Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Peyrat affekterar icke i sin kritik att göra nya upptäckter,
finna nya argnmenter eller nya synpunkter. Han gör sig till godo
resultaterna af sina föregångares forskningar, men han går der vid tillväga
med stor urskilning och hans goda urval förnekar sig aldrig, då det gäller
att bland den inassa argumenter söm stå honom till buds påträffa de
mest slående och öfvertygande. Han är icke polemisk, utan håller sitt
arbete fullkomligt objectivt, fritt från alla utfall mot olika tänkande.
Han delar med de flesta franska författare förtj ensten af ett lätt och
behagligt framställningssätt, i förening med klarhet i uttrycken. Hvad
som icke är så lätt med ett arbete af denna beskaffenhet, det har lyckats
författaren, nemligen att göra sin bok för den stora allmänheten njutbar.
Också har första upplagan knappt hunnit väl utkomma, förrän en ny
måste utgifvas.’ Peyrat har såväl som Renan skrifvit för folket och deri
ligger största betydelsen af deras arbeten.
I de sex första kapitlen af boken sysselsätter sig författaren med
textkritiken. Under kristendomens aldra första dagar skrefs icke bevisligen
någonting ända tills Paulus författade sina epistlar och en okänd författare
den 8. k. Johannis uppenbarelse. Under andra generationen eftér Jesus
egnade sig icke heller den nya lärans bekännare särdeles åt något
skrift-ställ er i. Erån denna period datera bi g dook några fä skrifter, författade
dels till församlingens Undervisning dels till lärans försvar, men af dessa
skrifter har allt gått förloradt, utom titlarne. Eusebius, författaren till
den äldsta kyrkohistorien, beklagar myoket denna frånvaro af skriftliga
källor, som nödgar honom att utan „ljus och ledning beträda en alldeles
ny väg“. Betta förhållande ändrade sig dock snart. I andra seklet
uppstod och tilltog skriflusten i samma mån som sekterna uppväxte.
Ofverflödet af skrifter från detta sekel förorsakar större svårigheter och
förlägenheter, än bristen på sådana under det första. De djerfvaste
förfalskningar och interpolationer blifva sektanhängarnes dagliga vapen. Hvarje
parti förebrår motståndaren att till styrkandet af sina meningar hopsmida
böcker i någon berömd lärares, ja äfven apostels namn. Det skulle
likafullt icke vara så svårt att uppdaga sveken, om de icke äfven hade
andra källor. I sjelfva kyrkan hafva förfalskningarne och interpolationerna
varit mycket vanliga och af gammalt datum. En stor del af dessa svek,
några fromma, andra beräknade, härröra från afskrifvarne. I anseende
till sällsyntheten och dyrheten af böcker, tvekade icke afskrifvare till
yrket att förkorta dem för att sälja dem för godt köp eller förlänga dem
för att få dem bättre betalda. De som afskrefvo böcker för egen räkning
generade sig ännu mindre.
Författaren undersöker nu huru det i dessa hänseenden förhåller
sig med de 4 evangelier, som blifvit upptagna i vår Canon och som
utgöra de enda källorna för kännedomen om Jesu lefnadsöden och hans
lära; om deras authentieitet är bättre bestyrkt, om deras integritet blifvit
bättre bevarad, om deras innehåll varit mera .skyddadt emot förfalskningar
och ändringar, än andra den tidens skrifter. . »
Resultatet af sin undersökning sammanfattar han i 6:te kapitlet,
hvilket vi här nedan reproducera: v
„Af det föregående är gifvet, yttrar författaren, att originalerna till
de 4 evangelierna icke mera finnas, att man icke så noga vet vid hvad
tid de blifvit författade, och att den oupphörliga ändringar underkastade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
