Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
duetten i tredje akten, de präktiga
kör-I och dansnumren ej att förglömma, af hvilka
kören vid vaktombytet i första akten, med
den originella sången af gatpojkarne, och
picadorernas marsch i sista akten må
nämnas.
Det stora erkännande denna opera
vunnit har icke blott intygats af den
musikaliska kritiken utan äfven deraf, att
densamma blifvit upptagen på de flesta teatrar
af större betydenhet och ännu håller sig
uppe med oförminskadt intresse. Sålunda
finna vi t. ex. Carmen» på den tyska
operarepertoaren allt sedan den i okt. 1875
med stort bifall gick öfver scenen på
hof-operan i Wien.
Bland arbeten som man haft att vänta af
Bizet, om längre lefnad och verksamhet varit
honom förunnade, nämnas en treaktsopera
»Clarisse Harlow» för Opéra-Comique och
partituret till .Cid» efter Corneille, skrifvet
med tanke på Faure. Hans afsigt lärer
också hafva varit att återgå för ett
ögonblick till konsertsalen och skrifva en »Sainte
Généviéve de Paris» i oratoriestil, ett verk,
till hvilket idén framsprang ur hans
patriotiska känsla och sorg öfver hans
fäderneslands olyckor i det senaste kriget.
Man har skyllt Bizet för »Wagnerism»,
men lika väl kunde man skylla honom för
Rossinism eller Verdism. Han må snarare
kallas för en originel eklektiker, ty om han
än hyste en liflig beundran för Verdi och
erkände Wagner såsom en mästare, så såg
han lika väl sina föredömen i Rossini,
Auber, Hérold, Berlioz och de stora tyska
mästarne.
Men Bizet var icke blott musiker, han
var en poetisk natur med sinne för det
stora och sköna äfven på andra
konstområden, en artist efter Schumanns måttstock,
såsom denne skrifver i ett bref till sin
svägerska: »Artister kallar jag icke de
hederliga menniskor, som kunna bättre eller
sämre spela ett eller annat instrument, utan
sådana varelser, som äro verkliga
menniskor och kunna begripa en Shakspere och
Jean Paul.»
Vi sluta denna lilla skizz med en
berättelse af en Bizets vän, som skildrar
ett besök hos denne kort före hans
bortgång.
»Sistagången», berättar vännen, »som vi
råkades, stod han just i begrepp att
genomgå partituret till Carmen med en ung flicka,
hvars röst och ovanliga musikaliska anlag
hade väckt hans förtjusning. Han hade i
det närmaste slutat dermed, då han
plöts-1 ligen lemnade sin plats, sägande till henne:
Nu, mademoiselle, skall ni sjunga för mig
någonting af Schumann». Såsom vi veta,
uttrycka flere af dennes sånger en känsla
af den djupaste smärta, hvilken måhända
aldrig blifvit framstäld i toner så målande,
som denne store nyromantiker inom
tonernas verld gjort det. Det är omöjligt att
icke känna sig djupt gripen, då en ung,
sympatisk röst tolkar några af dessa
elegier, sådana som »Ich grolle nicht» och
»Aus der Heimat». Bizet hade dragit sig
tillbaka i ett hörn af rummet och lyssnade
med hufvudet nedsjunket i händerna. »Hur
mästerligt!» utropade han, då hon slutat
sången! »men hvilken tröstlöshet, det är
en hemsjuka till döds i dessa toner.» Han
satte sig derefter sjelf till pianot och
spelade samme tonsättares sorgmarsch, hvar-
efter följde Chopins Marche funébre. —
Några dagar derefter firades hans
likbe-gängelse vid tonerna af dert sist nämda.»
Beethoven och Giulietta Guicciardi.
II.
flTVen som känner till Schindlers biografi, har
bemärkt, att två vigtiga punkter, hvilka
han ställer i förbindelse med
Guicciardi-affären, trots den vigt han och hans
af-skrifvare tillägga dem, hittills här blifvit
under tystnad förbigångna. Dessa måste
nu äfven betraktas.
Schindler berättar om en katastrof, som
han sätter i samband med Giuliettas
giftermål, sålunda: »Dock måste om följderna
af detta slag, som träffade vår af sin
kärlek så lyckliggjorda mästares sinne, ännu
något ‘mera sägas. I sin förtviflan sökte
han tröst hos sin bepröfvade och högt
ärade väninna, grefvinnan Maria Erdödy,
på hennes gods Jedlersee, för att tillbringa
några dagar i hennes närhet. Men der
försvann han och grefvinnan trodde att
han återvändt till Wien, då på tredje dagen
derefter hennes musiklärare Brauckle fann
honom i en aflägsen del af slottsträdgården.
Denna händelse blef länge en väl bevarad
hemlighet och anförtroddes först åratal
derefter af de båda underkunnige åt
Beetho-vens närmaste vänner, sedan denna
kär-leksangelägenhet för länge sedan råkat i
glömska. Man förband dermed den
förmodan, att den olyckliges afsigt varit att
genom hunger gifva sig döden. I stillhet
betraktande vänner vilja hafva bemärkt,
att Beethoven sedan bemött denna
musiklärare med utomordentlig uppmärksamhet.»
