Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
måndag och tisdag voro de enda dagar, »då
posten härifrån går till K.»
Följdsatsen är derföre oafvislig:
Schindler och hans afskrifvare hafva alla orätt;
brefvet är icke skrifvet åren 1800—1803;
den »odödliga älskade», för hvilken
detsamma var bestämdt, är icke den unga
grefvinnan Giulietta Guicciardi: ty 1807
var hon gift och befann sig i Neapel.
Alla således, hvilka under gråt af sympati
läst dessa Werthers lidanden, förorsakade
af denna Lotta, kunna aftorka sina tårar.
De kunna lugna sig med den försäkran,
att katastrofen ingalunda var så olycklig,
som den framställes. Affären bildade blott
en episod, den var icke den stora
tragedien i Beethovens lif. Men som den var
ett kärleksäfventyr, så har framställningen
af faktum denna gång måst fullkomligt
underordna sig fantasien. I synnerhet har
en nyare skriftställare, kvilken utan
pröf-ning eller tvifvelsmål antager Schindlers
alla påståenden och förmodanden, med
stor utförlighet behandlat denna episod af
Beethovens lif, visserligen — för att
använda Sheridans qvickhet mot Gibbon —
less luininously t han voluminously.
Sedan han uppjagat sina kära
»Beethoven-väninnors» känslor till den högsta höjd at
deltagande, som är möjlig i en tragedi, i
hvilken hjelten äfven efter katastrofen ännu
lefver och fröjdar sig åt den bästa välmåga,
tröstar han dem några kapitel senare, i
det han gifver Beelhoven, i stället för denna
»förlorade kärleksmöda», två nya
älskarinnor, den ena af desamma en gift fru,
den andra en ung flicka på fjorton år.
Och ännu mer — för så vidt han icke
genom förvirringen i sina data helt och
hållet förer läsaren vilse — han gifver
honom dem båda på samma tid! »Och
Herren gaf Job dubbelt så mycket som
han till forene haft hade», säger den gamle
hebreiske skalden.
Dyra läsarinna! Vi taga för gifvet, att
ni spelar piano förtjusande, att ni med
rätta afgudar Beethoven, detta alla tiders
största instrumentala tonsnille, och att ni
särskildt älskar att med denne eldige
Romeo svärma för hans sköna Julia, i
ciss-molladagiots underbara arpeggier, under
mången öm höstafton, då månskenet
»slumrar sött på kullen». Det gör oss derför
ondt att vi kanske beröfvat er något af
era illusioner i afseende på den i fråga
varande sonaten. Till ersättning kunna vi
försäkra, att om Beethoven efter det nyss
anförda torde förefalla er något flyktig, så
kan man likväl icke frånkänna honom det
vitnesbördet att han, under det han var
intagen af en passion, var mäktig att med
hela sin varelses glöd omfatta densamma.
Ja än mer, det vill af de ofvan omtalade
brefven — i förening med vissa andra
omständigheter — synas, som om deras
föremål (och det var, som man nu sett, någon
annan än Giulietta) varit hans verkligaste,
allvarligaste och varaktigaste kärlek. Döm
sjelf, huruvida någon älskare kan skrifva
mera hängifvet än som följer:
»Den 6 juli, på morgonen.
Min engel, mitt allt, mitt jag — blott
några ord i dag, och dessa med blyertsstift
(med ditt eget) — först till i morgon är
min bostad säkert bestämd, hvilket
värdelöst tidsfördrif, sådant der. — Hvarför denna
djupa grämelse, då nödvändigheten talar
— kan vår kärlek annorlunda bestå, än
genom uppoffringar, genom att icke begära
allt, kan du ändra det, att du icke är helt
min, jag icke helt din. — Ack, min Gud,
blicka in i den sköna naturen och lugna
ditt sinne öfver det nödvändiga — kärleken
fordrar allt och med full rätt, så är det
mig med dig, dig med mig — du
glömmer blott så lätt, att jag måste lefva för
mig och för dig — vore vi fullständigt
förenade, så skulle du känna detta
smärtsamma lika litet som jag. — Min resa var
förskräcklig; jag kom hit först i går morgse
klockan 4; då det var brist på hästar, valde
posten en annan resetur, men hvilken
förskräcklig väg; på sista stationen varnade
man mig att fara om natten — ingaf mig
fruktan för en skog, men det retade mig
blott, och jag hade orätt; vagnen måste
på den förfärliga vägen gå sönder,
bottenlös landsväg — utan en sådan postiljon
som jag hade, skulle jag blifvit liggande.
Esterhazy hade på den andra vanliga
vägen hit samma öde med åtta hästar, som
jag med fyra — dock hade jag delvis åter
ett nöje, liksom alltid, då jag lyckligt
öfver-stått något. — Nu fort till det inre från
det yttre. Vi skola väl snart se hvarandra,
också kan jag i dag icke meddela dig mina
anmärkningar, som jag nu under några
dagar gjort öfver mitt lif — vore våra
hjer-tan alltid tätt intill hvarandra, då gjorde
jag väl inga sådana. Mitt bröst är fullt,
mycket att säga dig — ack — det ges
ögonblick, då jag finner, att språket är
ännu ingenting alls — muntra upp dig —
förblif min trogna, enda skatt, mitt allt,
liksom jag ditt; det öfriga måste gudarne
skicka, hvad för oss måste vara och skall
vara. Din trogne Ludvig.
