Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Något om färger
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inblandning av bariumsulfat. Zinkgrönt
har vissa företräden framför kromgrönt.
Det är nämligen mindre giftigt och mera
äkta, framför allt mot svavelväte, men kan
lika litet som kromgult användas till
kalkmålning.
Två i alla avseenden äkta färgstoffer, som
emellertid på grund av sitt relativt höga pris
användes ganska litet inom
hantverksmåle-riet, är kromoxidgrönt och smaragdgrönt.
Kromoxidgrönt består av en av oxiderna
av metallen krom. Den är ingen lysande
färg, men täcker bra och är mycket äkta i
alla avseenden. Den tål synnerligen stark
upphettning utan att reagera, angripes icke
av syror eller baser och är absolut ljusäkta.
Kromoxidgrönt användes bl. a. till
tryckfärg på värdepapper, till värmekraftiga
färger och i porslinsmålning.
Smaragdgrönt är kromoxidhydrat, d. v. s.
en förening av kromoxid med vatten. Det
är precis lika äkta som kromoxidgrönt i
alla avseenden utom i fråga om upphettning,
eftersom det icke utan att förändras tål lika
höga temperaturer som kromoxiden.
Smaragdgrönt har en mycket livligare och
vackrare färg men är också betydligt dyrare än
kromoxidgrönt, varför det icke kan komma
till användning i den utsträckning som
önskvärt vore. Det är mera laserande än
kromoxidgrönt.
Under namn av permanentgrönt eller
vik-toriagrönt förekommer i handeln
blandningar av kromoxidhydrat med zinkgult och
tungspat. Dessa färger är icke så äkta som
smaradgrönt och speciellt tåler de ej högre
temperaturer än omkring 200° G.
En grupp färgstoffer, som numera inte
alls användes varken inom hantverks- eller
konstmåleriet, är koppararsenikfärgerna,
som på grund av sin stora giftighet icke
användes annat än till bekämpande av
skadeinsekter. Visserligen är de synnerligen
vackra och ha ganska god täckförmåga, men
de är icke särskilt hållbara.
Ultramaringrönt har synnerligen ringa
täckförmåga men användes ibland i kaik.
Äldst bland de röda färgstofferna och
överhuvudtaget ett av de äldsta kända
färgstofferna är cinnobern. Den omtalas redan
i Bibeln av profeterna Jeremias och
Hese-kiel, och i det gamla Egypten och det antika
Grekland liksom den romerska antiken var
cinnobern känd. Ursprungligen användes
naturligt förekommande cinnober. Dylika
finns nämligen såsom mineral i Almaden i
Spanien, och vidare i Österrike, Kina,
Japan, Peru och Mexiko. Dessa förekomster
spelar numera ingen större roll vid sidan
av den konstgjorda cinnobern, som är den
för målning så gott som uteslutande
använda. I äldre tider bearbetades cinnobern som
andra naturliga mineralfärger genom
omsorgsfull målning och siktning.
Syntetisk cinnober framställdes först i
Kina, där man sedan urminnes tider använt
den s. k. torra metoden, vilken av
holländarna fördes till Europa. Denna metod består
av en blandning av kvicksilver med svavel
i lämpliga delar och en efterföljande
destil-lation. Vid den direkta föreningen uppstår
svart kvicksilversulfid, och genom
upphettning i järnretorter bringas denna att
sublimera, avsättande sig som en röd
kristallmassa i förlagen, som är gjorda av lergods.
Den sublimerade cinnobern tvättas med
alkali för att befrias från fritt svavel.
Därefter förekommer målning och siktning.
En annan framställningsmetod för
cinnober är den våta metoden, som nu allmänt
användes i Europa. Utgångsmaterialet är
även här metalliskt kvicksilver, som males
tillsammans med svavel, varvid bildas svart
kvicksilversulfid. Denna värmes sedan med
stark kalilut och övergår nu så småningom
till röd sulfid.
57
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
