år in på nästa årtionde, offentliggör hon diktsamlingarna Den sörjande turturdufvan och Kvinnligt tankespel, den senare en poetisk årsbok; de däri inrymda dikterna äro ömsom idylliska, ömsom känslosamma, alltid innerliga uttryck för ett lidelsefullt hjärta. -- Från år 1753, då omkring henne samlades en krets af yngre vitterlekare, ägnade hon större omsorg åt diktens formella sida, liksom hon med allvar hängaf sig åt studiet af tidens upplysningsfilosofi. Hennes senare diktning röjer ock mera formfulländning, men då hon griper sig an med större ämnen, rör hon sig på ett för henne mera främmande område, än då det gäller att tolka det egna hjärtats rörelser. Af särskild betydelse är fru Nordenflychts uppträdande för kvinnans rätt att deltaga i tidehvarfvets andliga arbete.
Lefnad: Hedvig Charlotta Nordenflycht, dotter till kamreraren i kammarkollegium And. Nordenflycht, visade redan som barn så stor vetgirighet, att den ingaf föräldrarne farhåga för att hon skulle blifva en »lärd i stubb», hvilket stred mot den tidens »goda ton». Förbud mot läsning hjälpte dock föga; i smyg skaffade hon sig medel att tillfredsställa sin läslust. Af sin döende fader öfvertalades hon att vid sexton års ålder trolofva sig med mekanikern Joh. Tiderman, som dock efter tre års förlofning afled. Kort därefter blef hon bekant med en prästman, Jakob Fabricius, själf en förtjänstfull skriftställare. De förälskade sig i hvarandra, men genom en släktings motstånd uppsköts giftermålet i fyra år. Ändtligen firades bröllopet 1741, men deras förening blef af kort varaktighet, ty redan samma år afled Fabricius. Hennes sorg var gränslös; hon flyttade till ett torp på landet utanför Stockholm, hvarest hon gaf uttryck at sin sorgsna stämning i den ofvannämnda samlingen elegier »Den sörjande turturdufvan». År 1744 åter flyttade hon till Stockholm och knöt där längre fram, som nämndt är, bekantskap med flera af tidens unga vitterlekare samt höll i sitt hem en »litterär salong». Bland de vittra vännerna, som omgåfvo henne, fanns ock en ung man vid namn Johan Fischerström. I honom förälskade sig den fyrtiotreåriga skaldinnan med den svärmiska häftighet, som var henne egen, men väckte icke hans genkärlek. Man har påstått, att hon af sorg och svartsjuka kastat sig i Mälaren, i grannskapet af Skokloster, hvarest hon på ett litet torp »Lugnet» hade tillbragt sin sista tid, och att hon visserligen räddats men aflidit ett par dagar senare. Åt tillnamnet »den svenska Sapfo» gafs sålunda äfven den bimening, att hon liksom den grekiska skaldinnan af detta namn skulle hafva sökt döden i vågorna.
Bland skalderna i den nordenflychtska kretsen märkas tvenne, som
tillsammans utgöra ett i vår litteraturhistoria ensamt stående
fostbrödrapar: Creutz och G. F. Gyllenborq.
