Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dagen går, den går med musik!
Hvilken älskvärd fée måtte icke varit med då
detta hus engång i tiden bygdes upp!
Här bo endast musikälskare, man har ett
pianino i hvart hushåll, utom hos
skräddarns, der de ha harmonium, och nere
hos fintvätterskan, der inlogeraren har ett
valdhorn. Trossbottnarne äro tunna och
väggame otäta, så att den der magistern
som bor en trappa upp och läser på
graden egentligen inte behöfver ha tråkigt.
Han har Olsons 6 musikaliska barn
inunder sig, mig öfver sig, harmoniet åt
venster och en kornet å piston åt höger.
Jag sjunger dessutom sjelf för mitt nöje
skull. Om aftnarne tar jag fram mina
arier. Jag har studerat sång!
Nå väl, jag sjunger. Jag har en
naturlig koloratur. Jag har sopran. Mina
älsk-lingsarior äro io. Jag accompagnerar mig
sjelf, och stampar takten. »Grace»-arian
ur ^Robert» gör början. Så Skuggarian
ur »Dinorah». Sedan Rosinas aria ur
Barberaren», ack, den är riktigt min
lif-aria! Nu följer Agatas aria ur »Friskytten»
och så de andra. Magistern får gratis den
skönaste musik, och den otacksamma
men-niskan understår sig att slå i taket när jag
just hunnit i farten med min 6:te aria. När
inspirationen glöder, hvem aktar då att kl.
slår 12. Jag fortsätter. Magistern kan
gerna få lite civilisation i sig i form af
bildande, ädel musik; den bokmalen, tror
han att menniskan lefver af bara lärdom?
Och ändå påstås han vara artistisk!
Hvad jag föraktar dessa artister! Gud
ske lof att man ej hör till dem. Deras
omdömen äro de skefvaste i verlden —
farväl med Eder, I falska profeter — jag
tvår mina händer! Ellen A.
Henri Herz i San Francisco.
I franska tidningen Siécle förekom nyligen en
artikel om Pianot, hvilken bland annat innehöll
en berättelse om Henri Herz’ uppträdande i San
Francisco under hans vistelse i Amerika för
omkring 30 år sedan. Denna artikel, som uppgaf,
att den bekante pianovirtuosen och kompositören,
i saknad af piano derstädes, af sin yankeepublik
blifvit nödsakad att sjunga i stället för att spela,
har framkallat ett genmäle, som i ett mycket
karakteristiskt och spirituelt bref till Si&cles
musikkritiker Oscar Comettant redogör för tilldragelsen
i följande ord: %
Min käre Comettant.
Eder medarbetare, författaren till den artikel
i Sifecle, som under titeln »Le Piano» för ej länge
sedan var synlig derstädes, har varit alltför artig
och välvillig, då han förlänade mig röst och
talang som sångare. Den anekdot han citerat har
ofta blifvit berättad, men alltid på ett mindre
noggrant sätt. Vill ni höra hur saken verkligen
förhöll sig, så se här:
Jag var 1849 i San Francisco, hvilken den
tiden ej var en så stor stad som nu — långt
der-ifrån, och fick då en dag besök af en deputation
dilettanter. De kommo för att anhålla, det jag
skulle låta höra mig i en liten lokal, som man
gifvit namnet Venezia. Det var nu icke Venezia
la bella, tvärtom! men jag hade ej rätt att visa
mig diflicil i detta land, som då var stadt i sin
utbildning. Jag bör tillägga, att man lofvade 111ig
en recett i guldsand; en i sanning californisk
re-cett. Jag gick in härpå.
Då jag konsertaftonen anlände till Venezia
vid Sacramento, fann jag en salong fyld med en
publik, hvars make jag aldrig sett och väl aldrig
mera får se. Det fans inte en enda qvinna i
salongen (kanske inte i hela Venezia). I stället såg
man en parterr, prydd med folk af alla kulörer
och alla nationer, hvita, svarta, gula och röda,
europeer, afrikaner, inder, chineser, klädda eller
halfklädda i drägter af alla färger och alla slags
tyger, af hvilka den röda flanellen var
dominerande.
