Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
afseenden underlägsna, särskildt i fråga om
finess och behaglig sångbarhet.
I Strandbergs försvenskning af »
Trubaduren » märker man genast att man har
framför sig en skald, som äfven på en
öfversättning, den han uppenbarligen
betraktat såsom mindre maktpåliggande och
derför gjort undan med en viss vårdslöshet,
intryckt en omisskänlig stämpel af originell
genialitet och poetisk lyftning. Hvilken
frisk nattvind, hvilka fria anapestiska
vingslag susa icke genom rader sådana som
dessa:
»Man hört henne skria på taken och prata,
Ibland som en uf och ibland som en skata.
Och än som en korp, än som uggla hon smugit,
Till dess hon i gryningen kraxat och flugit.» (s. 10.)
Och hvilken glans och romantik i följande
verser:
»Sä tyst kring nejden natten läg,
Så klar han kunde blifva,
Af ljus flöt det en mäktig ström
Från månens silfverskifva.
Och genom luften sam musik,
Det ville aldrig sluta,
Det lät som stilla, klagande
Accorder från en luta.» (s. II.)
Man läser denna text som ett poem,
hvars från originalet bibehållna, låt vara
barnsliga, men vilda och käcka fantastik
har något ovilkorligt fjettrande. Om
således den ursprungliga grundstämningen är
väl bevarad — och detta är visserligen en
hufvudsak —, så måste vi likväl som sagdt
mot den svenska libretten anmärka en viss
bekymmerslöshet, som stundom efter allt
utseende ej ens tagit kännedom om
klaver-utdraget, och som ej alltid ursäktas af den
verkligt improvisatoriska ledigheten och
farten i det hela.
De drag af renhet och religiositet, som
visserligen finnas hos Leonora, ha i
svenska texten blifvit onödigt förstärkta och i
stället den italienska sinligheten en smula
urblekt. Ex.:
Vieni, ci schiude il ternpio
Gioje di c as to a mor!
»Kom att inför Guds altar
Svära mig huld och tro!» (s. 46.)
Hänsyftningen på Gioje di casto anior
är en synnerligen vanlig italiensk fras (jfr
t. ex. i »Don Juan» : Andiam, mio bene, a
ristorar le pene d’un innocente anior!),
uttrycket »huld och tro» är deremot en
lika vanlig germanisk fras.
Alldeles misslyckadt är Leonoras svar
på grefvens fråga hvad pris hon bjuder för
trubadurens räddning: »Mitt hjerta» (s-
54)-Det italienska me stessa (mig sjelf)
innebär långt mera, och ganska riktigt var det
nog mycket mera än hennes hjerta som
den ädle grefven ville komma i besittning af.
Azucenas uttryck varda äfven stundom
oriktigt uttydda och dermed äfven hennes
karakter något annorlunda skiftad. Orden:
»Hans blod oskyldigt ropar djupt ur
jordens bryn» (s. 23), kunna fattas såsom
förestafvade af ånger, men orden: Sid capo
mio le chiome sento drizzarsi ancor! äro
endast förestafv ade af skräck. Azucena
känner visserligen samvetsqval, men svårligen
eger hon den grad af uppriktighet inför
sig sjelf, att hon kan erkänna sig hafva
med orätt utgjutit oskyldigt blod; tvärtom
söker hon alltid med egenkärlekens sofistik
försvara detta såsom en handling af
berättigad härnd. Och då hon i tredje akten
blifvit gripen, uttalar hon i de svenska
orden: »Gör mig icke illa!» rädsla för
kropps-smärtan, men i de italienska All furibondi!
ett trots, hvilket yttermera betonas genom
de af öfvers. försummade replikerna:
ConU. Ove vni?
Azuc. Nol so.
»Grefven. Du är spion?
Azuc. Nej.» (s. 39.)
Då trubaduren i första aktens femte
scen igenkännes af grefve Luna, tilltalas
han af denne med orden: »Du dåre, som
till döden är dömd» etc., utan att man får
veta hvar/ör han är lifdömd; i originalet
lemnas åtminstone en antydan om, att det
skett emedan han är <P Urgel seguace.
Denne Urgel, som torde ha varit någon
upprorsmakare mot »fursten», omtalas icke
alls i den svenska texten: jfr Urgelviva!
— »Hurra för segern» (s. 34).
Vi ha med nöje iakttagit flere
betydande förtjenster i Wallmarks
öfversätt-ning af »Romeo och Julia». De
före-finnas isynnerhet inom de mera lyriska
partierna, der Wallmarks erkändt utmärkta
förmåga såsom kuplettversifikatör ofta
kommer honom väl till pass. Så är Stefanos
visa (s. 27) förträffligt gjord, likaså kören
på s. 19. En ledig rimflätning i korta
rader tar sig uttryck i danskören (s. 43),
och skulle väl äfven ha kunnat det i
körerna s. 4 och 29 — der originalet flödar
af rim. I sin nuvarande gestalt äro de
senare körerna ej fullt tillfredsställande, helst
som öfvers. äfven användt tonlösa rim:
»strålanafe — le, klingor«« — bra» (jfr s. 47
—48: »himme/ivi — igen»). Tonlösa rim
kunna minst ursäktas i en öfversättning
från franskan: i ett engelskt original ser
man dem ej sällan, stundom i ett tyskt,
men aldrig i ett franskt, af det enkla skäl,
att här till följd af språkets natur ett
tonlöst manligt versslut är en omöjlighet. Den
frihet i anbringandet af egna tillsatser, som,
så snart de senare icke strida emot
originalets andemening och karakter, måste
medgifvas en öfversättare (enligt hvad
of-van är visadt), har W. stundom på ett
lyckligt sätt begagnat sig af. Så är det
naturligtvis Capulet obetaget att tala om »eldigt
Cypervin»; och att Mercutio kallar amman
för »en drake», är nog i sin ordning. Som
exempel på ett särdeles lyckadt och
konsc-qvent fullföljande af en bild, som originalet
endast antydt, må följande ställe (s. 29)
anföras:
»Stefano. Till gitarr jag begagnar min värja,
Och kan spela rätt bra deruppå!
