Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen är tillskuren efter en etthundraåttio
är vngre modejournal. Germont är iförd
en slags galonerad uniform, under det lian
i Paris och väl öfverallt annorstädes der
pjesen gifves, uppträder i en enkel resdrägt,
o. s. v.
Men vi lia måhända allt för länge
uppehållit oss vid »Den vilselörda». Vi vända
oss derför till andra ämnen.
Af de emotsedda teaternyheterna vi i
vår förra revy bebådade ha, då delta läses,
redan tre sett dagen: »Rekryten»,
»Drottningens spetsnäsduk och > Den sköna
Helena». För framförandet af den första af
dem är Nya teatern värd allt erkännande,
tv vår inhemska sceniska musikliteratur,
som beklagligen är allt för sparsamt
representerad, bör på alla sätt uppmuntras, med
fara att i motsatt fall alldeles tyna bort.
»Rekryten» är den Ijerde svenska operett
som de två senaste aren bragt oss
härstä-des; de föregående voro »Det var jag af
Heland, »Mäster Plaeide» af Olander (båda
på Nya teatern) och »Silfverringen» af
Hallström (Stora teatern).
Heland har som bekant gjort sig känd
som en Iveklig viskompositör — af hans
små sånger har isynnerhet »Blomsterflickan»
gjort vogue — men äfven dokumenterat
sig med några smärre operetter, bland
hvilka vi särskildt erinra oss »Löjtnanten
och kalfaktorn», som gafs på Mindre
teatern år 187 k Var kompositören mindre
lycklig med valet af text till »Det var jag»,
kan han i detta hänseende känna sig fullt
lillfredsstäld med sin »Rekrvt». Dess librelt
är, som man för öfrigt lätt kan sluta sig
till af dess lediga teknik, qvicka hållning
samt burleska och roande förvecklingar, af
franskt ursprung, livad som utgjort ett
väsentligt fel hos en del af våra svenska
libretter har i de flesta fall varit den tröga
originaltexten, som bidragit att göra deras
tillvaro temligen kort, oafsedt musikens
för-tjenst. Bättre då all, som hr Heland, lemna
vår egen dramatik åt dess värde, »gå öfver
ån efter vatten» och importera libretter från
främmande land. Det opatriotiska i ett
dylikt tillvägagående må här gälla mindre än
det rent praktiska krafvet.
Helands sångmö är ganska smånätt och
melodios och rör sig med en viss förkärlek
inom kuplettgenren; kan visserligen icke
tillräknas någon högre grad af originalitet
i melodiuppfinningen eller konstnärlig
förmåga i det tematiska arbetet, men också
icke heller någon syftning åt det banala
eller smaklösa. Der låter visserligen en liten
valsmelodi höra sig, men den är så nätt
och beskedlig alt den icke stöter någon för
Imfvudet. Kort sagdt, del hela är ett
berömvärd!, om musikaliskt sinne och smak
vitnande arbete. Utförandet är på alla
händer godt och jenit, utmärker sig dock
mera för ett ledigt samspel än starka och
fylliga röster.
Om Nya teaterns andra nyhet, Johann
Strauss’ Ireaktsoperett »Drottningens
spetsnäsduk», hvarur vi i vårt senaste
tidningsnummer meddelade våra läsare ett
valspot-purri, kunna vi blott säga, att den är ett
barnsligt narrspel, bemängdt med en hel
del historiska osanningar samt gveklande
upptåg, en retande uppsättning af granna
kostymer och vackra former, ett brokigt
danspotpourri, hvari hufvudsakligast valsen
och polkan, men äfven mazurkan, fransäsen
och galoppen utgöra ingredienserna.
Vi vilja icke fråga hvarför Nya teatern
befattar sig med dylika slags produkter och
egoar pä dem en lid, möda och kostnad
som väl kunde varit värda att offras på
bättre föremål — ty orsaken torde vara lätt
funnen. Vederbörande ha sett sig
nödsakade att med offenbachiaderna, till hvilka
ju äfven Suppé och Strauss få räknas och
som alltid hafva alt påräkna sin talrika
publik, hålla sig skadeslösa för de pekunära
förluster som tillskyndats den genom ett
kanske något planlöst experimenterande med
deras dramatiska repertoar.
Matinéernas, soaréernas och konserternas
allt uppslukande vårflod är rätt nu i
annalkande och hotar snart att svälla öfver sina
bräddar. Lyckligtvis behöfva vi icke låta
hela konsertskaran passera revy ulan vilja
vi blott hålla oss till de ur konstnärlig
synpunkt mera betydande. Da märka vi främst
symfonikonserten å Stora teatern, den fjerde
under denna säsong. Programmet inleddes
af två i sitt slag rätt intressanta nyheter,
den ena ett af Gades yngsta arbeten i en
under den gemensamma titeln »Sommardag
pii landet» sammanförd serie täcka
naturmålningar, formelt vårdade, karakteristiskt
hållna och smakfullt instrumenterade. Bland
dem framstodo »Skovensomhed» och »Om
Altenen , den förra genom sin
kontemplation, den senare genom sin friskt nationella
stämning. Saint-Saens’ a-mollkonsert för
violoncell och orkester som derefter gafs
med hr Tolbccquc i principalpartiel var ett
synnerligen spirituelt arbete af en äkta
fransk karakter, svärmande, pikant och
lifligt, deri äfven det virtuosmessiga erhållit
sin tribut. Den unge talangfulle konstnären
uppbar solopartiet med denna energi och
sprittande verv i soloföredraget, denna
öf-verlägsna och eleganta behandling af de i
denna komposition högst betydande
tekniska svårigheterna, som man flere gånger
förut haft tillfälle att beundra.