Aftonen, måndagen den 6 juli.
Du lider, du mitt dyraste väsen — just
nu blir jag varse, att brefven måste
aflem-nas mycket tidigt. Måndag — torsdag —
de enda dagar, då posten går härifrån till
K. — Du lider — ack, hvar jag är, är
också du med mig, med mig och dig skall
jag göra så att jag med dig kan lefva,
hvilket lif!!!! så!!!! utan dig — förföljd
här och der af menniskors godhet, som
jag tror mig lika litet vilja förtjena som
jag förtjenar den — menniskans ödmjukhet
mot menniskan — den smärtar mig —
och när jag betraktar mig i sammanhang
med universum, hvad är jag och hvad är
han — som man kallar den störste — och
dock -— är åter häri det gudomliga i
menniskan — jag gråter, när jag tänker, att du
sannolikt först om lördag erhåller den
första underrättelsen från mig — hur du än
älskar mig — starkare älskar jag dig dock
— dock var aldrig hemlighetsfull för mig
— god natt — som badgäst måste jag gå
till hvila. Ack Gud — så nära! så långt!
Ar det icke en riktig himmelsbyggnad vår
kärlek — men äfven så fast, som
himmelens fäste.
God morgon, den 7 juli.
Redan i bädden tränga sig tankarne
till dig, min odödliga älskade, här och
hvar glädtigt, sedan åter sorgset, af ödet
afvaktande, om det hör oss — lefva kan
jag antingen blott helt med dig eller icke
alls, ja jag har beslutat, att irra i fjerran
så länge, tills jag kan flyga i dina armar
och nämna mig fullt hemma hos dig, och
skicka min själ af dig omgifven i andarnes
rike. — Ja ty värr måste det vara — du
skall fatta dig, så mycket mer då du
känner min trohet mot dig — aldrig kan en
annan ega mitt hjerta, aldrig — aldrig —
o Gud, hvarför nödgas aflägsna sig från
hvad man så mycket älskar, och dock är
mitt lif i Wien liksom nu ett
bekymmersamt lif — din kärlek gjorde mig till den
lyckligaste och olyckligaste på samma gång
— vid mina år behöfde jag någon
likformighet, jemnhet i lifvet — kan denna
bestå vid vårt förhållande? — Engel, just nu
erfar jag, att -posten afgår alla dagar —
och jag måste derför sluta, på det du snart
må erhålla brefvet. — Var lugn, blott
genom lugn betraktelse af vår tillvaro kunna
vi nå vårt mål att lefva tillsammans — var
lugn — älska mig — i dag — i går —
hvilken längtan med tårar efter dig — dig
— dig — mitt lif — mitt allt — lef väl
— o älska mig alltjämt — misskänn aldrig,
det trognaste hjerta hos din älskade L.
evigt din
evigt min
evigt hvarandras.»
Detta är ju en sannskyldig älskares
språk. Abrupt, sjudande, öfversvinneligt:
hvem kan misstro uppriktigheten deri?
Men — frågar ni med förlåtlig
vetgirighet — till hvem är då detta bref skrifvet?
Ty värr kunna vi icke stilla er
nyfikenhet. Om detta har man sig ingenting med
visshet bekant (ehuru Thayer gissar på en
grefvinna Therese von Brunswick). Men
detta gör ju blott saken ännu mera mystisk
än förut — och således väl också ännu
mera intressant?
Natur och konst.
Efter Gathe.
Ät skilda håll natur och konst ses flöda,
Men förrn man tror, hvarann de åter funnit;
Hos mig all motsats mellan dem försvunnit,
På båda lika fast jag vill mig stöda.
Det gäller blott att redligt sig bemöda!
Först när med flit derhän en gång vi hunnit,
Att konstens säkra ledband vi ha vunnit,
Må fritt natur i hjertat åter glöda.
Så är det ock med hvarje verklig bildning:
Otyglad ande skall uti sin yra
Till idealets höjd förgäfves syfta;
Den stort vill verka, måste fly förvildning,
lilott den är mästare, som vet sig styra,
Blott lagen kan oss upp till Jrihct lyfta.
Om våra librettöfversättningar.
I.
• Flygande holländaren», »Lohengrin.»
om bekant, finnes ett gammalt yttrande,
att »ingenting är så dumt att det icke
kan sjungas». Med denna sats för ögonen
skulle, tyckes det, en librettöfversättare
kunna tillåta sig skrifva hvilka dumheter
som helst: »man hör ju ändå icke på,
hvad som sjunges i en opera!» Satsen
vore onekligen också för öfversättarne
be-qväm — i fall den vore sann. Men mot
dess giltighet ställa sig två stora
betänkligheter i vägen: den ena är, att musiken
i en opera dock i ganska hög grad är
beroende af textens beskaffenhet, äfven om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
