Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bästa utländska teatrarna; men häri torde
man då också kunna se ett rättvist
erkännande åt dess många förträffliga
egenskaper, äfven om tidssmaken länge sedan inom
tillbörliga gränser förvisat det
öfverskat-tande af desamma som en tid gjorde sig
gällande.
Musiken till Josef i Egypten» förråder
till hela sitt skaplynne den insigtsfulle och
entusiastiske lärjungen till (lluck.
Uttrycket är öfver allt ädelt och träffande, den
stränga deklamatoriska form som är
för-herskande gifver åt de särskilda
musiknumren något af denna akademiska, strängt
formela prägel, som karakteriserar t. ex.
Josefs första aria och som omedelbart
erinrar om Gluck, hvilken likasom han var
Méhuls lärare, äfven var den förebild till
hvilken han i allt såg upp. En anekdot
från Méhuls ungdom berättar hurusom han
en gång vid generalrepetitionen till Glucks
Ifigenia i Aulis: lyckats smyga sig in i
en loge och full af hänförelse öfver
tonverket hade beslutat att blifva liggande i
sitt gömställe till följande afton, för att
riktigt säkert få vara med om första
representationen. Ur denna gluckska loge-vrå»,
säger en bekant kritiker ej utan en viss
sanning, har Méhul ege’ntligen aldrig åter
riktigt kommit fram. Ehuru af naturen
en rörlig och mångsidig talang förblef han
dock under hela sin konstnärsbana
beherr-skad af Glucks typiska sätt att uttrycka
sig, och detta i långt högre grad än hans
likaledes för Gluck svärmande kolleger
Cherubini och Spontini.
Det är med en känsla af välgörande
lugn man lyssnar till dessa tlärdlösa,
allvarliga toner, dessa ypperliga körer, och
om man detta oaktadt ej förmår värja sig
mot ett visst intryck af gammalmodig
tråkighet, af något för hvilket man fåfängt
söker af själ och hjerta intressera sig, så
är detta ej musikens, men textens fel.
Denna saknar dramats lifgifvande element:
lidelse, utveckling och motsatsers
brytande mot hvarandra. Den enkla
handlingen smyger, utan någon enda verklig
dramatisk stegring, med snäckgång framåt,
och när man långt om länge hunnit till
igenkänningsscenen mellan Jakob och
Josef, det egentliga hufvudmomentet i hela
operan, utvecklar detta sig helt beskedligt
genom talad dialog. Här, der musiken
skulle kunnat gifva snart sagdt det största,
bästa, har den blifvit förvisad från scenen.
Till den rent af betänkliga tamheten i
uppfattningen och stillaståendet i handlingen
kommer ytterligare den brist, att texten helt
och hållet saknar hvarje qvinlig karakter.
I ett stort, historiskt drama kan detta gå
för sig, men i operan blir den totala
frånvaron af det erotiska elementet — äfven
om, såsom här, det hela är mättadt af
broders- och faderskärlekens ädla känslor
— alltid känbar såsom en lucka.
Men ej blott i igenkänningsscenen
lager den talade dialogen makten frän
musiken. Hela operan igenom verkar det
myckna talandet i hög grad tröttsamt och
slappande på intresset, särdeles när man
egnar så liten omvårdnad deråt som vid
den senaste reprisen hos oss var fallet. Ej
blott att, särdeles vid första uppförandet,
memoreringen var mer än lofligt klen,
men deklamationen blef på många händer
nära nog komisk genom den uppstyltade
predikoton, hvarigenom man bäst trodde
sig kunna gifva uttryck åt den upphöjda,
halft oratoriska grundton som genomgår
det> hela.
Hr Langes Jakob gör härifrån ett
glädjande undantag, likasom han öfver
huf-vud synes vara den som bäst lyckats
intränga i uppgiften. Josefs lugna,
passionsfri a parti, der sången ensam, utan stöd af
den dramatiska effekten, kan göra sig fullt
gällande, egnar sig förträffligt för hr
Od-t/ians såväl begåfning som röst, och den,
trots sin vilda ånger, dock i grund och
botten godmodige Simeon, blir i hr
Lund-qvists händer ingen dålig figur. Hr
Hå-kanson, som vid första uppförandet gaf
Jakobs roll, förtjenar ett erkännande för
det han, trots sin starka indisposition,
likväl sjöng partiet, så godt sig göra lät, i
st. f. att inställa spektaklet.
* *
*
i>Si/fverringeu>, en liten enaktsoperett
af Ivar Hallström, hvilken första gången
uppfördes samma afton som Josef , har
sedan tjenat till fylnad i programmet de
aftnar »Josef gifvits. 1 )en är en
obetydlighet, det är sant, och någon synnerlig
originalitet kan den ej heller berömma sig
af, men den talangfulle tonsättarens
förmåga att äfven åt det obetydliga gifva en
behagfull, liflig karakter förnekar sig
hvar-ken i de täcka melodierna eller i den på
sina ställen elegant utarbetade
orkestreringen. Hvad som deremot ej kan annat än
förvåna är, att ett ämne så fullkomligt
blot-tadt både pä komik och finess funnits
värdt det arbete komponisten nedlagt derpå,
och det tar sig också nära nog ut såsom
en ursäkt, när arrangören af texten ansett
sig behöfva angifva denna som
öfver-sättning».
