Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förtroendet, hvarpå Elsas lycka hänger,
och bristen derpå som störtar henne.)
In deiner Treu liegt alles GV/ickes Pfand!
= »Skall kärleksfröjd och lycka hos oss bo!• (s. 37.)
Gönnst du des demen holden Klang mir nicht?
= »Unnar du mig ej ljudet af ditt namn?» (s. 41.)
Was quälest du mich doch?
= »Du plagar mig, o ve!» (s. 43.)
Sagt, ob ich ihn mit Recht erschlug?
= »Säg, om med rätt jag Æonom slog?» (s. 48).
Nun giebt der Schwan ihm Ileimgeleit.
= ‘Af svanen skall han hemförd bli.» (s. 51).
Angående bristen på ordagrannhet och
den deraf följande omotsvarigheten mot de
för vissa uttryck afsedda musikaliska
färgerna ha vi ytterligare följande att anmärka.
När Elsa slutar sin första kavatina med
orden: ich sank in siissen Schlaf, så vill
musiken härtill påtagligen måla detta
bortdomnande i sömnens armar, och det varder
då orätt af öfvers. att, sedan han i en
föregående rad talat om sömn, nu just i den
karakteristiska versen i stället införa
föreställningen om dröm: »En dröm den till
mig för» (sid. 7). — Sid. 10 säger Elsa:
»Den sällaste bland alla sig Elsa skatta
kan, vill han sin brud mig kalla, min ädle
riddersman.» I originalet slutar strofen:
will er Gemahl mich heissen, geb ich ihm
was ich bin; i detta af öfvers. försummade
was ich bin målas både poetiskt och
musikaliskt, huru Elsa fullständigt med kropp
och själ vill hängifva sig åt sin räddare,
och detta uttryck är dessutom en idiotism
hos Wagner, enär det återkommer på det
ställe der öfvers. (sid. 13) har: »Allt hvad
jag eger ger jag dig». Sid. 11 sjunger Elsa:
»Låt honom stå inför mig här, som i min
dröm så ren och skär*; i originalet der»
emot: Lass mich ihn sehn wie ich ihn sah,
wie ich ihn sah, sei er mir nah,
motsvaras det upprepade wie ich in sah af en
likaledes upprepad musikalisk figur, som
bjuder öfvers. att söka åstadkomma något
liknande. »Mitt skydd, du kom att mig
försvara» (s. 14), är redan i poetiskt
afse-ende mattare än: Mein Schirm, mein Engel,
mein Erlöser, och står icke i något
förhållande till musiken, som noga ansluter sig
till denna senare klimax.
■Versen: mit Recht dem Lehnsmann ihre
Hand vervvehren öfversättes alldeles
he-fängdt sålunda (sid. 6): »med rätt vasallen
skänka hand och tro» (!). Verwehren
betyder vägra, och Fredrik vill här med sin
anklagelse antyda, att Elsa skulle undanrödt
sin broder för att »såsom Brabants
her-skarinna > få full frihet att bryta med
»vasallen» (d. ä. Fredrik sjelf, hvilken af
hennes far fltt löfte om hennes hand).
»Bra-bant» betonas af öfvers. än iforbant, än
Brabant; det senare är det rätta.
Beträffande versifikationen, ha vi för
vår del ingenting att invända mot s. k.
»uplandsrim» (t. ex. »vägra, segra», sid.
35), så snart den främmande skalden gör
sig skyldig till liknande oegentligheter
(Wagner rimmar t. ex. her, inehr, gewähr).
Svårare får öfvers. att försvara de vågade
rimmen »han, svan»; äfven till rim på
tonlösa slutstafvelser gör sig Hedberg
stundom skyldig.
Vore vår afsigt här att gifva en allsidig
uppskattning af de öfversättningar vi valt
till skärskådande, så skulle vi för visso icke
underlåta att framdraga de många poetiska
skönheter och öfriga förtjenster som
Hedbergs öfversättning utan fråga eger, särskildt
i början af 2 och 3 akterna. Men då vi
enligt den angifna planen endast ämna visa
hvad som icke skall göras, så måste vi
här afbryta för att i en följande artikel
öfvergå till den italienska skolan.
A. L.
Genom en gammal spelmamsells
glasögon.
a, så är det, jag är sjelf lärarinna i
pianospel. I pianospel kan man vara
hvad några behaga kalla »omusikalisk»,
och ändå göra sin sak präktigt. Har man
armar att slå på med, och fingrar som hålla,
så går det öfriga af sig sjelft. Om en åkare
har tålamod, så kan han på ett par år bli
en Rubinstein.
Jag har gudskelof min tid upptagen från
8 på morgonen till 8 på qvällen. Föräldrar
ha nog förstånd att skicka sina barn till
mig. Mitt pris varierar mellan 50 öre och
1 kr. Det priset har jag betalat sjelf och
anser att de som begära mera äro röfvare.
Det är min tanke.
Folk som ge timmar i musik beklaga
sig öfver att de äro ansträngda. De ha
nerver förstås, svaga nerver; tacka vill jag
mig sjelf, 1 o timmar lektioner rör icke mina
nerver det minsta. Bryr jag mig om att
det spelas i mitt rum eller ej, jag skall ju
ändå vara der!
Kl. 8 kommer Clara. Hon är poetisk
och jag behandlar henne derefter. Hennes
mor betalar 50 öre, hon skall bli guvernant
och lära sig grundligt.
