Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmogemålning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gästrikland från Dalälvens dalgång i söder,
upp mot St. Tuna och vidare i en båge,
markerad av sjöarna Runn, Toftan,
Svärdsjön och sjöarna i Envikens socken.
Det mest genuina av dalkonsten har man
av gammalt ansett att de båda
Siljanssock-narna Leksand och Rättvik äga. Härvidlag
bör emellertid påpekas, att de allmänt
bekanta och populära — icke minst genom
Karlfeldts lyrik — ”dalmålningarna” äro av
relativt sent datum. Men redan år 1571
om-nämnes i Leksand målaren som särskild
yrkesman. Från prästernas och
bergsmännens mera ståndsbetonade kultur bör i
motivhänseende åtskilligt ha påverkat
dalmåleriet. Genom arkivaliska uppgifter i
inventarier m. m. framgår att prästgårdarna
innehållit målningar av olika slag från
1500- och 1600-talet. Från en
biskopsvisita-tion av Rudbeckius i Orsa 1631, vid vilket
tillfälle pastorn i Orsa var nära att råka
illa ut för en del försummelser i tjänsten,
berättar protokollet, att han ”föll och under
straff för försummelse — 10 daler. Men
alldenstund Dr. Gudmundus hade givit en
hop med målningar uti 3 stugor, 2 skåp
och annat till inventarium uti prästgården
blev honom därför tillgivit”.
När ett originellt och stilbildande
allmogemåleri uppträder i de nedre socknarna
vid Siljan under senare delen av 1700-talet,
kan man blott i ringa utsträckning
konstatera sambandet med det föregående och
impulserna därifrån. Det ligger nära till hands
att sätta det hastigt uppblomstrande
dalmåleriet i samband med ett allmänt ekonomiskt
uppsving bland bönderna. Även den
tilltagande bildningen och upplysningen bland
folket har haft stor betydelse på det andliga
området. På samma sätt återspeglas
läs-och skrivkonsten i allmogemåleriet. Det är
därför säkert ingen slump, att
allmogekonstnärerna under denna tid ha en viss
förkärlek för att pryda sina målningar med
textade språkband och signeringar. Samma
företeelse kan även skönjas i det samtida
sydsvenska måleriet. Det yngre
dalmåleriets ålderdomlighet sammanhänger till stor
del med bygdeisoleringen och de stora
avstånden och en härav framkallad
stilretar-dering. Ett karakteristiskt och i ögonen
fallande drag är emellertid dalmålarnas
användning av tryckta förlagor, och då
vanligen illustrationer ur biblar eller de särskilt
flitigt använda figurbiblarna, som
tillhan-dahöllos på marknaderna, och som voro
allmänt förekommande. Bibelbilderna
härstamma i stor utsträckning från speciellt
tyska original från 1500- och 1600-talet, och
självfallet kan detta upptagande och
införlivande av denna främmande, ytterst från
den tyska renässansgrafiken härledda
bildvärld, icke äga rum utan väsentliga och
störande stilbrytningar. Det är i själva verket
dessa, som främst falla i ögonen vid en
hastig blick på dalmålarnas verk, och som ofta
ge framställningen en egendomlig,
travesterande karaktär. Emellertid utgör denna
medvetna konstyttring, som energiskt
försöker omsätta bibelbildernas ofta sublima
innehåll till en för den enkle dalbonden
mera gripande och förståelig konst, faktiskt
dalmåleriets innersta väsen. Man
missförstår i grund allmogemålarnas rika
produktion från slutet av 1700-talet, om man
endast betraktar den som en naiv upprepning
och översättning av konventionell bildkonst.
Flertalet av de till våra dagar bevarade
dalmålningarna har ursprungligen ingått
som delar av en mer eller mindre fullständig
rumsinredning. Bland Leksandsmålarna
framstår omkring år 1800 Winter Karl
Hansson som denna skolans främsta
konstnärliga tillgång. Han har utfört en ännu
till största delen oskadad inredning, daterad
1802 i Rättviks socken. En av tavlorna i
35
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
