Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dan han hänfört sitt auditorium med Wenn
ein Mädchen mir gefällt» eller Oh, welche
Lust Soldat zu sein» läska sin, jag hade
så när sagt, snillrika strupe med ett q varts
dussin seidlar »Bier». Här har jag sett
Oscar Aruo/dson iföra sig Fra Diavolos
pittoreska kostym och Leonard Labatt
framstå som en strålande grann Manrico.
Och här har jag också mången gång
sett en annan mindre imposant, men
derfor ingalunda mindre intressant figur
gestalta sig till ett helt af oemotståndlig
komisk kraft: här har jag sett Fredrik
Deland sätta på sig Konjanders-peruken, den
outslitliga syrtuten, den lilla korta, gulhvita
piquévästen och den oförlikneliga hatten . ..
Här har jag ock en gång sett Edvard
Stjcrnström som gäst kasta omkring sig
Don Cæsar de Bazanos nästan till en
klassisk relik vordna randiga kappa, hvilken
synes mig snart sagdt för dyrbar, att, som
nu understundom sker, svepas omkring ett
par obetydliga att icke säga obskura
statistaxlar ...
Men det är hufvudsakligast trenne
hågkomster från denna klädloge som fästat sig
i mitt minne, och det är dessa som jag
här i några korta drag vill skildra för mina
läsare.
I.
Vid början.
Ridån hade gått upp och en ung flicka
trädde fram och intonerade Rosinas
bekanta aria ur Barberaren .
Man kan knappast tänka sig ett mera
själfullt och intagande yttre. Ett blekt, ovalt
ansigte, omgifvet af ett mörkt, vågigt hår
och ur hvilket ett par bruna, sammetslena
ögon ljuft blickade fram, en smärt, fin figur
med den första undomens mjuka rundning,
en vacker, ehuru icke särdeles liten mun,
med röda läppar och perlhvita tänder . . .
F.n enkel hvit atlasklädning omslöt den
böjliga gestalten, en mörkröd ros vid
barmen och en annan i de korpsvarta
loc-karne, det var alltsammans! Så enkelt och
ändå så förtjusande!
Och rösten sedan! Aldrig har jag hört en
friskare, ungdomligare, mera \äl klingande
och mera elegant skolad mezzosopran! Och
hvilken frasering, hvilken säkerhet, hvilken
aplomb! Denna unga flicka, ty hon var
mycket ung, ännu icke aderton år, beherrskade
fullkomligt sitt auditorium, som, andlöse af
häpnad och beundran, lyssnade till hennes
underbart vackra sång. < >ch ändå visste
man, att man här icke stod framför en
sångerska med verldsrykte utan en helt
ung, som denna afton för första gången
uppträdde för en större åhörareskara.
Arian var sjungen till slut och
bifalls-stormarne började rasa. 1 )en fina
gestalten liksom svigtade för dem och det mörka
hufvudet sänktes lågt mot marken. Såg
jag orätt, dallrade der icke en tår i
ögonfransen: Jo, helt visst.
Min plats pä parketten var så belägen
att jag hann in på scenen och den i fråga
varande klädlogen, just som den unga
konstnärinnan sjönk i famnen på den
snillrika, i så många afseenden högt hegåfvade
qvinna som hon hade att tacka för hela
sin utveckling, både i intellektuelt och
musikaliskt hänseende och för denna den
första triumfen: Henriette Nisscn-Sa/onian.
Lärarinnan och eleven blande sina
glädjetårar med hvarandra.
Men knapt hade sångerskan fått sigte
på mitt obetydliga jag, förrän hon
störtade emot mig, och innan jag hann
förhindra det, låg hon på golfvet, omfattande
mina knän och betäckande mina händer
med kyssar.
Hon var ryska och i öfvermåttet af sin
förtjusning egnade hon mig, som för öfrigt
under de föregående dagarne gjort hennes
personliga bekantskap, en äkta slavisk
hyllning, förmodligen seende i mig en
representant — om än ovärdig — för de
hundratals af hennes sång elektriserade åhörare
som nyligen tilljublat henne sitt bifall.
Så der tacksam är man också endast
vid början af en konstnärsbana, aldrig
sedermera, ty då ha de stackars
recensenterna ofta nog i artisternas ögon
förvandlats till glupande varulfvar, vidunder i
men-niskohamn, hvilka icke böra bedras med
smekningar utan tuktas med skorpioner.
Den unga sångerskan debuterade
sedermera i S:t Petersburg, der hon gjorde ofantlig
lycka i (llinkas opera: »Lifvet för Czaren!
och har sedermera, under namn af
Alexan-drine Krutikoff, blifvit en af stjernorna på
den ryska konstens himmel.
Men, som det ofta är fallet med de
ryska fruntimmema, har hennes smärta, fina
växt nu under årens lopp förvandlats till
en aktningsbjudande embonpoint, under det
att dock stämman är lika härlig och
välljudande som förut.
