Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Han och talmannen förenade sig uti att uppmana ståndet, „att icke vid
slutet af riksdagen afbryta den enighet i öfverlaggningarne, som under
hela dess föregående lopp så lyckligt lått råda;“ men ingenting verkade
på hrr Röhl, Busch, Strömberg, Nordlindh och Falhem, hvilka envist yrkade
på votering.
Westin, som ändtligen fått ordet, föreslog nu, att man borde anhålla
hos konungen, det han t. ex. efter sex, åtta eller tio års förlopp åter
ville se sina ständer och med dem öfverlägga. Busch instämde.
Håkanssons och talmannens upprepade försök att mäkla fred misslyckades ånyo;
man skrek fortfarande på proposition och votering. Förgäfves sökte
Håkansson skrämma dem till tystnad genom att föreställa, huruledes, om
bestämd bevillningstid utsattes och konungen efter dennas förlopp icke
ansåge nyttigt eller för riket rådligt att sammankalla ständerna, fonderna
till riksgäldens af bördande då försvunne; „månne således icke särskilt
detta stånd kunde deraf få vidkännas svåra följder, i afseende på deras
egendom af skepp och varor, som ofta finnas i främmande länder och
vore lättast att tillgå för rikets utlänske borgenärer ?“ FÖr sin del
åtminstone afstyrkte han allt bestämmande i saken och öfverlemnade till
talmannen sjelf att afgöra, om hans ed tilläte honom att framställa
proposition på något, som strede mot grundlagen.
Åberopande förenings- och säkerhetsaktens 5:te § ville fabrikör
Mffichel ådagalägga oriktigheten af en såtjan sakens vändning; men
Håkansson förklarade, att då det är konungens i grundlagarne förvarade rätt
att sammankalla riksdagar, och bevillning endast å sådana kunde
bestämmas, så vore det grundlagsstridigt, ätt genom dennas utsättande på viss
tid tvinga konungen att vid dess utgång sammankalla rikets ständer.
Talmannen vann genom denna tolkning ny kraft; han tillkännagaf för ståndet,
det han icke utan Kongl. Maj:ts nådiga tillåtelse kunde göra eller tillåta
proposition i ett ämne, som rörde konungens höga rätt.
Borgmästaren i Strömstad, hr Hjorth, blef högeligen upprörd Öfver,
att något dylikt skulle kunna komma ifråga, och sade sig hoppas, „att
ståndet icke läte det komma till en sådan äfventyrlig ytterlighet. Det
vore dem icke tillständigt. De hade ju fått utöfva sin rättighet att
bevilja; hvad ville man väl mer? Hade de glömt all den nåd de rönt af sin
konung, alla hans enskilta uppoffringar, hans vishet, hans rättvisa? Skulle
de nu vid riksdagens slut kullstörta den sällsynta enighet, som annars
måste lända dem till varaktig ära, förvärfva dem konungens kärlék,
kom-mittenternas förtroende och andre folkslags högaktning? Nej hellre än att
uppkasta ämnen till åtskilnad mellan konung och folk, hvilka ofta af
mindre betydliga anledningar — här funnes dock alldeles inga — hafva
ledt till de ohyggligaste följder, sådana hvarom nu Europa bure ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
