Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Något om färger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vatten, varvid den stelnar till en
synnerligen hård massa. En till högre temperatur
upphettad gips förlorar allt sitt
kristallvatten och har därmed mist förmågan att
binda. Den är, vad man kallar dödbränd och
oduglig till gipsning. Under namn av
anna-lin har sålunda bränd gips en liknande
användning som lättspat.
Huvudsakligen av aluminiumsilikat
ut-göres ett ganska allmänt förekommande
mineral som kallas kaolin, porslinsler, piplera
eller vit bolus. Det har bildats genom
för-vittring av kalifältspat,
kaliumaluminium-silikat, eller ortoklas.
Kaolin har ingen täckförmåga i olja, och
på grund av sin låga specifika vikt
förbrukar det mycket olja vid rivning. Som
färgstoff har det ingen som helst betydelse men
väl någon gång som fyllnadsmedel för att
förhindra, att tunga färgstoffer sätta sig
för hårt, d. v. s. packa sig för hårt i en
tillblandad olje- eller lackfärg. Sin största
betydelse för måleriet har kaolin som bas
för utfällning av organiska färger. Mest
användes det emellertid vid tillverkning av
porslin.
Talk är magnesiumsilikat och föres i
handeln som ett grönaktigt eller vitt pulver, som
kännes fett. För måleriet har falken en
ganska liten betydelse som fyllnadsmedel.
De i det föregående behandlade
färgstof-ferna är alla i naturen förekommande
ämnen, som endast behöver bearbetas
mekaniskt för att bli tjänliga för sitt ändamål,
nämligen färgstoff eller fyllnadsmedel.
Bearbetningen är alltså av enbart fysikalisk
art, d. v. s. slamning och målning, som icke
förorsakar någon förändring inom
ämnenas molekyler. Ett undantag från denna
regel är bränningen av jordfärger, kalk,
gips o. dyl., genom vilken vatten eller
kolsyra borttages ur molekylen. Härigenom
uppstår en i kemiskt avseende helt ny
pro
dukt. Denna kemiska process är emellertid
så pass enkel, att den ger oss rätt att räkna
både råa och brända jordfärger till samma
stora grupp, den nu behandlade gruppen
av naturliga oorganiska färgstoffer.
Vi skall nu i korta drag behandla de
viktigaste färgstofferna inom en annan
huvudgrupp, nämligen de med konst framställda
oorganiska färgstofferna. Även här är ju
det yttersta utgångsmaterialet också
naturprodukter, men genom kemiska reaktioner
av mer eller mindre komplicerad art
överföras dessa i nya ämnen med molekyler av
annat slag än hos de i naturen
förekommande råvarorna.
Ett av de äldsta med konst framställda
färgstofferna är blyvitt, vars tillverkning
beskrives redan av Theofrastus i fjärde
århundradet f. Kr. och av Plinius och andra
författare under antiken. Det torde ännu
försvara sin rangplats bland vita
färgstoffer, trots att det icke saknats försök att
förhindra dess fortsatta användning. Blyvitt
har nämligen den beklagliga egenskapen,
att det är mycket giftigt. På grund härav
får det i allmänhet icke användas till annat
än utvändig målning, och i en del länder,
t. ex. Frankrike, är det helt förbjudet. På
en del andra håll har man också velat
förbjuda dess användning, men då det icke
finns något annat vitt färgstoff för
oljemålning, som bildar en lika hållbar färgyta,
står blyvitt fortfarande i främsta rummet,
när det gäller utomhusmålning. I vårt land
får man endast använda blyvitt till
utomhusmålning.
En annan mycket tråkig egenskap hos
blyvitt är, att det icke är luftäkta. Under
inverkan av gaser, som innehåller
svavelväte, har det nämligen stor benägenhet att
svartna, beroende på att svart blysulfid eller
svavelbly bildas. Denna egenskap
framträder starkare, om färgstoffet på grund av
49
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
