Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Medeltidens magi I. Inledande blick på medeltidens verldsåskådning och dennas historiska uppkomst af Victor Rydberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men nyplatonismen sjelf har blifvit ett affall från det
monistiska och rationella. Plotinus och Ammonius Saccas
försöka, men förmå ej återupprätta honom. Han arbetar sjelf
sin motståndare i händerna, framför allt när han, för
massornas vinnande, nedlåter sig till att täfla med denne i underverk.
Jamblichus och andra idka hemliga konster, för att slå de
kristna magerna ur brädet, samt förherrliga Pythagoras och
Apollonius af Tyana såsom undergörare täfiande med Jesus af
Nazareth. Härigenom bidraga de till att utbreda det magiska
och dualistiska föreställningssättet. Idéströmmen från
österlandet gör ett desto hastigare triumflopp.
Den kristna dualismen känner sig redan stark nog att
bekriga ej blott sina förklarade fiender, utan ock de
vester-ländska bildningselementer, som han i början upptagit i sitt
sköte och som förskaffat honom insteg hos de upplystare
klasserna. Instinktivt förnimmer han, att äfven den tänkareskola,
som bildat sig inom sjelfva kyrkan, är alltför monistisk och
rationel för att kunna i längden fördragas. Män sådane som
Clemens af Alexandria och Origenes, hvilka fattats af det
eviga och oförgängliga i kristendomen samt veta skilja detta
från dess tillfälliga dualistiska form, kämpa en tragisk strid
för trons förenlighet med tänkandet. Medgifvande, att Kristus
är allt, är Guds egen kraft och visdom, vilja de dock rädda
den helleniska filosofien undan förstörelsen, som en i
uppenbarelsens visshet och sjelftillräcklighet frossande fanatism
riktar mot alla yttringar af vesterns kultur: mot statslif och
konst såväl som mot vetenskap. De påpeka, att filosofien
kan, om ej annat, gifva goda förnuftsvapen mot trons angri*
pare, att hon kan och bör vara „vinbergets egentliga mur och
omgränsning“. Deras försvar är fruktlöst. Filosofien är af
djefvulen; ja allt hvad hedningarne besuttit sanht och godt
i lefnad och lära förklaras af en kyrkofader *) för härmande
djefvulsknep — „ingenia diaboli qusedam de divinis affectantis“
— och tron är så långt ifrån att behöfva tänkandet, att man
*) Tertullianus.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
