Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
piano för att icke göra sig saker till
banalt skri. Men vi äro icke längre herrar
öfver oss sjelfva; vi spela piano, men
påskynda tempot, vi öka styrkan ända till ett
fortissimo (Chopin skrifver blott porte),
som är sjelfva förtvifians raseri:
Jf (ron tlutperazione c mollo rubato)
En annan mästare skulle fortsatt på
detta passionerade sätt. — Liszt hade
säkerligen fylt några sidor med skri af
smärta. — Chopin åter sansar sig,
återvänder till hufvudtemat genom de mest
ljufva modulationer och lugnad, utmattad,
gör han en paus.
Detta är slutet på hans förtviflan;
temat återkommer mera lugnt och fridfullt
(jag skulle tillråda dess återgifvande här i
största enkelhet och nästan utan något
uttryck). Efter några tongångar, som
återkalla den förutvarande oron, lugnar sig
skaldens själ fullständigt. Sedan han
anslagit den djupa bastonen f, uppstämmer
han en sång, full af undergifvenhet mot
Skaparen, och under en följd af
beundransvärda fiorityrer pianissimo höjer han sin
blick mot himlen.
Nocturnen är nu egentligen afslutad.
Men Chopin är ännu icke tillfredsstäld.
Han vill ännu en gång samla sina tankar.
Ett mollackord träffar oss likt ett eko af
en slutad klagan; derefter förer oss ett
mildare ackord öfver i dur\ tonerna
öfver-gå crescendo till brutna, starka, uthållna
och majestätiska ackord, som man kunde
tro hemtade ur orgeln.
Se der tanken i denna tondikt, och
sådana äro alla Chopins arbeten. Söken
blott och I skolen finna, och blifva tusen
gånger belönade för Eder möda.
Hvad som hos Chopin framför allt
tilltalar oss är stilens renhet och enkelhet, en
viss återhållsamhet, en värdighet, som
aldrig öfvergifver honom; till och med när
han uttrycker de häftigaste känslor, gifver
han. sig icke helt och hållet åt oss, utan
behåller skygt en vrå af sitt hjerta för sig
sjelf. Vi kunna icke intränga i dessa
själens gömmor, vi böra blott försöka att ana,
livad der finnes. Understundom glad som
ett barn, är han dock aldrig banal; han
lider, men hans suckar hafva intet af det
låga; han smeker stundom, men nedlåter
sig aldrig till behagsjuka. Den som i hans
mazurkor söker dramer å la Hugo,
bedrager sig; den som känner hans nation, vet
att Chopin blott velat gifva yttring åt sin
kärlek för folkdansen, åt sin glädje,
blandad med så mycken melankoli, åt sin
god-lyntljet, understundom något kärf, men i
grunden sympatisk. Han var en qvinna
genom sin mildhet och sin känsla för det
sköna; han var en man genom sin energi
och själsstyrka: således en typisk person
både såsom konstnär och menniska.
En middag hos Beethoven.
i finna Beethoven en morgon i sitt arbetsrum,
sa fördjupad i en ny komposition, att han
med händer och fötter siar takten, under det han
gnolar de motiv, som falla honom in.
Större kaos än detta arbetsrum kan man
svårligen tänka sig. Utom klaveret äro äfven alla andra
möbler bokstad igen öfvertäckta med böcker och
noter. I hörnen af rummet bilda de verkliga
pyramider, golfvet är öfverströdt med papper och
notblad, fönstren fulla med korrekturark, till hälften
dolda af vinflaskor och frukostlemningar. På
skrif-bordet ligger skissen till en qvartett. På flygeln
ett notpappersblad med utkast till en symfoni, allt
betäckt med ett tjockt lager af dam. Man kan ej
undra på att komponisten sjelf ej kan fa reda på
sina saker i denna oreda, eller att han då och då
gifver sin otålighet luft, när han icke finner hvad
han för tillfället behöfver. Men i dag har han
ännu ej haft slika vedervärdigheter, han arbetar
med lust och synes finna sitt arbete lyckadt. I
>er-vid sporras hans ifver ännu mera, hans mörka
ögon tindra, hans ansigte strålar, han är som ett
annat väsen, af konsten upphöjdt och förädladt.