Emellertid kan hon nu mera icke —
äf-ven om hon ville det, hvilket jag betviflar
— böja knä för recensenterna.
De göra det i stället nu, ödmjukt för
henne.
11.
På höjden.
Hon hade redan på morgonen af sin
ankomst till staden sändt upp sitt kort på
tidningens byrå och åt mig anförtroddes
det smickrande uppdraget att återgälda
detta med en personlig visit i hennes
våning, en trappa upp i Haglunds hotel, som
hvarje resande vet, beläget vid Stora
Hamngatan i Göteborg.
Jag lemnade mitt kort och blef genast
mottagen. Det var med en egendomlig
känsla af glädje, fosterländsk stolthet och
beundran för en oböjlig energi, en vilja af
stål, som jag stod framför den majestätiska
qvinnan med den junoniska växten, det
vackra askfärgade håret och de underbara,
djupt liggande, hvarje ögonblick skiftande,
outgrundliga ögonen.
En stund förflöt under den angenämaste
konversation, hufvudsakligast förd från
hennes sida med en snillrik qvinnas och
fulländad verldsdams hela öfverlägsenhet och
takt.
På aftonen satt jag naturligtvis på min
vanliga plats i den mer än öfverfylda
salongen, som ej ens kunnat inrymma alla
hör- och skådelystna, hvadan man nödgats
bereda plats för några hundratal uppe på
sjelfva scenen.
Hon sjöng (Ifelias undersköna romans
ur »Hamlet» och allas ögon tårades, sjöng i
»Crucifix» af Faure, »A ve Maria afGounod,
Susannas aria ur »Figaros bröllop», sjöng
så, att man hänfördes, svettades, frös,
jublade så att väggarne kunnat störta in för
mindre.
Åter stod jag derinne i klädlogen. Hon
kom emot mig, med kinderna purprade
af ansträngning, ögonen tindrande af glädje
och den vackra munnen krusad till det
vänligaste leende.
»Tack, tack!» framstammade jag och
sträckte fram mina båda händer mot den
hänförande uppenbarelsen.
»Oh, nej, nej! tacka mig inte!»
utropade hon och ögonen strålade af
skalk-aktighet och hennes små fotter stampade
hårdt mot golfvet, »nej, nej, ni far inte
tacka mig sä! Kom ihåg, hvad jag sade
er i förmiddags! Mig lär man icke att
förstå af en konsert. Det är på scenen, i
kostym, som man bör se och höra mig
för att rätt kunna uppfatta mig. Lofva
mig att en gång se mig i en af mina
glansroller, som Ofelia, Mignon eller
Va-lentine. Dock helst som Valentine, hör ni
det! Lofva mig det!»
Och i detsamma tömde hon ett glas
fradgande porter, som man, efter hennes
vana, serverat henne.
Och jag: Naturligtvis afgaf jag i
förtjusningens och hänförelsens yra det begärda
löftet, som del dock hittills varit mig
omöjligt att inlösa till — Christine
Nilsson-Ronzaud.
111.
Vid slutet.
Det hade varit en temligen obehaglig
strid, som från att vara förd mellan en
enskild mycket framstående, men äfven
mycket känslig och lättretlig konstnär samt
de tongifvande inom en viss förening
slutligen öfvergått i tidningsspalterna och der
utkämpats med en viss bitterhet.
För min egen del hade jag emellertid,
på det mig tillmätta området i den tidning
jag tillhörde, sökt att, så godt jag kunde,
göra- ett medlingsförsök och stämma
sinnena till lugn och harmoni, detta just på
morgonen samma dag, som den i fråga*
varande konstnären gaf sin afskedskonsert,
hvilken för honom också blef den allra
sista i Göteborg.
Allmänheten, som i denna liksom i så
många andra frågor delat sig i två läger,
hade emellertid, man- och qvinngrant,
infunnit sig på afskedskonserten och nu,
liksom vid den i förra skizzen omnämda
Nilssons-konserten voro både salongen och
scenen fullsatta.
1 )en höga, smärta gestalten med det
genialiska anletet och det långa grå håret
inträdde.
De skarpa, blixtrande ögonen öfverforo
massorna omkring honom. Han bugade
sig och satte fiolen under hakan och nu
afbröts den korta, nästan hemska tystnaden
af en åska af handklappningar.
Ett leende af belåtenhet flög likt en
solstråle på ett snöfält öfver den åldrige
konstnärens bleka drag. Han höjde stråken med
den honom egendomliga knycken och
började spela.
Pang! Der sprang en sträng på fiolen.
Det ryckte till i den spelandes ansigte och
foten gjorde en af de otåliga
stampningarna hvarmed så ofta eljest
missbelåtenhet med ackompagnementet brukade
uttryckas, men efter ett ögonblick hade han
återvunnit sjelfbeherrskningen och spelade
lika lugnt som om ingenting passerat.
Detta stegrade om möjligt ännu mera
entusiasmen vid styckets slut, och jag
väntade mig att vid den sedvanliga höflighets-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
