Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afbiike 3 afgiäld
’afbiike (obäkee), n.f [Jfr Xysv. åbäkc
(klumpig el. oformlig el. mycket stor figur el. kropp),
tidigare äfven obäke; St\ dial. åbäke, åb&k, obiike, àbeke,
ftbeke. Jfr af c. det Neder ty t ka (" jYedersaxiska")
ab-bäk, q/’gud, afgudabild, tom hos Möller, Ordbok öfver
Halländska landskapsmålet s. 226, anföres med hänvisning
till /iremisches Wörterbuch, hvarest ordet dock ej kunnat
återfinnas. Jfr Hellquist, Etym. Ordb. s. 1192]
uthuggen bild, beläte, afgudabild, afgud, sculptile . . . idest
simulacrum nilenius ad forniam eius sculptum affbäke
oc nffgud GU C 20 s. 557. simolacrvm . . . offgud oc
obäkee ib 582. Jfr obäkelikei’ 2: 141.
*afbögliia (-böya), v. 1) afböja, deculo (Cathol.
declinoj . . . affbögia GU C 20 s. 167. 2) afvika
från. tyii bod skall jac ey affböya Troj 118.
’afdelft, v. [ Fdan. afdele. Mnt. afdélenj afskilja
(till utbetalning), tillerkänna, thet götz, som iugware
dieckn war affdelth i bittalning STb 1: 41 (1475). —
afskilja, afvittra, the arffdela som gerdt pungemaker
hadhe wetridt sin kiera barn i siith leffuande liiff
swa atli lian them nw i sin sottasängh hadhe
affdelth frau sin kere hustru i alle ltfsöra och antwordet
tet alth samman . . . jacob owerskftror och hans
bra-bender (ss gode »Kin el. förmyndare för barnen) SJ
2: 285 (1495). — (genom delning el. skifte) uppgöra.
alth ffrith och qwith aff delt pa baade sidher ... til
en ewigli ffulkompnen ända SJ 2: 2S3 (1495).
afdraglia, v. L. välla afdrag el. minskning (i ngt) t
hwilkit nakot affdraghir fulbordoghctiiine (detrahit
per-fectioni) SpV 496.
*af(ll’aglmillg’, f. afdragande, fràndragande.
de-traccio . . . alTdragiiingh GU C 20 s. 180.
’afilrifeka (-drykka), v. utdricka, uppsupa,
tömma. ebibere affdrykka GU C 20 s. 54.
*afdrivare, m. dispiuictores ärwingia aff driffuara
GU C 20 s. 193.
*afdril[) (-drop), n. dropp, drypande (särsk. af
orenlighet), deliquium ... aff dvop ok wanske GU C
20 s. 173. fratelliim . . . stillicidium stercoris vel
sterquiliuium idest dyngio hilger ok oreiilikheth
aff-drop ib s. 889.
afdödlier, p. adj. genom döden afgången, med dat.
honom är lians son affdödh. FMU 3: 78 (1435).
afdünia, v. L. fälla ogillande dom ifver, utdöma,
ogilla, förkasta, tliog likawäl affdömir iak
widhertörff-tena engaledis (nec tamen corpori necessaria condemno)
Sp V 445. than som afdömt haffwer (perdamnasse
videtur) langa böner j skrymtaromen ib 556.
affalla (impf. konj. afffylle SJ 2: 310 (1497)),
v. L. falla frän, gå bort (genom döden). SJ 2: 310 (H97).
— frångå, gå förlorad (för ugn), om han med
för:de tomptðre staar tilbaka j iii (3) aar skal förtde
gnrd . . . honom affallin oc oss ... tilfallin warda
1IS/I 13: 130 (1525? Brask). —part. pres. affallande
(a fallande), som faller af. deciduus . . . idest
fa-cilis ad cadenduni raskelika fallande commvniter a
fallande GU C 20 s. 167.
affara, v. L. fullborda färden (till ett ställe), i
färd el. resa uppnå, (åtta dagar) epter at the ära
komne i therra fri behald som the thet mijghelika
oc raskast af ridlm alla affara kunno RP 2: 140
(1387).
