Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det härunder fortarbetande, alltjemt språkändrande och
språkbildande elementet är det egentliga folket, massan af
nationen. Den lärde och bildade söker fortfarande, att tala och
fckrifva, såsom det har talats och skrifvits före honom, och
ställer sig sålunda medvetet upp mot det „råa barbariet"
hos ett folkspråk, som i sjelfva verket förbi hans ståndpunkt
skridit vidare och lemnat honom bakom sig. Det lärda språket
måste likväl snart göra sitt val; antingen att föryngra sig i
folkspråket, men på samma gång ryckas med i förändringens
ström; eller också stadna qvar och låta klyftan mellan båda
blifva allt större, tills ändtligen den lärde inser, att „i nödfall
folket kan umbära honom, men han deremot ej folket"*).
Folkspråket blir nu skriftspråk; det lärda språket qvarstår
såsom språkets antika gestalt; detta förändras nu ej mer, ty
det tillhör ej mera det lefvande; språkets ande har flyktat
derur och lemnat det qvar förstenadt.
Hvad de syntketiska språken beträffar, så var den
rigt-ning, som förändringen inom dem skulle taga, sedan de först
engång blifvit fullt utbildade, på förhand gifven. Sedan den
sjelfständiga betydelsen af deras otaliga ändelser och former
blifvit förgäten, qvarstod språket som ett så fint och inveckladt
konstverk, att det omöjligen utan att gå sönder skulle kunna
flyttas från den mark och den nation, hvars produkt det var,
och med hvilken det organiskt sammanvuxit. Man kan med
visshet förutsäga, att, när helst ett folk med dylikt språk ger
sig på vandring, skall det under beröringen med främmande
elementer, om vi så få säga, förlora känseln i och bruket af en
och annan af sitt språks finaste organer; och att, om det
språket öfvergår till ett annat, främmande folk, öfvergången
måste bli helt mechahisk; språket stympas och dess finaste
bildningar sönderbrytas.
Ariska urspråket var utan tvifvel ett i högsta grad
synthe-tiskt språk; dess ättlingspråk hafva samma karakter, i mån
som de ligga det närmare. Hvar gång något af dem öfver-
*) Rapp: Versuch einer Pbysiologie der Sprache, n, sid. 17.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
