Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
qvinnan, som han älskat, och som afklädt sig den ideala drägt,
hans kärlek lånat henne, och visat honom den simpla,
nerfläckade, som var hennes egen. öch så var han så olycklig
öfver förlusterv af hvad som aldrig hade funnits.
Men öfver honom reste sig skogens jättar i stilla höghet;
omkring honom andades violerna sin lätta, ljufva andedrägt
och sågs lyckliga ut i de ljusblå ögonen, och gräset stod så
lysande grönt — skogens doftande frid smög sig till hans hjerta.
De sammanpressade läpparne löste sig och Ögat fylldes; hjertats
innehåll flöt öfver i ord och tårar:
„Nej jag vill ej, vill ej gråta! Borde jag dock ej ha lärt
mig, att hos slika stjernor glansen gnistan är från inre glöd!
Men Du Gud, om i din himmel Du på allvar tänker låta blott
de hjerterena ingå, tror Du ej Du ensani blir? ,
Nej stryk ut den paragrafen! Håll tillgodo Du med tär-
nor, sådna som Du sjelf dem skapat, och jag göra vill som
Du. Tärnor ja — ack trotsa, klaga vill jag ej — men ser Du
Fader, henne jag som Engel älskat; och mitt lif sin engel mist.
Renhet! Renhet! Skönhets skönhet och Seraphers magt!
Tillbedjansvärda namn, som, ack! ej nämner något, som på
jorden fins! Väl jag vet ju, att Astraea flyktat har mot
stjerne-ljuset och från ruttna menskolifvet tagit allt det skära bort.
Och dock såg på hennes panna jag ju sjelf så snöhvit
klarhet, att, så ren, den utan slöja skulle tålt Gud Faders ljus.
Och när hon sitt öga löfte — sköna, milda, klara ögat — låg
af oskuld der från Eden än ett morgonskimmer qvar.
Huru tyst här är — och stilla! Gröna hvalf, du hyser
friden! Heliga natur, ditt sköte ensamt bär, hvad heligt är.
Ingen störd och gäckad villa kastar i din drömsjäl striden.
Himlens ljus hvar dag till möte daggens rena glans du bär.“
I detsamma såg han upp — och framför honom, lätt lutad
mot en trädstam stod en hög, qvinlig figur. Den stod der
stilla som marmorn, pannan hvilande mot handen, de djupa,
drömmande ögonen oafbrutet fästade på honom; dock var
deri ingen egentlig blick, men hans egen förlorade sig i dem,
som när man blickar ned i djupet af en sällsam sjö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
