Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
detta beroende är maskeradt för den
åhörare, som blott fråssar i tanklös njutning
af öronkittlande melodier och orkesterbrak;
den andra betänkligheten är den samma,
som alltid bjuder ett ombud att förfara
samvetsgrant vid omsättningen af andras
egodelar, ty en öfversättning är ingenting
annat än en sådan omsättning.
Ingendera af dessa betänkligheter
besvärade emellertid synnerligen forna tiders
librettöfversättare; och äfven om man
numera är något nogare, så vill det dock
synas, som skulle våra öfversättare i
allmänhet ännu vara böjda att betrakta en
librett såsom< ett berättigadt hastverk. Ett
fåtal exempel skall göra oss till fyllest för
att visa, till hvilka faror och fel en sådan
sorglös åsigt — säkerligen mot författarnes
vilja — kan föra, samt huru nödvändigt
det är att här liksom vid andra arbeten
tänka på hvad man gör. Vid valet af
våra exempel skola vi blott bland senare
tiders öfversättare upptaga sådana som dels
höra till de erkändt skickligaste, dels
namn-gifvit sig sjelfva på resp. titelblad, samt
slutligen bland desse öfversättares arbeten
välja sådana, som icke falla inom deras
tidigaste författareverksamhet, då möjligen
bristande öfning och erfarenhet kunde hafva
vållat felen.
De öfversättare, som uppfylla alla de
nämda vilkoren, äro endast fem, nämligen
Fritz Arlberg, Wilhelm Bauck, Frans
Hedberg, Talis Qualis (C. W. A. Strandberg)
och Ernst Wallmark. Vi uttaga ett stycke
af hvarje och välja på slump: »Den fly-
gande holländaren», »Don Juan»,
»Lohen-grin», »Trubaduren» samt »Romeo och
Julia». Dermed ha vi tillika fått
representanter af tre språk: tyska, italienska och
franska, samt äfven af skilda musikaliska
skolor.
* . *
Arlbergs öfversättning af »Flygande
holländaren» hör till de bästa vi tagit
kännedom om. Hon är nästan mera
rimrik än originalet, hvilket naturligtvis från
musikalisk synpunkt aldrig kan vara till
skada. Hon är fri, i god poetisk mening,
hvilket naturligtvis också, så länge friheten
icke inkräktar på den oumbärliga troheten,
är en stor förtjenst: se t. ex.
spinnrocks-kören äfvensom Sentas ballad i andra
akten. Hon har stundom äfven, hvilket ej
heller kan klandras, skärpt karakteristiken
på personerna, särskildt Daland; så, när
denne (sid. 6 i svenska libretten), ruskar
upp den sofvande styrmannen:
»Skönt! itummerjöHS*, du vaktar som en karl!
I)er Ur ett skepp. Vak upp, ditt murmtldjur!»
— i originalet, utan de mustiga substantiven: Du
siehst nichts? Gelt, du wachest brav, mein Bursch!
Dort liegt ein SchifT — IVie lange schliefst du
sehon ?
Så, när Daland, som ej känner något
ljufvare än guld, inblandar detta ord i sin
lyckönskan till sin dotter och den rike
holländaren (sid. 24):
»Måtte gult kronan snart dig smycka. — —
Trofast som guld är hennes sjal.>■ (Originalet: Mögst
du den edlen Mann gewinnen!––––-Glaubt mir,
wie schön, so ist sie treu!)
Äfven påminnelsen om lokalen för
handlingen har öfversättaren — möjligen
ledd af nordisk patriotism — skärpt genom
det täta användandet, utan motsvarighet,
* Kursiveringen är här, liksom öfverallt i det
följande, gjord af oss.
af orden »Norge» och »norsk»:
Gastfreund-schaft kennt der Seemann — »gästfrihet bor
i Norge» (s. 7; jfr s. 4, 23, 28). Allt
detta är ett tillåtligt användande af den
poetiska tolkningsfriheten. Deremot är det
en öfversättares pligt att icke utbyta osökt
naturliga uttryck mot högtidliga loci
com-munes, éj heller en affekt mot en annan.
Exempel på båda delarna erbjuder sid. 19:
Lass mich hinaus den Vater zu begrtissen!
= »Nu till min far en helig pligt mig manar!»
Wird er nicht ziirnen mtissen?
= »Han säkert ofärd anar.»
Allt för fri är ock följande öfversättning
(sid. 32— 33):
Willst jenes Tags du nicht dich mehr entsinnen,
Als du vom Fels mich riefest in das Thal? Als,
dir des Ilochlands Blume zu gewinnen, Muthvoll
ich trug Beschwerden ohne Zahl? = »Ilar du den
afton glömt, då invid stranden »Sorgsen i håg du
vid min sida gick? Långt öfver vågen bort vid
himlaranden Skymdes din faders segel för vår
blick.»
Strax efteråt vill Erik låta påskina, att
Senta verkligen svurit honom sin tro.
Enligt den tyska skildringen har han ock
långt större skäl att antaga detta, än enligt
den svenska. Öfvers. har — förmodligen
i afsigt att göra saken tvifvelaktig —
försvagat uttrycken af Sentas hängifvenhet:
Als sich de in Arm um meinen Nacken schlang,
G estandes t du mir Liebe nicht auf’s neu? Was bei
der Hände Druck mich hehr durchdrang, »Sag,
wars nicht die Versichrung deiner Treu? = »När
då min arm jag kring din midja slöt Med salig
fröjd i qvällens blida ro — Var ej den blixt, som
ur ditt öga bröt, .Säg, var den ej en ed om evig
tro?»
