Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Något om färger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
aragonit är exempel på kristalliniska
former. Även kalksten och marmor består av
kristalliniskt kalciumkarbonat. Dessa
mineral användas icke såsom färgstoffer eller
fyllnadsmedel, men kalksten och marmor är
viktiga utgångsmaterial för framställning
av bränd och släckt kalk.
Av desto större betydelse som färg och
fyllnad är en annan av kalciumkarbonatets
förekomstformer, nämligen krita, som
antingen är amorf eller finkristallinisk. Krita
förekommer i mäktiga formationer på
många ställen i Europa. Således finner
man den på Englands kust, de danska
öar-na, i Sydsverige, på Rügen, i Champagne i
Frankrike. Vid bearbetningen låter man
ofta den ur marken brutna kritan ligga i
luften en längre tid, då den genom inverkan
av nederbörd och frost så småningom
vittrar sönder, vilket underlättar den vidare
behandlingen, som utgöres av målning och
stamning.
Kalciumkarbonatet är nästan olösligt i
kolsyrefritt vatten, men betydligt mera
lös-ligt i vatten innehållande kolsyra.
Kalcium-bikarbonat innehålles i hårt vatten, som
genom sin kolsyrehalt upplöst i jorden
förekommande kalciumkarbonat. Mycket mera
lättläst är kalciumkarbonat i utspädda syroi’
såsom salpetersyra, klorvätesyra, ättiksyra,
under vilkas inverkan det överföres i lösligt
salt under utveckling av kolsyra, vilken
bortgår i gasform.
Som bekant framställer man bränd kalk
genom upphettning av kalciumkarbonat.
Vid tillverkning i större skala utgår man
från kalksten, som brännes i stora ugnar.
Särskilt ren kalciumoxid för kemiska
ändamål erhåller man ur marmor och kalkspat.
Om vatten får inverka på bränd kalk
släckes den, d. v. s. oxiden upptar vatten
och bildar härigenom kalciumhydroxid,
släckt kalk. Denna procedur är förenad
med mycket stark värmeutveckling. Den
porösa kalken uppsuger vattnet och
sönderfaller därpå till ett luckert pulver, under
det att den sväller starkt och upphettas. En
kiselsyre-, aluminium- occh
magnesiumhal-tig kalksten kan vid för hög temperatur vid
bränningen bli dödbränd, d. v. s. den låter
sig endast långsamt eller icke alls släckas
med vatten. Kalk, som innehåller magnesia
kallas mager till skillnad från fet och
magnesiumfri kalk.
Släckt kalk består av ett vitt pulver, som
löser sig i omkring 1000 delar vatten. Den
har alkalisk reaktion och är en ganska stark
bas, som bl. a. med stor begärlighet upptar
kolsyra ur luften under bildning av
kalciumkarbonat. Det är denna egenskap, som
betingar kalken användning till murbruk
och kalkmålning. Dessutom har kalken en
mångfald olika användningsområden, vilka
det skulle föra för långt att här beskriva.
Inom lackindustrien användes kalk till
härdning av hartser.
Kalciumsulfat förekommer i naturen dels
utan kristallvatten såsom anhydrit, och dels
med två molekyler kristallvatten, såsom gips
eller alabaster. De senare mineralen
bearbetas genom målning och slamning på
samma sätt som tungspat och föras som pulvel’
i handeln under namn av lättspat. Denna
har ingen täckförmåga i olja och täcker
även i vatten dåligt, varför den icke kan
användas som färgstoff men väl som
fyllnadsmedel, varvid den just genom sin brist
på täckning i likhet med tungspaten kan
avsevärt dryga ut och förbilliga ett färgstoff
utan att alltför mycket påverka dess kulör.
Detta gäller bland annat kromgult,
krom-grönt och ultramarin.
Om man upphettar gips till omkring 130°
G förlorar den tre fjärdedelar av sitt
kristallvatten och övergår till bränd gips, som
har förmåga att åter upptaga och binda
48
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
