Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Några tal ur akustiken.
Titl dagligt lunk.
Eli gediget och intressant musiknöje,
liksom dess med rätta gouterade
föregim-! gare, var den tredje symfoni konserten å
I stora teatern under Normans ledning. Man
j gaf blott goda, sedan gammalt värderade
saker: Spolirs åtminstone i de båda
mellansatserna friska och natursanna
orkestermålning »Årstiderna», ett af hans sista opus,
| samt Schumanns symfoniska förstlingsverk
(B-dur op. 38som med sin ogrumlade
friskhet, sitt jublande känslolif och sin klara
fattlighcl hör till S:s populäraste arbeten,
j Att hofkapellet här luddade sitt gamla
anseende med glans, torde ej kunna behöfva
nämnas.
Mellan dessa båda nummer uppträdde
hr Zettcrqvist, den unge framstående
violinisten, om hvilken vi förut talat, och
spelade första satsen ur Beethovens konsert.
Med ätergifvandet af denna ytterst svåra
komposition inlade han mycken ära: bred
och fast ton, osviklig renhet, exakt teknik
och ärlig uppfattning. Värma och
själfullhet är ännu livad man saknar hos hans
violin. Men den bristen blir väl i sinom
lid afhulpen.
Den till förmån för Herman Berens’
familj gifna, talrikt besökta konserten i
musikaliska akademien egde äfven ett rent
konstnärligt värde, något som visserligen
icke alltid inträffar, när musiken hos oss
träder i välgörenhetens tjenst.
I afseende å programmets
sammansättning var samma norm vidtagen som vid
fjolårets Stolpe-och Hérilte-Viardotkonserter, j
samt detta års Josephson- och
Stenhammar-konserter: det upptog nemligen uteslutande
Berens tondikter. Den öfverblick man
härigenom erhöll öfver hans flitiga och
akt-ningsbjudande tonsättareverksamhet på
åtskilliga vokala och instrumentala områden,
var onekligen af ett visst intresse.
Inled-ningsnumrel var utmärkt väl valdt: den
fjerde af de, företrädesvis inom
amatörs-verlden med en viss förkärlek spelade s. k.
Gesellsehafts-Qvartette (piano fyra händer,
violin och violoncel!, f-dur op. 30), ett
ta-tentlullt och stämningsvexlande verk med
mycket originell motivbehandling. De tre
sista satserna väckte i synnerhet lifligt
erkännande. Bland solosångerna fasta vi oss vid
en liten karakteristisk serenad för baryton
ur op. »Riccardo», som med sin koketta
bolerorytm och smäktande, veka, sångbara
melodi man nästan skulle kunna tagit för
»en äkta spanior». Förvexlingen vore i
sanning förlåtlig. Vidare fick man böra
några små instrumentalpjeser, dels
solo-stvcken fiir piano, »Rosen- und
Dornen-stiicke», dels ett par »Melodier» för
violon-j cell och piano, de senare dock af något seg
och rytmiskt enformig natur. Till sist gafs
j en af Berens’ större kantater »Fader vår»
(solo och kör med piano). Inom
kyrkmu-sikens gebit rörde sig dock icke B. med
samma afgjorda framgång som inom
kammarmusikens.
’ Nästan alla de vid tillfället medverkande
voro f. d. eller n. v. elever af
musikkonservatoriet. Det kalla kapprummet och
frånvaron af ciceroner som anvisade de
konsertbesökande deras platser i salongen voro
två oegentligheter, dem man anmodat oss
påpeka.
Pianisten hr Bodclls matinée i Berns
salon hade samlat en rätt stor åhörarekrets.
