Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
visiten i logen få se konstnären vid sitt
bästa lynne.
Men jag hade misstagit mig grymt. Då
jag åtföljd af en god vän, en äldre aktad
musiker, inträdde i logen, stod konstnären
midt på golfvet, med foten en stol,
fiolen stödd mot knät, den verldsbekanta
luggen hängande fram i pannan och
sysselsatt med att sätta en ny sträng på fiolen.
»God afton», yttrade jag och ämnade
tillägga något mera, då jag afbröts af ett
bistert:
»Hvad vil De her: Seer De ikke at jeg
er sysselsat? Vil De at jeg endnu en Gang
skal forstyrres for Publikum?»
Och han gjorde en åtbörd åt salongen.
»Nej», stammade jag, »jag ville endast
göra en afskedsvisit hos er, herr ...»
»Visit? Den maae De s’gu ikke gjöre her.
Har 1 )e noget at sige mig, maae 1 )e
komme i Hdtelet. Farvel!» och han pekade
mot dörren.
Jag var nära att brista ut i samma
tonart, men hejdades af min vän, som ryckte
mig i rockskörtet och med mildt våld drog
mig utom dörren.
Det var mitt sista sammanträffande med
Ole Btill. Af den gamle, gode, nästan
faderlige vännen hade blifvit en hård,
bitter, oförsonlig fiende.
Och ändå var jag fullkomligt oskyldig
i hela affären.
Men sådant der bli vi recensenter så
småningom vana vid! Gudnås! må jag
väl tillägga.
Jgå förekommen anledning erinras, att
wC redaktionen af »Svensk
Musiktidning» ej har något gemensamt med
redaktionen af Neeken».
Obs. Prenumerantsamlare uppmanas
att snarast möjligt insända sina listor.
”Stradellas kyrkoaria.”
Efter Am/ros.
Flotows opera “Alessandro Stradella», med
sina häda komiska banditer, hvilka äro dubbelt sä
komiska derför att den ene är en spegelbild af
den andre, med den sirliga serenaden och tiere
andra fransyskt-pikanta melodier som Stradella här
har att sjunga (den verklige Stradella skulle med
förundran men svårligen med beundran ha lyssnat
till dem), med den fyndigt inflätade karnevalen
o. s. v., riktade år 1844 helt plötsligt publikens
uppmärksamhet på den nyss nämde, länge alldeles
förgätne mästaren. Omkring år 1S49 uppdök
plötsligen en “kyrkoaria af Stradella14: Pieta
Sig-tiøre*) o. s. v., sedermera oupphörligt sjungen på
konserter och af kyrkokörer såsom en äkta,
verklig Stradella. Men den som känner den äkta
verklige Stradella kan med största visshet förklara, att
denna verkligen vackra och effektfulla aria kan
besitta alla möjliga goda egenskaper, men
omöjligen den att vara en komposition af Stradella.
llland den enorma mängd af denne mästares
kompositioner som biblioteket i Modena eger,
förekommer hon icke. Det är visserligen ej något
slående bevis mot äktheten — hon kunde ju hafva
anträffats på annat håll. Men stilen i densamma
är ej blott olik Stradellas musik utan står till och
med i skriande motsägelse till denna. Karakteren
i denna så kallade Stradella-aria är en blandning
reminiscenser af den neapolitanska musikstilen,
påminnande om Scarlatti, Feo eller Vinci och af
fullkomligt modem effekt. Visserligen finner man
*) Denna aria, utgifven pä svenskt förlag under titel
»Aria af A. Stradella camp. 1667» liar till text: »Sei miei
sospiri» (fch en fri svensk-katolsk text. som pä intet sätt
passar till sängen.
hos arbeten af den mästare som här är i fråga,
saker, hvilka 44man ej skulle hafva trott den tiden
om44 — men en musikalisk stegring såsom denna
1
dan-na-to nel fuoco e-ter-no dal
tu - o ri-gor gran’Dio giam-mai
är så fullkomligt främmande för hans skrifsätt, så
erkemodem, att jag endast och allenast för detta
ställes skull måste förklara hela kompositionen för
en modern förfalskning, visserligen af ingalunda
oskicklig hand men af en hjerna som föga
sysselsatt sig med musikhistorien. Ty med den här
alldeles bestämdt fasthållna tredelade arieformen (med
sin kortare parte scconda och sitt da capo al fine)
framträdde först neapolitanarne efter Alessandro
Scarlatti. Men Stradella har ingenting att skaffa
med den neapolitanska skolan, hans musik företer
en högre utveckling af Carissimis och Cavallis
ro-merskt-venezianska skola. Såsom vanligt hos den
äldre musiken gå hans arier ut på att göra
upprepningar strofvis. En så tvärhuggen
melodidelning i långsamma satser som denna:
len–te etc.