Jag håller just på med mina lockar när
hon kommer. »Spela öfningen!» Clara
sätter sig till pianot. Hon sitter krokig,
lutar åt venstra sidan och vaggar af och
an. Hon har långa, hvita fingrar som slå
emot brädet. Hon öfvar med lillfingret
och ringfingret i en qvart. Det skall hon
ju göra ändå, och jag inser icke, hvarför
jag derunder skulle sitta bredvid henne. I
skåpet har jag min mat. Mjölkbudet
kommer just med mjölken och jag äter min
frukost under Claras fingeröfning.
»Skalan!» Hon spelar skalan.
Märkvärdigt hvad den flickan kan betäcka för
en yta med sina fingrar. De skola hållas
raka, det vet jag af gammalt. — »Upp i
vädret med fingrarne, Clara skall lyfta dem
högre, så der ja.»
»Nå, nu etyderna. Ravinas etyder!
Herre Gud hvad de äro söta, kära barn,
mera ritardando! Det är som suckarnes
mystér, ja, deri har du rätt, bara mera
känsla, mera ritardando, låt basen slå först,
och räkna inte, i sådant der räknar man
inte.»
Klockan slår 9. Den poetiska Clara
lemnar rum för fröken Almgren. Hennes
mamma vill ha henne att lära sig att spela
till dans. Men fröken Almgren vill inte
räkna. Det är en söt flicka, hon bär med
sig litet hvarenda gång, i dag har hon
nötter och choklad. H011 far derföre följa
sin smak sjelf. För hvarje lektion har hon
nya noter. Donna Juanita och Boccaccio.
»Ack, fröken Ellen, just på det der
stället hoppade fru Horwitz så lätt och
nätt, så der, på den takten, den vill jag så
gerna spela flere gånger.»
Fröken Almgren har svårt för
passagerna, men hon är så vacker, inte vill jag
plåga henne med skalor. Det är otreflig
musik, kan man tänka sig någonting
lång-släpigare än en obestämd mängd
skallängder? — nej, tacka vill jag då Boccaccio.
Man behöfver inte räkna, man har det i
hufvudet ändå. Ack! hvart toge vi väl
vägen om icke Nya teatern vore! För min
del tror jag att jag icke visste råd med
repertoaren för mina elever. Fru Horwitz
har besparat mig många grå hår!
Nu kommer unga fru Engström. Hon
är en ung fru med långa, spetsiga naglar,
manchettkulor af silfver och spetsar öfver
händerna. Hon skall lära sig spela emedan
mannen dödligt älskar musik. Hon frasar
till pianot. Hon sätter sig på kuddar. Hon
höjer en suck och börjar. Det’är bådas
vårt älsklingsstycke. Hvilket djup, hvilken
känsla, hvilken inspiration! Hon spelar
Thekla Badarzewskas odödliga »Friere d’une
Vierge!»
»Tag den om igen! Ack, hvad fru
Engström har för en stor talang! Det är
en touche, en känsla, en fingerfärdighet —
sådant hör man ej ofta! Jag ar stolt öfver j
en sådan elev, på konserterna far man leta
efter dylikt, ja, jag svär, sådana toner kunde l
väcka hjerta i en sten!»
När hon repeterat »priéren» åtskilliga
gånger spelar hon »en vansinnigs sista vals», j
en komposition af en numera afliden svensk,
min brorsons kusins pappa. Den
exeqve-rar hon med en hänförande patos, och —
klockan slår.
Turen är nu hos fröken L. som är lite
döf och har fel i munnen. Hon är redan
artist. Hon spelar Kalkbrenners
kompositioner, och potpourrier ur operor. Det
flyger öfver pianot, det är omöjligt att följa
med, så utmärkt är det. Takten är en sak
som så långt komna pianister icke behöfva
så noga följa, allraminst då det är så
mycket koloratur hos dem. Upp och ned,
rullader och drillar, jag har aldrig sett sådana
hopp förr! Att hon ibland kanske hoppar
öfver några små noter beaktar jag ej, då
hon ju sedermera låter höra så många att
man kan göra sig skadeslös. Hur det
dånar i basen och klingar i diskanten, allt
på en gång! Kalkbrenner var ändå en
mästare, men inte känner man igen
operamelodierna. När fröken spelar dem, så
saknar man ej alls melodien, det finnes
saker som äro vackrare och det är
löpnin-garne.
* Unge herr Olof B. inträder. Han har
Mendelssohns »Lieder ohne Worte». Arma
barn, hvad han är känslolös! Det är som
hade han en väfmaskin i kroppen. Bara
takt och noter. »Man skall lägga något
i musiken, min bäste hr B., ritardera,
ritar-dera! Och der skall ni litet lyfta händerna,
så der! Ingen fermat, säger ni — det är
detsamma, det skall stannas ändå på det
stället!»
Usch, det är en tråkig timme, väl att
»Dagens nyheter» kommit. Det är en
förtjusande tidning, och den enda jag håller
mig utom »Fäderneslandet». Jag läser den
under timmen, unge B. kan gerna spela
för sig sjelf.
Efter honom kommer flickorna Ramse,
de få spela quatremains, jag får lof att
höra hvad jungfrun menar om »nyheterna».
Kan man tänka sig, så han slår hufvudet
på spiken, den musikrecensenten. Han
talar som ur mitt eget hjerta. Men ack! jag
vet hvem som är ännu bättre, men honom
kanske jag får tala om en annan gång.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