Jag framryckte djerft på estraden, som man
stält i ordning ät mig, och helsades med skarpa
och uthållande hvisslingar, beledsagade af väldiga
stampningar i golfvet; det var dä — och jag vet
ej om det nu är annorlunda — sättet att applådera
artister, för hvilka man hyste en större vördnad
och beundran.
Under denna storm af så smickrande
hvisslingar, af sa hedrande stampningar, gjorde jag mina
bugningar för publiken och gick sedan att sätta
mig vid pianot, men döm om min förvåning, då
jag, efter att hafva sett mig omkring öfverallt,
upptäckte, att man hade glömt pianot! Det fins
måhända kockar nog skickliga att göra har-ragu utan
någon hare, men jag har aldrig känt någon
pianist, som kan spela piano utan något piano.
Publiken sag min förlägenhet och fattade
genast orsaken.
De fruktansvärdaste skrattsalfvor utbröto från
alla gap.
En yankee yttrade nu till mig:
»Nå, så sjung då, efter ni inte har något
piano!»
Vid denna oväntade men kostliga uppmaning
började negrerna, kineserna, rödskinnen och de
andra mer eller mindre hvita skinnen att hoppa
af fröjd pä sina bänkar och hela publiken
jublade i korus.
På fem eller sex olika språk upprepade nu
hvar och en på sitt vis:
»Ja, ja, sjung, sjung!»
Ilär gälde det att vara kallblodig.
Sedan stormen någorlunda lagt sig, vände jag
111ig till publiken sägande:
»Finnes det icke bland dessa hedervärda
gentlemän, som kommit hit för att göra 111ig den äran
att höra 111ig spela piano, någon som kan låna
111ig ett piano?»
En grufarbetare i röd skjorta reste sig upp
och sade:
»Det fins ett piano fyra mil (engelska) härifrån
upp åt bergen i ett hus som tillhör en portugis.
Jag känner honom, portugisen, det är en bra pojke;
0111 några hjelpsamma personer vilja följa med
111ig, skulle pianot kunna vara här 0111 ett par
timmar. »
Dessa ord uppväckte en entusiasm, som är
svår att beskrifva, och tjugu dilettanter erbjödo sig
att hemta instrumentet hos portugisen, hvilket
sedan måste transporteras pä deras axlar.
Tio stycken gåfvo sig genast af med vännen
till portugisen.
Publiken och jag väntade nu på pianots
ankomst, förtroligt sysselsättande oss med
konversation 0111 en hel hop saker.
Det anlände slutligen, buret af di lettan terna,
hvilka helsades med det lifligaste bifall, såsom man
lätt kan förstå.
Instrumentet placerades på estraden, men —
ett sådant instrument! Det var ett gammalt
engelskt piano om sex oktaver, af hvilka tre icke
gåfvo en enda ton!!
Fl vad var att göra? Man måste finna sig i
sitt missöde. Det var med ett leende på läpparne
som jag satte mig ned framför denna
vördnadsvärda ruin.
Jag gjorde mitt bästa, begagnande mig af det,
som var användbart. Aldrig under hela mitt
ar-tistlif har jag haft en mera lysande framgång.
Jag har mången gäng fått mig ett godt skratt
vid hågkomsten af min konsert i Venezia vid
Sacramento, der jag talade lika mycket som jag
spelade, det erkänner jag ödmjukt, men att jag
sjungit, det kan jag ej medgifva.
Ciör med detta bref hvad ni vill, min käre
Comettant, och var öfvertygad om, att jag städse
är eder uppriktigt tillgifne
Ilcnri Ilerz.