Konsertens återstående afdelning
bildades af Schnberts vid ett par föregående
konserter gifna G-dursymfoni, som väl hör
till de yppersta orkesterverk som efter
Beet-hoven sett dagen. Den som icke hört denna
symfoni, känner icke någonting af Schubert
— säger med rätta Schumann, som har
förtjensten om att ha framdragit detta
mästerverk ur glömskan.
Med en talrikt besökt
kammarmusik-soiré i vetenskapsakademiens hörsal hafva
tre unga damer, fröknarna Lindberg,
Åberg och Lagervall, utgångna från
härvarande musikkonservatorium, gjort sin
debut för allmänheten, dervid alläggande vackra
prof pä musikalisk begåfning, allvarliga
studier och ett godt och jemnt samspel. Bland
klöfverbladet utmärkte sig främst pianisten
(fröken Lindberg) särdeles genom sitt solida
och redbara föredrag af Bach. Violinisten
och violoncellisten voro ännu något
skol-messiga i sina prestationer; den förra bör
söka tillegna sig en bredare och mjukare
ton pä sitt instrument så det icke låter
som flet jemt voro försedt med en sordin
som hämmade dess klang. Violoncellen var
något för blygsam och retirerad i sitt
framträdande.
Fröken Isabel Wennbergs Matinée i
Berns salong fäller äfven inom de senaste
veckornas musiknöjen. Den unga lofvande
sångerskan har en stark, fyllig och väl
skolad mezzosopran, som dock i följd af
en störande rädsla icke hela tiden kunde
göra sig rätt gällande, och skattade åt ett
chevrotterande som väl endast var af
tillfällig art. Hennes föredrag af några smärre
romanser och folkvisor var rätt behagligt
och näpet, hvaremot hon ännu icke är
vuxen den större ariastilen med dess
fordringar pä liflig dramatisk färg i föredraget.
Värdefulla biträden voro, utom hr Tolbecqnc
och fru Dorsch-Bosin, fröken 1 Vendela
Andersson som med en innerlig abandon
och glänsande koloratur gal en briljant vals
af Dannström. Lifligt och berättigadt bi tall
framkallade hennes och matinégifverskans
klockrena och precisa utförande af den
stora Norma-dnetten, sednast gifven här af
fru Röske-Lund och fröken Grabow.
»Last but not least» följer professor
Byströms kyrkomusikaliska
aftonunderhållning i Jakobs kyrka, som redan genom sitt
vackra syfte — att göra allmänheten
förtrogen med våra originalpsalmer sådana de
klingade i sin fria och ursprungliga gestalt
— var fortjent af den största
uppmärksamhet. Tilloppet af åhörare var också stort
och man lyssnade med förundran och
tillfredsställelse till de melodiska och
känslofulla, i frörliga och omvexlande tidmått
fortskridande psalmerna af Sehop och Diiben.
Psalmerna utfördes af en blandad kör a
capella från orgelläktaren under det
melodien först upptogs unisont af en i koret
placerad kör af folkskolebarn, ungefär i
likhet med hvad som tillgår vid en af
Kristiania kyrkor.
Den mest praktiska lösningen af den
mycket omskrifna och omordade koralfrågan
vore, synes oss, atl helt enkelt låta införa
till en början några originalpsalmer till’
allmänt bruk vid gudstjensterna för att
sedan så småningom öka antalet. Månne man
icke härigenom äfven funnit ett vapen emot
ett af läseriets verksammaste lockelsemedel,
de melodiska, rörande sångerna af Sankev
och Moody som ju torde fångat många
själar? På kyrksoiréens program stod
vidare en sexstämmig, kraftig motett för
blandad kör af Palestrina, som här torde
vara föga bekant annat än till namnet,
samt en fuga för orgel af Buxlehude, Seb.
Bachs talangfulle föregångare.
B.
Från in- och utlandet.
Kjöbenhavn d. ij mars.
Bland mera anmärkningsvärda konserter under
den sista tiden är för denna gang egentligen blott
att anteckna Musikföreningens fjerde
abonnements-konser/, hvilken egde rum den 26 febr. alltså* för
sent för att kunna omnämnas i föregående nummer.
Så väl i afseende på ålder som anseende intar
»musikföreningen» — och detta utan tvifvel med
rätta — främsta rummet bland Kjöbenhavns
musikaliska institutioner. Kan väl vara att åldern en
smula, men också blott en helt liten smula, börjat
göra sig märkbar der. Väl är den moderna
musiken, »framtidsmusiken» i ordets vidsträcktaste
mening, ej helt och hållet utesluten från dessa
konserter, om jag ej misstar mig har t. o. in. Wagner
någon gång stått på dess program; men i
allmänhet intar man här en reserverad hållning gent emot
de moderna rörelserna på det musikaliska området,
hvilka deremot snarare kunna sägas ha en
representant i den jemförelsevis unga
»konsertföreningen». Såsom regel sträcker sig musikföreningens
program ej öfver Mendelssohns och Schumanns
period, men trots denna begränsning har den haft
och har ännu — om ock ej såsom förr — ett
af-görande inflytande på den musikaliska smaken i
Kjöbenhavn.
Allt är på dessa konserter — från publiken
och ända upp till dirigenten — prägladt af en viss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