*!lfllla (-fiila), v. affila, bortfila. delimo ... aff
fiila eller fulleliga aff fila GU C 20 s. 173.
*afflykt, /. undflykt, medel till undflykt, jak bidher
tik at thu lägh til än, hwilkin afllyktin (effugium),
ok hwilkin tilfiyktin är aff ||änne (3: liögfärdhinna
sotli) Sp V 169.
*affälla, v. låta (ngt, särsk. klädnadsstycke el.
dylikt som är lagdt i veck el. uppviket) falla ned,
släta ut. displico . . . idest deorsum a plica ponere aff
fälla ok släth göro GU C 20 s. 193.
*affiille, n. nedfallande, fall (i strid), stupande.
roland sa affälle sinna manna Prosadikter (Kar/M
B) 318.
*affüdsla, f. afföda. skal iak sätia owenskap . . .
mällan thina afffiidzlo oc qwiiinonna affkömdh JMO 122.
*affÖdha, v. — part. pret. a ff 0(1(1 Cl-, afkomling.
jak eller mynä ärffuingiä, som mynä afföddä ärw Scai tb
(Skokl) 527 (1477).
affüjia (off föd ha GU C 20 s. 563),/. L. födande,
afiande, alstrande, hionalagx stadghin är en stor
gär-ningh, af barnanna affödho (generatione) SpV 31. —
afkomma. GU C 20 s. 563.
*affÖ(lhnillg, /. a föda, afkomma, hans (Adams)
affödhning Skrtlppb 113.
afföra (of-), v. L. 1) bortföra. (Han hade) offört
gordzens sädh oc foder Svartb (Skokl) 533 (Ml). 3)
afkläda, tha thu sagh thin son afföras sin klädhe
Sv B 282 (c. ISOOj.
afganga ("ga), r. L. S) öfverträda. atli the . . .
tliät haalde oc bätre om affgangith är SVklE 165.
6) af händas, gå förlorad, med dat. hende thet . . .
swa at . . . bo jonssonj . . . konda tliessin . . . godhiin
. . . afga medh laudzlagliom doniom iilla rät BTH
1: 194 (1385). SD KS 3: 101 (1416). 7) gå bort,
försvinna, war här föret affgonget HSH 13: 37 (1524,
Bi’ask).
afga ligor, m. L. 2) bortgång, död. gi|f helsona
affgangh (salutis exitum, d.v.s. salig död) SvB 28 (c.
1520). 4) afvikelse, öfverträdelse, the haffwa inykyn
affgangh j reglahalleno PMBrtf 305 (1510).
’afgildis (affgäldis)? adj. ? af ’kastande, som
gifver (så och så mycket) i arrende el. afkastning. Jfr
afgilde, se 1: s. tha tilbinder jak mik . . . hauoni . . .
swa goot gooz igeen widlierläggia i swa godlio lägliä
lika mikit affgäldis SO AS 3: 597 (l42o).
afgipt (-gifth. -gifft), /. L. 1) afgift. FMU
3: 225 (1441, «’ v i dim. af 1442). 2) eftergift,
efterskänkande. (Fogden) vakte sig, atli ban aldrig giffui
nogra äwerdelica affgifft vthan liossbondans . . . vilia
Arnell Brask Bi1 16. scriffwou j bidiandis thet jak
skwlle fönverffwa nokra affgifth oc carenas til them
som komma j manwiktli äller barnafastho etcra til
hwilkith jak swarar, ath j haffwen stwndom alla
syn-dlia skwl aff giftli, stwndom flere oc stwndom färre aar
oc caron or PM Bref 328 (1518).
Ílfgiva (-geffua), v. L. 2: 1188. gifva, erlägga,
betala, aff hulkit stalrwm . . . gregers skal aarlige
stadenom rento affgeffua tiil toniptöre SJ 2: 255 (1494).
afgiiild (-gäld. -gäl. -gäll. -gield. -geld. -gel.
-geel. -gildh), n. L. 1) afgift, ut skyld; i sht
ärren-deafgift; äfven nyttjadt för att i förbindelse med uppgift
om beloppet af arrendeafgift (el. afkastning) beteckna fa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
