Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Riksdagen i Norrköping år 1800 af —d. —n., forts.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
En stor mängd af adelns ledamöter instämde uti detta
yttrande och begärde, att få sina namn antecknade i
protokollet; somlige ropade dem från bänkarne, andra åter
skockade sig kring landtmarskalksbordet för att så mycket säkrare
få dem hörda. Nu tycktes modet börja svika landtmarskalken,
omringad som han var af den uppretade skaran; men Toll
svek honom icke. „Jag itererar med lagen, “ ropade han,
„att expeditionen är enlig med propositionen och uppmanar
hr grefven och laridtmarskalken att utöfva sin magt och inym
dighet att afskicka deputationen!“ Styrkt häraf att spela sin
svåra r61e till slut, svarade landtmarskalken följande, då
genom bullret särskilt frih. Kurck hörts åberopa hans gifha löfte:
„Jag ber att högl. ridderskapet och adeln låter mig
ex-plicera mina ord; det är min rättighet. Mitt yttrande kunde
icke innebära annat än min enskilta öfvejrtygelse, att
ridderskapet och adeln egde sin deiiberationsrätt Öppen om
bevill-ningen, då frågan blir om densammas fördelande, som
inträffar, när bevillningsutskottets arbete till ridderskapet och
adeln inkommer. “
Ett nytt utbrott af den häftigaste ovilja följde på denna
hans förklaring; man ropade, att landtmarskalken här icke
vore enskilt man utan ridderskapet och adelns ordförande,
och bland andra hördes Clas Cederström begära, att „Hans
Hjerta rpåtte få tala; han vore dertill lika berättigad som frih.
Toll/4 Landtmarskalken lyckades ock att skaffa ljud med
klubban, men begagnade sig deraf icke för att uppfylla
Ceder-ströms begäran, utan befallte tvärtom riddarhus-fiskalen att
uppropa grefve Jakob Gust. Oxenstjerna och öfrige, som
skulle deltaga i deputationen. Då emellertid bullret med
anledning häraf så tilltog, att fiskalens röst omöjligen kunde
höras, anmodade landtmarskalken de redan uppropade att
afgå. Larmet i salen blef döfvande; man förnam intet annat
än ett förvirradt sorl af häftiga och högljudda röster. Men
nu höjer Sköldebrand sin väldiga stämma; „jag protesterar,u
ropar han, „mot den oerhörda olaglighet att låta en
deputation afgå, innan expeditionen är justerad!“ — „Man vill här
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
