Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det u, som i 3 pers. föregår det, är euphoniskt inskjutet
emellan t-r: amat-r, amabat-r etc.
Åfven här måste vi afstå från lockelsen att genom flera
exempel inför läsaren bestyrka den sats, hviiken numera inom
språkvetenskapen vunnit burskap såsom en af de bäst
bevisade sanningar, att nemligeri hvarje ändelse i de flecteraiide
språken sålunda ursprungligen varit ett sjelfständigt ord med
egen, fullt insedd betydelse. Sedan man engång börjat
begagna den såsom tilläggningsord till olika preedicativa
stammar, har den sjelf vidare utbildats genom andra
tilläggnings-ord, och så alltfort, tills hela det beundransvärda systemet var
färdigt, som i sina former upptog och uttryckte hvarje
färgskiftning af menniskotanken. Men derefter böija de undergå
en ann än förändring. Det går dem, som det går ett lands
småmynt; genom att oupphörligt vandra ur hand i hand
förlorar det slutligen af den ständiga nötningen sin prägel, under
det de större mynten, som mindre äro i rörelsen, ännu länge
bibehålla uttrycket af sin valör tydligt. Ordstammame
för-blefvo till sin betydelse klara, men de ständigt använda till-,
läggsörden blefvo alltmera matta och betydelselösa, samtidigt
som de till formen uppsletos och förkortades. Slutligen hade
män alldeles glömt, hvad de en gång betydde, och de qvarstodo
nu såsom blotta formella språkdelar, d. v. s. såsom ändelser —
och så var det rena flexions-språket — eller hvad vi kalla ett
synthetiskt språk färdigt. Genom en småningom uppstående
litteratur vann det alltmera stadga och bestämdhet, och dess
inre språkbildande verksamhet var genom detta reglerande
tryck från ofvan för sekellånga perioder hämmad.
Men stillastående kan ej ett språk förblifva. Språket är
nemligen till sitt väsende utveckling; det har en lika ideel,
och derföre evigt rörlig, evigt lefvande natur, som tänkandet,
för hvars rastlösa utveckling det är den ständigt rörliga
formen — såsom lågan för förbränningsprocessen. Hvaije folk
sträfvar oafbrutet, först naivt, sedan med reflexion, att finna
en allt lämpligare form, för att deri gjuta innehållet af sitt
tänkande. Som detta innehåll är hela ideens oändlighet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