Denna punkt är ytterst vigtig, ty den
gäller, huruvida Senta är edsbryterska mot
Erik och dermed åsamkat sig tragisk skuld
eller icke. Det vill synas som hade
författaren menat det förra, öfversättaren det
senare (!).
Vi komma nu till ett slags
öfversätt-ningsbrister, som vi skulle vilja kalla
musikaliska deklamationsfel, och hvilka i
Wag-ners texter äro värre än i andra. Som
bekant är nämligen Wagners musik ofta
ingenting annat än en ängsligt minutiös
deklamation med nästan alldeles samma
vex-lingar i både tonvigt, tonhöjd och rytm
som det talade ordet, från hvilket den
nästan endast skiljer sig derigenom, att
tonen och rytmen äro bestämdt fixerade,
d. v.» s. musikaliska. Ett uppmärksamt
studium af Wagners musikdramer ger vid
handen, att på många ställen för hvarje
ord, ja hvarje stafvelse äro afpassade just
de ditskrifna noterna och inga andra, så
att en omkastning i ordföljden, då andra
ord komma till samma noter, skulle vålla
oförstånd och absurd accentuering. Derfor
är det för öfversättaren nödvändigt att på
sådana ställen följa Wagner alldeles
ordagrant. Arlberg har oftast, men ej alltid
gjort det. Vi skola anföra några exempel
(åtagande oss att här liksom i allt det
följande mångfaldiga dem, i fall så önskas),
hvilka genom af oss kursiverade stafvelser
på de ställen, der den musikaliska
tonvig-ten faller, skola ådagalägga, till hvilken
falsk deklamation eller forsyndelse mot
urtextens mening man kan göra sig skyldig,
om man i en öfversättning från Wagner
icke i vissa verser iakttager rent af
staf-velsetrohet. Hvar och en kan i
klaver-utdraget kontrollera om vi hafva rätt.
Sind .f/fben Jahr.
= »Sju långa, ar.» (s. 5■)
Meine Heimat find ich nie.
= »Aldrig skådar jag mitt hem.» (s. 9.)
Mir neue //«’math giebst.
= »Ett hem du skänker mig.» (s. 9).
Wie schneidend iVch durch’s Herz mir zieht.
= »Som svärd han mig i hjertat skär.» (s. 21.)
Der Seemann, er.
= »Just han det var.» (s. 22.)
Äfven i instrumentation och
orkesterfigurer inlägger Wagner en målande
karakteristik, som ofta är afsedd enkom för det ord,
vid hvilket de stå. När derfor Daland
säger: Mein Trost im Ungliick, meine Freud
im Gliick, så varder det orätt att låta
fröjden komma först och trösten sedan: »Min
fröjd i medgång och min tröst i sorg»
(sid. 9); ty just vid den senare hälften af
frasen infalla hornen med en triumferande
fanfar, som uppenbarligen skall måla ordet
»fröjd». Konstdomaren må ogilla denna
småaktiga bokstafstolkning hos Wagner,
öfversättaren är likväl skyldig att
uppmärksamma den. Att åter Wagner verkligen
menat så, derför skulle vi kunna lemna
flere bevis, hemtade från liknande fall. Af
samma slag är stället: Senta, lass dir
ver-traun! Ein Traum ist’s — hör ihn zur
Warnung an! der öfvers. kommer för tidigt
med både drömmen och varningen: »Senta,
en dröm jag haft, en varning, säkert från
himlen sänd.» Ein Traum omgifves
nämligen af ett tremolo i altviolerna; på detta
ställe faller öfversättarens »varning». Nu
är fallet, att Wagner alltid målar drömmar
och visioner med tremolo; varningar
betecknar han oftast på annat sätt, här
genom ett stilla klarinettackord.
I »Lohengrin» (öfvers. af Hedberg) är
det af ännu större vigt att troget iakttaga
originalets deklamation, emedan Wagners stil
här är mera utvecklad. I »Flygande
holländaren» kunde Wagner sjelf ännu göra
sig skyldig till sådana accentueringsfel som:
So nimm meine Schätze dahm\ eller
Wurd’es, du Ärmster, dir durch mich zu
Theil! der de tonlösa stafvelserna da och
zu blifvit försedda med äkta italienskt
barocka kadensfermater i den gamla
bravurstilen. Dylika fel förekomma ej i samma
skärpa uti »Lohengrin»; här tjena nästan
öfverallt de talrika fermaterna, äfvensom
sforzandi, tonhöjningar och rytmik, till att
starkt betona de ställen, på hvilka
skalden-tonsättaren velat lägga särdeles eftertryck,
ej blott i prosodisk utan äfven i logisk
mening. Vi anföra här nedan en mängd
fall, i hvilka öfvers. ur ena eller andra
synpunkten försyndat sig mot urtexten; vi
af-dela raderna efter originalets pauser eller
skiljetecken, hvarigenom det varder
åskådligt, hurusom äfven i fråga om dylika
pauser öfversättarens öra ej städse varit vaket.
Als Kampfes Preis
gewann ich Frieden auf neun Jahr,
ihn ntttzt’ ich zu des Reiches Wehr.
= »Ett
nioårigt stillestånd jag vann och det
jag nyttjat har till rikets värn.» (s. 4.)
Dass er mir helf’
in meiner Noth!
= ».Sänd honom till
min hjelp, o Gud!» (s. 11).
Er//*be dich! «
= »Nu lät oss gå!» (s. 19.)
Du hast wohl nie das Gliick besessen,
das sich uns nur durch Glauben giebt?
= »Du mäktar ej den lycka skatta
som tro och /’å>lek till oss bär?» (s. 27.)
(Här är uttrycket mir durch Glauben
så mycket riktigare, som det just är ensamt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