* * *
Återupptagandet af Flotows
»/Messan-dro Stradella» bör utan tvifvel endast
till-skrifvas den omständighet att vi i hr
Ar-no/dson ega en sångare som med konstnärlig
fulländning förstår att uppbära titelrollen.
Men ej ens den bäste sångare skall förmå
att ingjuta den svärmiska glöd, den
sydländska liflfullhet som komponisten velat
måla i dessa melodier, hvilka äro banala,
utan att ega sina italienska förebilders naiva
värme och nära nog rörande tro på sig
sjelfva, och hvilka blott undantagsvis förmå
kasta af sig den jemntjocka, oklara
instrumenteringens tyngande påhäng.
I musikaliskt afseende stod fröken
Strandberg såsom Leonora ej ovänligt
vid sin Stradellas sida, och af de båda
röfvarne utmärkte sig särskildt hr
Janson för ett markeradt, af sund komik
uppburet spel.
* . *
Det gästspel som förliden måndag å
stora teatern börjades af hr Fercnczy från
Weimar, redan bekant för stockholmarne
genom tidigare besök här, lofvar att
erbjuda ett och annat af intresse.
Oberäk-nadt det både för publiken och
konstnärerna i allmänhet lärorika i att då och då
lära känna artister af andra skolor, med
andra traditioner än dem vi här hemma
blifvit vanda vid, eger hr Ferenczy både
som sångare och skådespelare förträffliga
egenskaper. Väl är det så att hans röst,
äfven frånräknadt den opasslighet hvaraf
han i måndags besvärades, ej mera är
tillräcklig att utfylla Masaniellos stora parti
(i »Den Stumma»), och från denna sida
sedt stannar hans framställning i vissa
moment, t. ex. duon med Pietro i andra och
slummerarian i fjerde akten, något under
måttet. Men dels voro dessa,
jemförelse-vis få, dels voro de många goda sidorna
egnade att i möjligaste mån öfverskyla
bristerna. Hans stämma är mjuk och böjlig
och af en viss intensiv kraft, som ej ens
fortages af det stundom väl starkt
framträdande vibratomanéret. Dertill kommer
att han i sjelfva stämmans uttryck förmår
inlägga en samlad glöd som, oaktadt —
eller just genom det yttre lugn hvarmed
frasen utsjunges blir af dubbel verkan, och
då tillika sången bäres af ett uttrycksfullt
spel, hvilket kulminerar i vansinnes-scenen
i sista akten, blir den totalbild han ger af
folkhjelten från Amalfi en förträfflig tolk
af denna underbara musik, der det sjuder
af dyster frihetsglöd under hvarje ton af
de på ytan lekande melodierna, der
recita-tiven — hvilka af hr F. sjöngos med
verkligt mästerskap likt blixtar
genomkorsa den tryckta luften, der folkjublet och
folkraseriet med orkanens ohejdbara kraft
stormar ut i de mäktiga körerna.
Det är med nöje vi anteckna att
fröken Strandberg {Elvira) i sitt föredrag,
hvilket i allmänhet utmärkt sig för teknisk
färdighet, här likasom förut i »Stradella»
synes hafva vunnit mera uttryck och värma
än man förut hos henne iakttagit.
Deremot är spelet fortfarande lika
uttryckslöst, lika blottadt på hvarje tillstymmelse
till lif och färg.
En bedröfligare son än hr Torslenv
har väl aldrig någon vicekonung i verlden
vare sig på teatern eller i verkligheten haft
att uppvisa. 1 )et synes som om publiken
tillräckligt länge tålmodig dragits med
honom, för att ändtligen en gång kunna
fordra att få denna roll, som med sin
närv rande innchafvare gör ett rent af
pinsamt intryck, besatt på ett operan
värdigare sätt.
Som af de dagliga tidningarna varit
synligt, kommer hr Fercnczy att i nästa
vecka ännu en eller annan gång låta höra
sig, hvarjemte man, i sammanhang med
hans gästspel fär tillfälle att i »Carmen»
och »Mignon» göra bekantskap med en
till börden svensk sångerska, fröken Maria
Friberg, hvilken i Tyskland, der hon gjort
sin karriere såsom konstnär, skördat lifligt
bifall.
* * *
När detta lägges under pressen har
»Jean de Nivelle > åter framdragits ur den
förtidiga graf som publikens ogunst bäddat
åt honom, om med framgång eller ej få
vi tillfälle att i nästa n:r afgöra.
Under hela hösten har blott ett enda
tillfälle att höra kammarmusik erbjudits
Stockholms musikaliska allmänhet. Det var
på den soaré f ör kammarmusik som i
midten af december anordnats af kung/,
kammarmusikern Teodor Lindström (med
biträde af fröken Grabovv samt hrr
Nord-qvist, Andersen, Eckhéll, Sörensen och
Max Strandberg). Begreppet
kammarmusik hade här1 tagits något vidsträcktare än
vanligt, så att programmet, utom Schuberts
stråkqvartett i A-moll (op. 2 g) och
Bect-hovens stråkqvintett (op. 4), äfven bjöd
på en solosång med obligat-violin. och ett
par solonummer för violin, men då detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1881/0020.html