Om hr B:s förmåga som konsertspelare
torde omdömet vara stadgadt och menin-
garna temligen odelade. Han eger en
synnerligen högt uppdrifven fingerfärdighet, ett
mjukt och delikat anslag, en viss elegans
i sitt föredrag samt när sä fordras en käck
bravur och ursinnig rapiditet. Men
medaljen har äfven’en frånsida. Den betecknas
hos hr Bodell genom den lösa och osäkra
grund på hvilken hans teknik är fotad, den
brist på hållning och korrekt jemnhet som
utmärka hans skalor, det rent ut sagdt
slarfviga sätt hvarmed hr B. ofta återger
hastiga passager. Svårigheten all intränga
i en kompositions karakter beror på hr B:s
enligt regeln ängsliga och fruntimmersaktiga
ritarderade och diminuerade spel, liksom
gälde det blott att ideligen föredraga
Chopin.
»Jag vet ingenting mera störande än
när en pianist vid en format slår ögonen
mot himmelen, vid hvarje mollackord
dystert skakar på hufvudet, vid hvarje af sex
accentuerade noter bildad figur sex gånger
nickar med hufvudet , klagar en berömd
tysk kritiker. Man vore nästan frestad tro
att han sett hr Bodell spela t. ex. Tausigs
Ungarische Weisen.
Som lärare torde dock hr B. vara
lyckligare qvalificerad än som solospelare. Vid
matinéen i fråga gafs som slutnummer
Saint-Saens’ genialiskt behandlade variationer för
två pianon öfver ett enkelt tema af
Beetho-ven. Hr Bodell spelade den ena stämman,
vid hans sida framför det andra pianot satt
en helt ung man, som uppgafs vara hans
elev. Denne utvecklade ett både flärdfritt
och naturligt föredrag samt en i allmänhet
säker och felfri teknik, i hvilket sistnämda
hänseende han — mirabile dictu — kunde
tjena sina medspelare till ett nyttigt
föredöme.
Vid matinéen biträdde fru Roth de
Blanck, hvars varmblodiga och stilfulla
violinspel alltid höres med stort nöje, samt
barvtonisten hr Friedman, som denna gång
gjorde ett något fördelaktigare intryck än
vid sin minnesvärda debut i »Trubaduren»
på Stora teatern. Ett vårdadt och
måttfullt användande af röstens resurser kunde
man iakttaga i en bekant romans af Tito
Mattei samt i »Aufenthalt», i vårt tycke
en af Schuberts yppersta och kantablaste
sånger.
Matinéen inleddes med en pianoqvartett
af fru Héritte-Viardot, samma komposition
med hvilken den rikt begåfvade
tonsätta-rinnan för första gängen debuterade inför
stockholmspubliken (1879). Exekutionen af
detta nummer hade närmast karakteren af
primavista-spel, deri dock stråkinstrumenten
redde sig temligen obesväradt. B.
Sann interiör
från en musikhandel i Stockholm.
Damen. Men min bästa hr X., låt mig
ändtligen få en bättre stämmare nu än förra
gången.
Musikhandlaren. Hur så, var den förra
då inte bra?
Damen. Nej, han stämde visserligen
durtonerna rent, men alla molltonerna äro
ännu ostämda.
Hvarje angifven ton för med sig ett alltid i
samma inbördes förhållanden framträdande antal
öfvertoner, hvilkas sviingningstal växa i samma
proportion som den naturliga talföljden (1:2:314
o. s. v.), och hvilka tillika utgöra grunden till
vårt intervallsystem. Tager man t. ex. C till bas,
så framträda såsom öfvertoner :
C c g c ,c’ g’ i’ c" d" e’ k" g” hvilka stå
i
sväng-ningsför-• hållande
af
|l : 2 : 3 : 4 : 5 : 6 : 7 : 8 : 9 : 10 : Il : 12, hvarvid t"
(år tänkas vara en mellan a’ och />’, k" en mellan
f" och flss liggande ton.
