Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Något om färger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
användas inom hantverksmåleriet, är
nea-pelgult och kaliumgult. Det förra utgöres
av en förening av blyoxid och antimonoxid
och kan tillverkas på en mängd olika sätt.
Liksom alla blyfärger är neapelgult
mottagligt för svavelväte och sulfider, men annars
är det av god äkthet.
Kadmingult består av kadmiumsulfid
eller svavelkadium och bildas genom fällning
av ett lösligt kadmiumsalt med
natriumsul-fid. Färgstoffet finns i flera nyanser från
citrongult till orange. Nyansskillnaden
beror icke på växlande kemisk
sammansättning utan på skillnader i de fysikaliska
egenskaperna hos kadmiumsulfiden.
Kadmi-umgult täcker väl och har god men icke
fullständig ljusäkthet.
Marsgult är en annan syntetisk jordfärg,
som framställes genom omsättning av
jäm-nitrat och alun med soda eller krita.
Färgstoffets nyans ligger mellan terra di siena
och ljust kromorange. Det är synnerligen
finkornigt, har god täckförmåga samt är
ljus- och luftäkta.
Främst bland de blå färgstofferna bör
nog ultramarin nämnas. Naturligt
ultramarin är ett synnerligen gammalt färgstoff,
som användes i stor utsträckning av
medeltidens konstnärer, och som framställdes
genom målning under vatten av det i naturen
förekommande mineralet lapis lazuli. Detta
är emellertid sällsynt, och den naturliga
ultramarinen är därför ytterst dyrbar. Det
var följaktligen en nära till hands liggande
uppgift för den under 1800-talet
uppblomstrande kemiska industrin att söka tillverka
ultramarin med konst. T. o. m. ett pris
uppsattes härför, och slutligen lyckades
fransmannen Guimet år 1828 utarbeta en
metod för lönande, fabriksmässig
tillverkning av ultramarin. Ungefär samtidigt
lyckades även andra uppfinnare nå samma
resultat.
Råmaterialet är kaolin, soda,
natriumsulfat, svavel, harts, kol, kvarts, m. m., men
själva reaktionen är icke i’ detalj bekant.
Själva beredningen börjar med, att
råma-terialerna malas och blandas, varefter
blandningen fylles i lerdeglar och glödgas
i stora ugnar under mer eller mindre
fullständigt utestängande av luften. Efter
långsam avsvalning uttages det gröna innehållet,
grön ultramarin, och finmales. Därefter
upphettas den gröna ultramarinen på nytt
och under vidare tillsats av svavel, varvid
den förvandlas till blå ultramarin. Den blåa
ultramarinen tvättas med kokande vatten,
varigenom den befrias från lösliga salter,
males, slammas och torkas, varefter den
ånyo pulvriseras och siktas. Det är som
synes en ytterst omständlig
framställningsmetod, som fordrar dyrbara
specialanläggningar och följaktligen endast kan utföras
vid särskilda, endast för ultramarin byggda
fabriker. De viktigaste av dessa ligger i
Tyskland, Frankrike, England och U. S. A.
Ultramarin är en mycket stark och
vacker färg, men den har icke någon god
”body”. Den är alkali-, luft- och
värme-beständig men angripes lätt av även
utspädda syror, varav färgen fullständigt
för-störes under utveckling av svavelväte. Vid
rivning med olja frigöres av oljans fettsyror
även en del svavelväte. Detta innebär en
olägenhet, då det har en obehaglig lukt till
följd.
Utom till målning användes ultramarin
även för att förhöja vitheten hos en del i
sig själva gulvita ämnen såsom tungspat,
zinkvitt, papper, socker, tvättkläder.
Verkan beror här på ögats uppfattning, att en
blåvit nyans är renare än en gulvit.
Den kemiska sammansättningen av
ultramarin är ännu icke fullt klarlagd. Den
gröna, blå eller röda färgen torde ha sitt säte
i svavelatomerna.
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