Gregorio. Bevars! Om så du önskar spela,
Skall accompagnement dig ej fela!
Stefano (drar värjan). Nå väl! Här har du melodin !
Gregorio (drar värjan). Jag håller basen!
De öfriga (skrattande). Hörom pa harmonin!»
Att öfvers. ofta återstält dialogen till
närmare likhet med Shakspere och
Hagbergs svenska tolkning af denne (s. 8, 9,
10, 12, 17, 18, 22, 36, 48), bör äfven
anses förtjenstfullt.
Men deremot måste ogillas den mängd
af loci communes och utslitna eller
irrationella bilder, som öfvers., ledd af beqväm-
lighetshänsyn eller rimnöd, strör omkring
sig utan att dertill rättfärdigas af originalet.
Det senare vet icke af någon Veronas
»famn» (s. 3), ej heller af kärlekens »milda
flägt» (s. 4), eller »saliga hägring» (s. 7),
ej heller »morgonens dag» (? s. 9), ej heller
»ungdoms vårar» (hade Julia då hunnit
öfver mer än en vår? s. 10), ej heller
»hämndens frukt» (s. 15), ej heller
»mörkrets slöja» (s. 17), eller »nattens slöja» (s.
42), ej heller »hoppets ljusning» (s. 47),
m. fl. den prosaiska poesiens gängse
nöd-hjelpstermer. Må man icke underkänna
vigten af denna anmärkning, må man ej
tro att en poetisk öfversättare (utan
tillåtelse af originalskalden) eger oinskränkt
rättighet att plocka bindgräs på
blomsterspråkets allmänning; ty derigenom
förfuskas originalets egendomliga färg, hvilken,
hvad särskildt beträffar nu i fråga varande
stycke, synes oss bestå just i en relativ
frihet från metaforer men också i en viss
realism och kraft hos dem, der de
förekomma. Redan sjelfva prologen skall,
jem-förd med tolkningen, lemna oss en
ypperlig illustration till våra påståenden:
Vérone vit jadis deux families rivales,
Les Montaigus, les Capulets,
De leurs guerres sans fin, å toutes deux fatales,
Ensanglanter le seuil de ses palais.
Comme un rayon vermeil brille en un ciel d’orage,
Juliette parut, et Romeo l’aima!
Et tous deux oubliant le nom qui les outrage,
Un méme amour les enflamma!
Sort funeste! Aveugles coléres!
Ces malheureux amants payerent de leurs jours
La fin des haines séculaires
Qui virent nattre leurs amours!
»Verona i sin famn städs har minnet bevarat
Af Montagu och Capulet,
Som i fejd mot hvarann ej blod, ej svärdshugg
sparat
Och tidig graf åt hoppfull ungdom redt.
Skön som en daggdränkt ros steg Julia fram i
dagen
Och med lågande blick Romeo henne såg.
Glömsk af blodshämndens bud, af kärleken
bedragen,
Sall vid hans bröst snart Julia låg.
Bittra öde! Förfärliga villa!
Kärlekens lycka gick med sorgen hand i hand,
Och begges död blott kunde stilla
Det sekelärfda hatets brand.»
Läser man svenskan för sig, så ser den
ju mycket vacker och ståtlig ut! Och
likväl tveka vi icke att påstå, att den såsom
poetisk tolkning betraktad är misslyckad.
Verona skådade fordom — säger originalet;
»Verona har bevarat minnet i sin famn» —
säger öfversättningen omständligare. Palatr
sens tröskel blodades af ätternas ändlösa
strider — säger originalet; mot hvilken
kraftiga och åskådliga bild öfvers. ej har
bättre utbyte än att »blod ej sparats».
Originalet tänker sig vidare denna
familje-fejd under bilden af en ovädershimmel, på
hvilken plötsligt liksom en röd ljusstrimma
•Julia blänker fram; huru följdriktig och
praktfull är icke denna metafor, huru
omotiverad är icke denna: »Skön som en
daggdränkt ros steg Julia fram i dagen»! Om
öfvers. föredragit vatten framför eld i denna
vers, så har han deremot spart lågan till
den följande: »Och med lågande blick
Romeo henne såg» — ett uttryck som utan
tvifvel i och för sig godt låter sig sägas,
om det än icke uttalar detsamma som
originalets i sin kategoriska enkelhet mera
rörande: et Roniio 1’aima. Att endast
nämna Julia, såsom glömsk af
blodshäm-dens bud, är ej blott ensidigt utan förvil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