Man ser således att oktaven (C: c) är =
förhållandet 1:2, qvinten (c:g) = 2:3, qvarten
(g: c’) = 3:4. stora tersen (c’: e’) = 4:5, lilla
tersen (e‘ : g’) =5:6. lilla sexten (e’ : c") = 5:8,
stora sexten (g: <?’) = 3:5. Sätter man C =24
eller I, så erhaller man med fasthållande af dessa
proportioner och vid beräkning af desamma pä
tonerna i en oktav:
c D E F G A H c
24 27 30 32 36 40 45 48
I Q W n i 4 i A 3 1 f> 6 2
8:99:10 15:168:99:108:9 15:16
Den nedersta raden angifver svängningstalens
förhållande hos två bredvid hvarandra liggande
toner. Två af dessa tre olika bråk, Jj och l!(0,
ligga hvarandra ganska nära, i det att deras qvot
£ : V," = £( (det s. k. komma) blott obetydligt
skiljer sig från enheten; båda uppfattas såsom
totaluttryck för keltonen. 1 jemförelse med denna
är halftonen med sina } tj betydligt mindre.
Praktiskt tillämpadt framställa sig för ettstrukna
oktavens tonskala — normal <T antaget = 435 (hela)
svängningar — följande tal:
c <f e’ f g’ a’ h’ c"
261, 293g, 326j, 348, 391), 435, 4893, 522.
De djupare och de högre oktavernas liknämnda
toner kunna likaledes beräknas genom motsvarande
division och multiplikation med 2, 4, 8, 16 o. s. v.,
och sålunda har exempelvis pianots djupaste ton
,,A = 4,3r/’ = 2|3y svängningar, den högsta a""
= 435 • 8 = 3480 svängningar i sekunden. Men
gränserna för de för örat öfverhufvud förnimbara
tonerna ligga betydligt längre från hvarandra. De
sträcka sig på djupet ungefär till ,,C = iöj5^,
under det att fint organiserade öron lära kunna
urskilja toner med ända till 50,000 vibrationer. —
Lika litet som de enkla tonintervallenf äro
tonskalans qvintintervall alldeles lika hvarandra. Sålunda
måste A såsom qvint till D (se första tabellen,
der C är antagen — 24) hafva 40^ i stället för 40,
d. v. s. qvinten DA är ett komma för liten (40 :
40^-= 80 :81). Qvintcirkeln omfattar nu 12 qvinter
= 7 oktaver, från „C till c"". Således måste
ttC: c"" vara = 1 :27; men i rena qvinter skulle
förhållandet ställa sig så: I : (J)12. Då nu (J)12
är större än 27, så äro båda såsom samtidiga icke
möjliga. Man kan derför antingen blott stämma
vissa qvinter rent, under det man förminskar de
öfriga med ett komma — och detta är den rena
stämningen — eller fördelar man, i liksväjvande
temperaturen, felet lika på alla qvinter, hvarigenom
detsamma blifver omärkligt litet. Om x uttrycker
den tempererade qvinten, så måste xn vara = 27,
1 2_
alltså x = V*2‘ = 1,49831, ett tal, hvilket
såsom man ser, blott föga skiljer sig från 1,5.
Såsom förut är närnndt, har a’ (normal-a)
blifvit satt = 435 svängningar. För detta
antagande hafva vi att tacka ett är 1859 i Frankrike
utkommet ministerielt påbud, genom hvilket efter
mogen öfverläggning utaf musiklärde och
naturforskare detta tal faststaldes, nu temligen allmänt
äfven i Tyskland erkändt såsom kammarton. Förut
varierade denna ständigt och befann sig i ständigt
stigande. I Herlin hade t. ex. a’ år 1759 427
svängningar; 1821 var det nästan lika den
nuvarande (437); 1857 hade det redan stigit till 443,
då det i Petersburg samma år hade 460, som står
vårt b’ helt nära. För vetenskapliga tabeller etc.
betjenar man sig likväl ännu i dag, på Scheiblers
förslag, af talet 440 för a\ emedan detta är
ofantligt beqvämt vid beräkningen af alla intervaller.
Ljudvågornas hastighet vid fortskridandet i
luften utgör, vid en temperatur af o°, 332,15 meter
i sekunden. Den är oberoende af lufttrycket —
derför på berg lika stor som i dälder — likaså af
tonens höjd; deremot aftager tonens intensitet med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