Raskt flyger pennan fram öfver papperet; derpå
häller han upp, läser det han skrifvit, nickar
för-nöjdt och sjunger, brummar och stampar igen de
följande takterna, innan han nedskrifver dem.
Ilans konstnärsnatur behåller öfvertaget öfver
hans annars dystra stämning, och ut ur det kaos
af musikaliska tankar, hvilka storma i denna
väldiga hjerna, framträder andra satsen af en nyss
börjad qvartett, klart och oemotståndligt. Men
hvar är qvartetten? Ilan letar med feberaktig
brådska bland sina papper, kastar böckerna ät sidan,
genombläddrar sina kompositioner — allt förgäfves!
Med gnistrande ögon rusar han ut i köket och
fortsätter till kökspigans förskräckelse sitt sökande,
till dess han finner ett stycke sammanskrynkladt
notpapper, ur hvilket han med ett utrop af vrede
tager fram en medvurst.
»Tänkte jag inte det, eländiga qvinna», skrek
han alldeles ursinnig, »mitt välskrifna partitur . . .
återigen rotat i mina papper ... i trots af mitt
förbud ... i trots al ...»
»Men, herrn, det låg i kakelugnen!»
»livad! Inte gjort det? Hvem annars än du,
din lögnerska! Jag skulle kunna fa rätt på en
knappnål i mitt rum, ifall du inte varit der,
försök bara säga en gång till, att du inte har gjort
det!»
»Det låg i kakelugnen!» ropar pigan så högt
och sä tätt intill Beethovens öra hon kan.
»Till på köpet brutal!» ryter han igen utan
att hafva förstått pigans ord; »fort ut genom dörren
strax på stund, inte ett ord mera, säger jag, inte
ett ord eller ...»
Beethovens hållning är nu så hotande, att den
förfärade tjensteflickan ej vägar invänta hvad
komma skulle. I farten springer hon i kull några
kökssaker och slår igen dörren efter sig med en
stark smäll.
»Nu måste jag väl få ro», mumlar hennes
fördrifvare belåten, slätar omsorgsfullt ut sitt
ned-skrynklade partitur och fördjupar sig i det.
En ny fredstörare visar sig nu i dörren, men
stannar helt förvånad, då han ser komponisten stå
alldeles orörlig vid fönstret. Den inträdande
försöker genom åtskilliga ljud att gifva sig till känna,
men förgäfves. Då tager han ett raskt beslut; ur
en korg, som han bär i handen, lyfter han upp
ett fat med lock på, och sätter det på köksbordet,
så att det skräller efter det.
»Ilvad är det nu?» ljuder plötsligen
Beethovens röst.
»Det är hönsen, herre, som äro bestälda till
i dag», svarar budet och går.
»Hvad hviskar den uslingen?» mumlar
Beethoven, medan han undersöker fatets innehåll.
»Ha ha! Det hade jag alldeles glömt. Jag
har bjudit gäster till middag. Det kunde aldrig
falla sig olägligare! Men lät gå; jag skall visa de
musikaliska narrarne, att jag förstår mer än att
skrifva noter.»
Sedan han med mycken ifver samlat ihop några
grytor och pannor, blåser han upp elden, lägger
kol på och är strax derefter färdig att koka och
steka. Då kommer han att tänka på, att ett par
höns ändå är bra litet att bjuda gästerna på. Han
betänker sig ej länge utan tager sin hatt, går bort
till torget och kommer snart tillbaka, lastad med
åtskilliga matvaror, lian är vid ypperligt humör,
det nya i situationen roar honom.
»För tusan!» mumlar han, »det kan väl inte
vara svårare att laga middagsmat än att skrifva
en symfoni.» Han tager af sig rocken och knyter
om sig köksförklädet, som pigan i hastigheten
kastat ifrån sig, beväpnar sig med en köksknif och
skrider tappert till verket med att skrapa potatis.
