Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det vill verkligen mod till att efter dylika
ändringar fortfarande sätta Häffners namn under!
Då utg. sålunda öfvat skolmästarens roll mot
HäfTner, så kunna äfven andra sättare icke vänta
att gå fria från färlan. Också får sig t. ex.
Ahl-ström en liten rättelse (n:r 38), och om vi annars
förstått noten till 34 c rätt, har äfven Berggreen
fått en anmärkning, den likväl utg.* i denna not
finner sig föranlåten att återtaga (oförsigtigt! sådant
skadar ju en pedagogs prestige!). — 1 och för sig
är det annars utan fråga en förtjenst hos utg. alt
han meddelat sättningar af flere författare,
hvari-genom man far ett begrepp om olika nationella
och individuella möjligheter: så finnas här af
Grun-land 3 stycken, af Ahlström 1, af Drake 4, af
Herggreen 4, af Lindeman 1. Skada blott, att
man icke vågar lita på att alla äro korrekta.
Med full rätt opponerar sig utg. mot HälTners
förmenta upptäckt af en »nordisk skala», som ej
kan tillmätas högre värde än det af en spirituel
spekulation in’s blaue hinein. Efter utg:s i detta
ämne uttalade åsigter finner man med någon
förvåning att han likväl bland Häffners sättningar
intagit en (n:r 24), hvars hårdheter — dem utg. i
en not ger ett förslag att afhjelpa — säkerligen
äro grundade just på Häffners funderingar i
sammanhang med »skalan»: altstämmans förande här
(f c f ess) är åtminstone i tydlig öfverensslämmelse
med schemat a giss a g, som HäfTner omnämt i
sina »anmärkningar iifver gamla nordiska sången»
(sid. VIII). För öfrigt vilja vi visst icke klandra
att utg. upptagit detta Häffners stycke, ty det är
med all. sin hårdhet mycket karakterful 11.
Detsamma gäller om de likaledes intagna n:r 15» 101
bis, och 106 bis, och skulle väl äfven kunna
sä-’ gas om åtskilliga som icke kommit med. En fråga
kan vara, om icke den af HäfTner med förkärlek
använda trestämmigheten just i sin tunnhet är
lämpligare för folkvisans enkla skogsnatur, än utg:s
fullgreppiga ackord. Dessutom är utg. sjelf — i
strid mot sin ofvan anförda motivering — stundom
(t. ex. n:r 80) fullt så enkel och enfaldig som
någonsin HäfTner.
Den gjorda hufvudanmärkningen, att de båda
utgifvarne icke arbetat efter samma plan och i
organisk samverkan, styrkes genom ett par
observationer. I textanmärkningarna till n:r 30 omtalas,
att »sjelf har antecknaren upptecknat ett hit
hörande fragment, med vacker melodi, från Dalarna.»
Af denna melodi får man icke del, och dock hade
det väl varit på sin plats att meddela densamma
bland notbilagorna? Å andra sidan synes musikens
utgifvare ej hafva tagit del af textanmärkningarna,
då han kunnat harmonisera n:r 27 med
dissonanser så skarpa som om det vore fråga om en
riktigt högtragisk handling, under det tvärt om denna
visa är muntert och komiskt hållen och de
quasi-tragiska slutstroferna, enligt hvad af
textanmärkningarna framgår, äro oäkta.
Men vi vilja ej längre uppehålla oss vid dessa
brister, helst vi äro öfvertygade, att utg. icke varit
medveten om dem, utan handlat bona fide. Sa
iunge man i Sverige icke eger någon musikalisk
vetenskap, far man måhända icke begära, det våra
musiker skola veta, att första vilkoret för all
vetenskaplighet är kritisk noggrannhet i forskning och
analys; och vi älska tro att utg. lefvat i naiv
okunnighet om det orätta i att sätta Häffners namn
under en tonsättning, som icke är dennes.
Betrakta vi nu åter utg:s arbete i och för sig,
såsom hvad det verkligen är, nämligen en fri
harmonisering af L. H. öfver en mängd nordiska
folkvisor, så är det onekligen af ej ringa intresse.