Jedlersee ligger så nära Wien, att för
en så duktig fotgängare som Beethoven
det knapt kan blifva tal om ett afstånd;
och om han följde ögonblickets infall eller
nödvändighet och försvann på två eller tre
dagar, så ligger deri dock visserligen ingen
grund till denna öfverraskande och på ett
så vigtigt sätt uttalade förmodan. Dock
äfven medgifvet, att något dylikt på en
eller annan tid verkligen förekommit, hvad
berättigar till det antagandet, att det skedde
då och i förbindelse med Guicciardiaffären ?
Intet. Hela historien, när och huru han
må hafva förekommit, beror på en blott
och bar hörsaga, hvilken i ingen
undersökning kan tillstädja ens ett förmodande.
Dessa arguments bevisningskraft
förstoras ytterligare genom den belysning, som
ännu är öfrig i afseende på denna
angelägenhet, och till hvilken vi nu vända oss.
Det var Beethovens vänner välbekant,
att han vid sin död efterlemnade några
bankaktier, men hvarest beviset derpå
förvarades, visste hvarken hans bror eller
Breuning eller Schindler. »Beethoven hade
sina bankaktier i ett förborgadt fack i ett
skåp, som blott Holz visste af», anmärker
Jahn efter ett samtal med Karl Holz.
Schiijdler, hvilken läste Jahns
handskriftliga notiser och anmärkningar öfver
Beethoven och beledsagade dem med förklaringar,
vidfogade härtill följande: »Johann
Beethoven sökte strax efter broderns död aktierna,
och då han icke fann dem, ropade han:
Breuning och Schindler måste skaffa dem.
Holz tillfrågades af Breuning, om han icke
visste hvar de lågo gömda. Han kände
till den hemliga lådan i ett gammalt skåp,
hvarest de voro bevarade».
I detta förborgade fack fann Breuning
icke blott bankaktierna, utan äfven
åtskilliga — såsom Schindler säger — »för
vännen vigtiga bref». Bland dessa var ett
bref med två postscripta, skrifna med
blyerts på två stycken postpapper, vid en icke
nämd badort, i juli månad af ett icke
be-tecknadt år, till en icke angifven person.
Detta bref är uppfyldt af den mest glödande
kärlek, sådan som till och med i
romanerna sällan uppnås; det är liksom en
öfversättning i ord af de mest rörande och
ömma ställena i Beethovens känslofullaste
kompositioner. Detta dokument, hvilket
genom Breuning kom i Schindlers ego, var
originalet till de skrifvelser, som Schindler
först 1840 offentliggjorde såsom »tre af
Beethovens hand till hans Giulietta från
en badort i Ungarn riktade bref», och
hvilka sedan så ofta blifvit aftryckta. Bland
de många personer, för hvilka Schindler
vid olika tider vänligen framlade originalet
till pröfning, befunno sig äfven Jahn och
Thayer; ingen af dem har någonsin funnit
en annan grund till det antagandet, att
dessa bref varit bestämda för grefvinnan
Guicciardi, än Schindlers förmodan och
den grund, hvarpå denna hvilar.
Skrifvelserna erbjuda tre ofullständiga
data, då årtalet i dem alla felar; »på
morgonen den 6 juli; på måndagsaiton den
6 juli; god morgon den 7 juli». En
jem-förelse med kalendrar från denna tid
utvisar, att den 6 juli under åren 1795, 1801
och 1807 inföll på en måndag. Året 1795
är naturligtvis uteslutet, emedan Julia
Guicciardi då ännu icke uppnått sitt elfte år;
äfven tillåter hvarken den stil, hvari
bref-vet är skrifvet, eller handskriften eller
ändt-ligen omständigheten af en resa till en
badort med fyra posthästar att tänka på
ett så tidigt år. Men huru står det till
med 1801? Hufvudsaken i ett Beethovens
bref till Wegeler, af den 29 juni detta år,
utgöres af beskrifningen på hans onda och
de af hans medicinska rådgifvare antagna
behandlingssätten; han bifogar den önskan,
att få emottaga sin väns råd, då Wegeler
sjelf var en läkare af framstående
begåf-ning och skicklighet. Ett annat bref till
densamme, skifvet blott fyra och (en half
månad senare, den 16 nov., innehåller
svar på Wegelers svar på det första, och
behandlar denna sak med lika
detaljnoggrannhet. Den som genomgår de båda
brefven i deras sammanhang med
hvarandra, skall finna, att hvarje tanke på en
resa till en aflägsen badort, hvilken fordrade
användandet af fyra posthästar, denna ort
måtte mi ligga i Ungarn eller annorstädes,
under mellantiden mellan dessa bref är
genom deras innehåll fullständigt utesluten.
Resultatet framgår af sig sjelf: att brefven
i fråga icke skrefvos år 1801.
Ett misstag i datum är icke heller gerna
möjligt. Beethoven skref månadsdagen tre
gånger inom 24 timmar, två gånger den
6, en gång den 7; ett fel härutinnan vore
obegripligt. Skrifvelsens andra del
ändt-ligen, som bär dato af måndagsafton den
6 juli, innehåller några ord hvilka äro
af-görande. Denna del är ett postscriptum
till morgonens skrifvelse, och skrefs, såsom
Beethoven säger, emedan han erfarit, att
det var för sent för posten denna dag, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