är i alla händelser främmande för honom. T sina
egna andanten brukar han tvärtom med förkärlek
en bred, stort anlagd och utdragen melodiföring
såsom följande exempel visar:
Pian - - ge-te, pian-ge–te oc
: I?
1
-f—f-
r—r~rj 1
* • |
1—1 * 1
––-ge–––––-le,
pian - ge - le etc.
9»;
1 —i—*■ |—ö*— J—
Denna kyrkoaria är alltså antingen en starkt
moderniserad, i stället för med en enkel besiffrad bas,
med ett fullkomligt modernt ackompagnement *)
*) Till exempel i andra delen:
utrustad aria af någon neapolitanare fyratio eller
femtio år yngre än Stradella eller (hvilket är långt
sannolikare) ett alldeles nytt arbete. Catelani,
Stra-dellakännaren, antog det senare. Ja, Catelani har
i förtroende meddelat mig sjelfva
uppkomsthistorien. En förnäm person vardt genom Niemeyers
eller Flotows opera 44Stradella44 nyfiken att få höra
en komposition af denne sjelf, men då nu ingen
äkta Stradella var till hands, så skyndade man att
betjena den höge personen på det sätt vi känna.
Catelani nämde också tillverkarens namn, hvilket
jag dock förtiger (icke herr v. Flotow). Jag kan
sålunda icke framdraga några rättsligen gällande
bevis härför — i stället vill jag berätta en mindre
bekant konstnärsanekdot från Ludvig d. XIV:s tid.
Målarne Mignard och Lebrun voro dä de förste
mästarne i Paris och följaktligen rivaler. Mignard
målade nu i afsigt att lägga ut en snara för Lebrun
en Magdalena, i hvilken tafla han så mycket som
möjligt efterapade Guido Renis manér (jag vet inte
om det var maniera seconda eller terza,
förmodligen det senare, svårligen maniera prima). Han
sände derefter bilden till en antiqvarie och snart
110g infann sig en liebhaber, hvilken, såsom
brukligt var, för bedömande af denna nyss påträffade
Guido lät inbjuda mästarne Mignard och Lebrun.
Då Lebrun trots Mignards motsägelser med stor
ifver försvarade denna Guido såsom 44äkta44,
förklarade slutligen Mignard med ett spefullt leende:
denna Guido har jag sjelf målat. Lebrun svarade
honom, utan att förlora fattningen: 44ganska bra,
min herre, måla alltid hädanefter sådana Guidos
men aldrig en enda Mignard mera44. Yi kunna
på samma sätt bedja våra tonsättare att alltid
komponera sådana “Stradellas44.
Men hvad skalf man väl säga, då en berömd
förläggare i I». låter trycka den temmeligen
bekanta arian 44o tu del mio44 ur Glucks “Paris och
Helena44 med den tyska texten 44Yater im Himmel
oben44 och utgifva äfven den såsom “kyrkoaria
af Stradella !4t I lela olikheten består deri att (ilucks
original går i G-moll och »kyrkoarian’4 en qvart
lägre i D-moll. Man är förlägen om
parlamentariska uttryck för att beteckna ett sådant tilltag —
och vi vilja för förlagsfirmans heder antaga, att
hon sjelf varit ett offer för en ignorant — om ej
något än värre. Publicum och sångare voro
emellertid färdiga att med tacksamhet acceptera denna
nya Stradella.
Från scenen och konsertsalen.
•Y\en stiltje som nästan utan undantag
hela detta spelår varit rådande vid
kitngl. stora teatern kan knappast sägas
ens för ett ögonblick hafva brutits genom
upptagandet af »Jean de Ni velie —
säsongens enda nämnvärda nyhet — i
början af december. Endast med möda
släpade den sig fram till tredje
föreställningen, da den åter måste vika platsen för
den gamla repertoaren, hvilken man —
ehuru utan synnerlig framgång sökt gifva
något mera färg genom en och annan
repris af äldre saker.
Hland dessa är i främsta rummet att
nämna Mchuls Josef i Egypten»,
hvilken efter en ungefär tioårig hvila åter
uppfördes måndagen d. 13 dec., vid recetten
för hofkapellets pensionskassa.
Som bekant gjorde % Josef kort efter
sitt första framträdande i Faris (1807)
hastigt nog runden kring utlandets, särskildt
Tysklands, större operascener, der den
inom kort blef mera populär än t. o. m.
i sitt hemland. Men inom musiken
vex-lar smaken hastigt; musikaliska storheter
och musikaliska verk blifva — med
undantag af de allra största — fort
gammalmodiga, och efter knapt trettio år hade
»Josef» åter så småningom öfver allt
försvunnit från skådebanan, och såsom man
utan tvifvel antog, för alltid. Det var
derför i viss mån en öfverraskning, när den,
i början af nu fö^lupna decennium ånyo
dök upp, nästan samtidigt, på flere af de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