Visserligen kunna vi ej alltid finna de stundom
hårda harmonierna motiverade, men ofta torde de
dock vara det, åtminstone är sökandet efter en
karakteristik omisskänligt och ofta är en sådan äfven
lyckligt funnen. Som exempel på förträffliga
sättningar kunna anföras n:r 7, 16,1 28, 31, 54,*,
56,*, 67, 73,1, 79, 88, 96 m. fl. Ekoartade
refränger äro ibland anbragla med god verkan (8,3.
20, 33»\ 74)i tonmålningar likaså (67. 73, 79).
Ett manér att sluta med en låg ton solo i basen
har utg. dess värre drifvit ända till enformighet,
om det än någon gång kan vara på sin plats. 23 c
och många flere äro lyckligt kontrapunktiskt be-
handlade. Öfver hufvud synes utg. ha stält sig
Lindeman till mönster, och bättre förebild står nog
icke alltid till buds.
Utg:s största förtjenst — som åtminstone i
någon mån höjer honom till sidan af textredaktören —
l>estår i de många varianter och nya stycken han
infört eller citerat (enl. egen uppgift har han tillagt ej
mindre än 62 nya melodier) ur egna samt
Grönlands, Arwidssons, Borggreens, Dybecks,
Holmbergs, Djurklous, Barfods, Ahlströms, Landstads,
Lindemans, Drakes, Nyerups, Böhmes,
Coussema-kers, Capelies, Erks m. fl. samlingar. Att han
således på sitt verk nedlagt betydlig möda och flit
är uppenbart.
Vi anteckna till sist några tryckfel, näml. i
första melodisystemet sid. 175, der f bör vara a,
samt i sista systemet sid. 210, der > bör vara en
c- klav.
Fem smärre tonbilder i sammanhang för piano
af Elfrida Andrée. IIuss & Beer. — Små
innerligt stämningsfulla »albumblad» i Schumanns anda,
tacksamma och lätta att utföra. I vissa
harmoni-och pedaleffekter framskymtar organisten. Dessa
välgjorda miniatyrbilder kunna lifligt
rekommenderas.
Hr-
Cartes de vi si tes, 3, petites piéces pour piano
par Jean Tolbecque. huss & Beer. — De båda
första äro, ehuru välklingande, mindre
anmärkningsvärda, men det tredje stycket är synnerligen
tilltalande: »la nom Ebba» synes ha lifvat
kompositören till högre flygt.
Tolf poetiska etuder för pianoforte af Edmund
Neupert. II. 1—2. Abr. Hirsch. — Instruktiva
samt särdeles tacksamma och effektfulla. Likväl
måste vi protestera mot de riktigt utstuderadt
skärande dissonanser, som förf. stundom roat sig med
att nedkasta utan någon märkbar nödvändighet
eller lagbundenhet: med ett dylikt skrifsätt blir
slutligen all harmonilära öfverflödig. De nummer
äter, som äro jämförelsevis fria från slika nycker
(t. ex. nr I, 4 m. fl.) kunna tjenstgöra såsom ej
oäfna karaktersstycken. Såsom mönster skönjer
man förnämligast Rubinstein och Grieg.
A. L.
Telegram till Svensk MuMktidnincp
Wieniawskikonscrferna i Kjobenhavn ha af
lupit med stor framgång. Eikligt bifall, kritiken
enstämmigt lofordande.
Från scenen och konsertsalen.
C^tora teaterns verksamhet betecknar sig
fortfarande genom ett regelbundet
mpflæb nedvändande af fjerdingen»: repriser,
ingenting annat än repriser. Dess senaste
qvasinyhet är »Den vilseförda», som, om
vi ej minnas orätt, icke liar gifvits här
sedan Lilli Lehmann gasterade vid den lyriska
scenen. Den all estetisk finkänslighet
sårande anda af liderlighet och lungsot som
genomgår denna musikaliska parafras af
Dumas’ »Dame anx Camélias» är af en
högst betänklig art och skulle nog i och
för sig ega tillräckliga betingelser för alt
göra operans uppförande omöjligt, derest
man icke redan, gud nås, tack vare en viss
slags llitigt kultiverad genre hunnit vänja
sig vid ännu vämjeligare företeelser å
scenen. Föröfrigt ligger »Den vilsefördas»
lifs-kraft i dess musik, som likt en frisk
vind-llägt rensar upp dess qvalmiga atmosfer.