Från scenen och konsertsalen
finnes denna gång ieke synnerligen mycket
nytt att förmäla. Hland de främmande
artister, som bestämt musiklifvets färg under
senaste månaden, liar då detta skrifves,
åtminstone hr Ferenczy afslutat sin
gaste-ringsperiod. Utom livad som lorut blifvit
omtaladt, gaf han oss ytterligare en akt ur
» Faust», en dito ur »Lohengrin» samt en
matiné.
I sina olika roller föreföll hr Ferenczy
tämligen ojämn, och verkligt lyckad funno
vi honom endast såsom Masaniello och
Lohengrin. Den napolitanske fiskarens i
grunden godmodiga och sorglösa men lätt till
glöd uppflammande naturel föreföll så ense
med artistens egen, att denna bild blef hans
kanske mest helgjutna och illusoriska. Att
han är specialist såsom Wagnersångare, var
bekant förut, och det jäfvas ej häller af
hans Lohengrin, så vidt man kan döma
efter en akt. Så intressant denna torso än
var, kunde den dock ej mäta sig med
hans Tannhäuser, bekant från Mindre
teatern 1876. Det så att säga lidelsefulla
lidande, hvaråt hr Ferenczy så väl förstår
att gifva ett uttryck, är långt mera på sin
plats hos den botgörande Romafararen än
hos den strålande gralriddaren.
På sin matiné den 6 dennes visade sig
hr Ferenczy såsom en mycket god
romanssångare, hvars talang med en mindre
förgången röst säkerligen skulle framstått i
ännu klarare dager. På denna matiné
medverkade hr Jean Tolbeeque, den unge
violoncellisten, som på kort tid här lyckats
vinna publikens synnerliga sympatier, dem
han ock förtjenar genom en ovanlig
förening af betydande färdighet, solid ton samt
esprit och liffullhet i föredraget. Så viil i
faderns, Ang. Tolbecques — musikaliskt
rätt obetydliga — »fantasier», som i
Gol-termanns konsert och Duneklers enkla
»ber-ceuse» kommo dessa olika egenskaper till
uppenbarelse på ett, synnerligen i
betraktande af virtuosens ungdom, verkligt
glänsande sätt.
Den tredje marinen i triumviratet af
utländske artister är professor Tcrschak, den
väldige flöjtvirtuosen, »flöjtens Liszt» och
livad han nu allt heter. 1 sanning lägger
han i dagen en häpnadsväckande förmåga
att aflocka det mindre tacksamma
instrumentet ej blott snabba passager, kastningar
och drillar, utan äfven ett ekoartadt piano
och en skenbar flerstänmiighet, beroende
på en mycket hastig vexling mellan melodi
och figUreradt ackompanjemang. En
hvä-sande embouchure och stundom mindre ren
intonation äro olägenheter, som ej ens hr
Terschaks stora konst förmått fullständigt
aflägsna.
»Finnes det något värre än en flöjt?»
frågade en flöjthatare. »Ja, två flöjter»,
svarade en annan. — Men ehuru hr
Terschaks spel ibland låter som en hel kör af
flöjter, blir man icke flöjthatare för det.
Ty om än dylika prestationer ej kunna göra
anspråk på något högre musikaliskt värde,
så äro de dock pikanta nog och hafva sitt
egendomliga intresse.
Åtminstone för en eller par gånger. Den
tredje tröttnar man, i synnerhet då man
nödgas på köpet höra sådan sång som bjöds
på Stora teatern i tisdags. Man vet icke
hvad man mest skall förundra sig öfver,
faderskärlekens blindhet eller vederbörandes
oförstånd och slapphet eller möjligen
påtryckning från en högre vilja, från hvilka
samtliga faktorer sannolikt resulterat den
märkliga tilldragelsen, att en ung dam med
medelmåttig pensionsbildning i sång tillåtes
uppträda på vår främsta scen och sjunga
Mozarts arior. Möjligen var det i
medvetande om det obetydliga, som man var så billig
på biljetterna. Man råkade blott dervid att
glömma två ting, dels att allmänheten i alla
fall väntar att på ett sådant ställe få höra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
