Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Allmogemålning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Zorns samlingar i Mora visar nära
släktskap med denna i stil och färgskala. Den
visar ett ofta förekommande motiv i
dalmåleriet, nämligen vingårdsmannen, som
anställer arbetarna i sin vingård. Motivet är
så pass ofta förekommande, att någon
närmare analys härav inte är nödvändig, men
en detalj i ovannämnda målning förtjänar
närmare studium. Vänstra delen av bilden
visar tre av vingårdens arbetare sysselsatta
med en egendomlig, starkt svällande växt,
som är synnerligen symmetriskt
komponerad. Detta är ett mycket typiskt exempel
på den s. k. rosmålningen. I sin utveckling
från en tämligen naturalistisk blomstängel
i urna eller vas till rosmålningens
fantasifulla skapelse studeras motivet bäst på
skänkskåpens dörrspeglar. Det verkar som
om skåpmåleriet här föregriper
väggmåleriet. Under alla omständigheter är
rosmålningen vanligare på skåp, som daterats före
år 1800 än på väggmålningar under
samma tid. Ett faktum är emellertid att samme
målare utfört både rosmålning på skåp som
på vägg. Detta framhäver ytterligare den
hastighet, varmed den nya stilskapelsen slog
igenom. Under 1830- och 1840-talen sker
en åtstramning i rosmålningens
formgivning, som särskilt karakteriserar
leksands-måleriet i de båda byarna Lima och Ullvi.
Den största betydelsen för
konstutvecklingen har i det samtida rättviksmåleriet
framför allt dekorationen på de många
olika skåp, som tillverkades och försåldes både
inom och utom socknen. Knappast någon
socken i Dalarna torde kunna uppvisa ett
större antal målare än Rättvik, och deras
skicklighet i skåpmåleri var känd och
berömd långt utanför det egna landskapets
gränser. Speciellt kännetecknande för det
yngre rättviksmåleriet är den kraftiga
färgskalan i rött och grönt, som ger ett
livfullare intryck än den av leksandsmålarna
framför allt använda blå färgtonen. Under
1840-talet blir emellertid masstillverkning
och standardiseringen av ”gubbmålningar”
särskilt märkbar och påfallande, och den
upplösta formgivningen från mitten av
1800-talet leder slutligen till måleriets
ur-artning. På samma sätt som
Sunnerbosko-lan i det sydsvenska bonadsmåleriet kunnat
uppvisa ett stort antal ur
allmogekonstnär-lig synpunkt intressanta målningar just på
gränsen till dekadansens tid, ger emellertid
rättviksmåleriet under likartade
förhållanden upphov till ett typiskt stilmåleri.
Det nordsvenska målningsområdet
uppvisar ett stort antal olika skolor och mästare.
I kustlandskapen, Gästrikland, Hälsingland
och Ångermanland, äro från mitten av
1700-talet flera allmogemålare verksamma.
Den främste allmogemålaren i Gästrikland
är Hans Wikström (1759—1833), född i
Rättvik men knuten till Gästrikland och
norra Uppland under hela sin verksamhet.
I sitt figurrika inredningsmåleri inrymmer
han drag av såväl rokoko som gustaviansk
stil och empire. I de nedre
hälsingesocknarna förekommer redan tidigt ett
allmogemåleri av förnämligt slag, som väl
motsvarar det högt utvecklade byggnadsskick, som
här varit utmärkande för bondekulturen
under äldre och senare tid. Särskilt
intressant är blomstermålningarna från
Hälsingland, som oftast utfördes på väv
tillsammans med figurscener. Redan vid mitten
av 1700-talet utföras inredningar i en stil,
som påverkat det äldre dalmåleriet i de
sydöstra dalsocknarna, såsom Enviken och
Svärdsjö. Denna blomstermålning
uppvisar samma grundmotiv som rättvikarnas
rosmålning, nämligen den i naturalistisk
renässansstil utformade blomsterurnan.
Motivet genomgår dock en utveckling, som
avgjort skiljer sig från den inom
dalmåleriet. Särskilt karakteristiskt för det förra
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