Ilvad som i musikaliskt hänseende på sina
ställen förefaller trivialt och andefattigt
upp-vfiges af den melodiskt smekande skönhet,
den dramatiska kraft och vulkaniska glöd
som flerstädes möter oss, i synnerhet i
tredje akten — en bukett af prunkande,
doftande sydrosor.
För ett framgångsrikt återgifvande af
denna Verdi-musik fordras emellertid en glöd
i uttrycket, som hos Ilalias söner aldrig
förnekar sig, men väl hos oss nordbor, som
deraf fått en ganska blygsam anpart. En
gifmild försyn har emellertid i detta
hänseende utrustat fröken Grabow, Violettas
nya framställarinna, på bästa vis och hon
vet att inlägga en känslofullhet i sin sång
som ofta kan verka i hög grad gripande,
t. ex. i sin stora aria i första akten, som
ock beredde henne en stormande och
väl-förtjent succés. Lyckligt vore om fröken
Grabow med de förtjenster som sångerska
hon eger, vinlade sig om ett måttligare
användande af denna »heliga eld» som är så
få beskärd. Låt den glimma under askan
och flamma upp endast när situationen så
fordrar, men låt den icke ohejdadt gripa
omkring sig och alltjemt verka förtärande!
Sången får härigenom karakteren af en
sjuklig, feberaktig nervositet, som i längden
blir ängslig att höra, äfven om den
fram-bäres af en så grann stämma som fröken
Grabows. Vi äro så mycket hellre
öfvertygade att den begåfvade sångerskan skall
lägga denna erinran på sinnet, som bon
redan synes vara på god väg att arbeta
bort de felaktigheter i fråga om språkets
uttal, åt hvilka hon gerna skattar och som
ofta varit på tal.
I dramatiskt hänseende lemnar fröken
Grabow, som kändt är, ieke litet öfrigt alt
önska och en detaljerad kritik skulle
sannolikt få mycken sysselsättning med att
framhålla livad som härutinnan kan vara
bristfälligt. Äfven om naturlig begåfning och
djupare karaktersuppfattning saknas (hvilket
vi hoppas ej är händelsen), skulle
åtminstone åtskilliga tekniska ofullkomligheter i
gång och gest genom omsorgsfulla plastiska
studier kunna afhjelpas och redan derpå
vore mycket vunnet.
Hvad nu särskildt tolkningen af Violetta
beträffar, inskränka vi oss endast att nämna
det den erbjuder en påfallande likhet med
den Julia-tvp, som ligger sångerskans skap
lynne så nära och som, mer eller mindre
varierad, genomgår hennes öfriga sceniska
framställningar. Med rätta bar man
påpekat den goda hållningen och det i
enskildheter natursanna spelet i den
vederstyggliga fjerde akten.
I plastiskt afseende, i sättet att gå och
föra sig på scenen, har hr Ödvtann (Alfred)
mycket gemensamt med fröken Grabow,
saknar deremot hvad hon eger i öfverflöd:
det varma och känsliga i sängen. Denna
för en primo amoroso betänkliga brist,
söker hr Ödmann numera ersätta genom
ett noggrannare tillgodoseende af den
musikaliska nyansen och en viss dramatisk kraft
i föredraget, hvilket man i synnerhet vid
onsdagens Traviatarepresentation vid flere
tillfällen kunde berömma. Vi lyckönska hr
Ö. till dessa redbara sträfvanden.
E11 ny Germont var hr Landquist, som
med sin från svulst och onatur fria säng,
sin voluminösa, klara och varma stämma
skulle gifvit denna rnl med mycken
framgång, derest han egt större herravälde öfver
sig sjelf och sitt mäktiga instrument.
Kostymuppsättningen är i allmänhet icke
Stora teaterns starkaste sida, hvarpå
»Tra-viatas» föreställning kunde lemna ett par
eklatanta prof. Ehuru handlingen väl skall
spela omkring år 1700, tillätes Violetta
att uppträda i en kostym, som uppenbar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
