Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sjelfva adopterat namnet. Dessa stammar äro de mest betydande och
deras omr&de det rikaste på den norra ön. Deras storhet har vuxit upp
allt efter som kolonien Auckland utveoklat sig, hvilken ligger för deras
fötter och under många år haft sin existens beroende på deras välvilja.
De äro ej i inre afseende öfverlägsna de andra stammarne; det är deras
geographiska läge ooh europeeraas ställning i förhållande till dem, som
gjort dem framstående. Så länge som kolonisterna der ännu voro få och
kringspridda, var „Pakehan“ eller den europeisk? nybyggaren en
acqui-sition och rikedomskälla för hela stammen. Chéfen kallade honom „mn
Pakeha", stammen kallade honom stolt „vår Pakeha". Han var på en
gång deras vasall och deras välgörare; han handlade med dem, skaffade
dem bössor, hjelpte dem i deras krig och höjde på mångfaldigt sätt
deras inflytande, under det infödingarne på samma gång kände sig
smickrade af medvetandet om att deras Pakeha helt och håliet till lif och
egendom var i deras händer. Om han var kapitalist, var han dessutom
af-nämare af hela deras öfverflödiga produktion och arhetsgifvare åt hvarje
ung man, som möjligen kunde fa det infallet att arbeta någon dag. Han
satte for deras Ögon ett exempel af civiliseradt lif; och om han var en
god man, kunde hans moraliska och religiösa föredöme ej blifva utan
praktiskt inflytande. I sjelfva verket kunde ingenting vara vackrare än
detta vänliga förhållande mellan den hvite mannen och hans vilda
umgängeskrets; han var den sköna blomman och höjdpunkten af allt hvad de
kunde drömma sig fulländadt och eftersträfvansvärdt i ett menniskolif.
En egendomlighet, som utmärker Maorierna från andra oeiviliserade
stammar, är nemligen deras läraktighet cch stora längtan efter bildning.
När de först emottogo de hvita och visade sig villiga att dela sitt land
med främlingar, var det i hoppet att g&ng blifva desSa främlingar lika
och vinna del i deras konstrika civilisation. De voro på sitt sätt också
christna, och såsom folk-race kände de sig på intet vis underlägsne de
hvita männen, åtminstone fullt i stånd att emottaga den kunskap, dessa
redan egde. Denna barnsliga bildbarhet är ett af de älskligaste dragen
i Maorieraas karakter, och det är med skam och ånger, som
engelsmännen måste se tillbaka pä det sätt, på hvilket de mot dem uppfyllt sina
pligter såsom äldre bröder.
När infödingarne först böljade hos sig upptaga den invandrande
eu-ropeera och så länge denne ännu bodde i enstaka boningar midt ibland
dem, märkte de ej att här var fråga om inkräktningen af deras faders
jord. Men invandringen tilltog, de hvita samlade sig i mäktiga massor,
engelska regeringen köpte från Maorierna landsträckor till sex pence per
aore, hvilka de sedan försålde efter en half guinee åt inflyttande
kolonister; de skolor och hospitaler m. m., som regeringen till fyllnad i det
ringa priset lofvat upprätta åt infödingarne blefvo aldrig bygda;
blomstrande, endast af europeer bebodda städer uppstodo; slutligen gaf engelska
parlamentet den nya kolonien en egen konstitution, i hvilken de infödde
lemnades rättslösa — då märkte Maorierna med ångest, att det bländande
hoppet „att blifva lika de hvita männen" för dem slocknat, och att de
snart voro landsflyktingar i eget land. De märkte att engelsmännen,
blifha mäktiga, nu blickade ned på dem som på ett lägre slägte och
skydde beröring och umgänge med dem. Under det infödingarne och
deras chefer alltid emottogo engelska främlingar med mer än arabisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
