Tillägg. De senaste årtiondenas vittra författare
Realism
(född 1849).
Efter att hafva utgifvit några smärre dramatiska och novellistiska försök väckte Strindberg den litterära världens uppmärksamhet genom sitt flera gånger omarbetade ungdomsdrama Mäster Olof (utgifvet 1878 i versifierad form, ursprungligen -- 1872 -- skrifvet på prosa) med ämne från Olaus Petris lefnadshistoria, rikt på originella uppslag och poetiska enskildheter, för öfrigt under reformationstidens dräkt döljande moderna idéer och kraf. Kort därefter vardt han känd i vidsträcktare kretsar genom sin bitande kvicka samhällssatiriska roman: Röda rummet (1879) med dess lefvande skepnader ur Stockholms litterära och artistiska värld. Följde så de hänsynslösa satirer, som sammanfattats i Det nya riket med dess bittra utfall åt olika håll, historiedramen Gillets hemlighet m. fl., det kraftiga sorgespelet Fadern, ett af hans många angrepp på kvinnokönet och dess emancipationskraf; de förträffligt skrifna historiska novellerna Svenska öden och äfventyr, däribland flera af hans bästa prosastycken; vidare novellsamlingar, sådana son Giftas och de optimistiskt hållna Utopier i verkligheten (hvari förekommer den vackra fredsnovellen Samvetskval); skärgårdsromanen Hemsöborna -- rik på humoristiska enskildheter -- och dess fortsättningar; dikter, bland hvilka Sömngångarnätter äro särskildt märkliga -- allt detta i växlande följd och under växlande stämningar.
Efter att hafva utgifvit en del själfbiografiska böcker och äfven upprepat sina äldre teorier i nya variationer genomgick Strindberg en själslig kris; i arbeten af starkt subjektiv hållning (Inferno o. a.) förirrade sig hans diktning in i själslifvets dunklaste vrår och gjorde sig till tolk för mystiskt vidskepliga åskådningar -- härvid utöfvande en mäktig suggestion på läsarne. Från dessa irrfärder har han återvändt till mera objektiva skildringar af samtidslifvet, dock stundom med starkt fantastiska inslag (Brott och brott m. fl.), och till skådespel med historiska ämnen, därvid han likväl mycket fritt handskats så med händelser som med karaktärer. Bäst har han lyckats i Gustaf Vasa, en bild af den resignerade »landsfadern»; särskildt är första akten af utomordentlig dramatisk kraft. I andra historiska stycken har han däremot grundligen misslyckats. I Fagervik och Skamsund har Strindberg återvändt till skildringar från skärgårdebygden.
Strindbergs författarskap är i hög grad ojämnt; mäktigt i ansatsen,
saknar det ej sällan i härdighetens styrka; han besitter stora
naturgåfvor, känsligt natursinne, utomordentlig skildringskraft, en
gäckande, stundom grofkornig kvickhet, en ursprunglig, liffull stil
och sällsynt språkbildande förmåga, ehuru han stundom sänker sig till
slangord, men dessa gåfvor motsvaras icke af konstnärlig
genomarbetning eller helgjutenhet; hans författarskap saknar
karaktärsfast hållning och kastas mellan motsatta åskådningar, som
ofta utmynna i paradoxmakeri. Han är en revolutionär ande, hos
hvilken tviflet och trotset tidigt kommo till uttryck, ehuru han
senare »tviflat på sitt eget tvifvel»; man återfinner hos honom
släktskapsdrag med Rousseau, Thorild och Almqvist.