Det går raskt undan. Då han är färdig härmed,
sätter han åtskilliga grytor och pannor på elden,
och sedan han med tillfredsställelse beskådat sitt
arbete, tycker han sig kunna hvila en stund. Han
sätter sig ned med partituret i handen, och den
andra satsen i qvartetten hotar redan med att blifva
en farlig afledare för hans köksverksamhet, då ett
slag pä axeln för honom tillbaka frän högre sferer.
Ilan ser ett par leende ögon fästade på sig.
»Schiman, låt mig i Guds namn vara i fred»,
utbrister Beethoven leende, »jag ger en diner och
måste i brist på kökspiga sjelf laga maten.»
Schiman ger sig ej tid att svara utan skyndar
bort och kommer genast tillbaka med pensel och
palett.
»Har ni blifvit galen?» utropar Beethoven,
i det samma som en lukt af något brändt hastigt
drager honom bort till köksspiseln. »Tänker ni
måla mig nu?»
Schiman nicker och sätter sig. En lång tid
hade han formligen förföljt Beethoven, som aldrig
hade tid eller lust att sitta för honom och som
dertill förklarat att han alldeles icke ville blifva
afmälad. Men målaren, hvilken var lika egensinnig
som Beethoven, lät ej afskräcka sig. Han följde
komponisten öfverallt, till dess han slutligen genom
sin oförskräckthet och uthållighet vann Beethovens
intresse. Schiman var ingen vanlig man. När han
kom in, helsade han knappast och uppförde sig i
det hela alldeles som om han varit hemma hos sig.
Men Beethoven såg, att han var en genialisk man
och begynte att sätta värde på honom. Konstnären
hade redan flere utkast till Beethovens porträtt i
sin portfölj, men han var ej nöjd med dem; han
hade ej kunnat träffa ögonen, i hvilka uttrycket af
obändigt raseri och nästan qvinlig ömhet vexlade.
I samma ögonblick han trädde in och uppfångade
Beethovens blick, såg han i densamma just det
uttryck han behöfde för att fa ett godt porträtt af
honom, och han var icke den man som lät ett
sådant ögonblick gå förloradt.
»Ni vet nog, Schiman, att jag har allt för
brådtom att kunna sitta stilla», säger Beethoven i
det han hastigt fattar vattenkitteln för att släcka
den alltför starka elden som svedt maten. »Kom
igen i morgon!»
Målaren gör en axelryckning.
»Styfsinta krabat!» säger Beethoven, »så måla
då efter det ändtligen skall ske, men», tillägger han
genast med ett leende, »glöm då inte att måla mitt
köksförkläde också.»
Schiman skjuter fram en stol åt honom.
Beethoven är dock alltför upptagen af sin middagsmat
för att sitta stilla. Målaren vet slutligen ej annat
räd, än att leda hans uppmärksamhet på partituret.
II an tager det och bläddrar deri.
»Min qvartett, kom hit med den!» ropar
Beethoven ängsligt. »Jag räddade den ur klorna på
den känslolösa qvinnan . . . just den andra
satsen . . . Hvar är min blyertspenna?-
Schiman finner den under en hög tallrikar.
»Här!»
Beethoven nickar belåtet. Schiman behöfver
icke mer öfvertala honom att vara stilla, och
leende tager han åter ihop med sitt arbete.
En qvart derefter är det lilla köket uppfyldt
af ånga och matlukt; det kokar och smattrar i
spiseln men ingen af de båda männen låter störa
sig deraf, begge äro fullt upptagna hvar och en
af sin konst och fördjupa £ig i den till den grad,
att de alldeles glömma sina prosaiska omgifningar.
Snart skulle de dock påminnas derom. De tre
inbjudna gästerna, hvilka förgäfves sökt sin värd i
rummen, lockades ut i köket af oset deri från; der
stå de nu och kunna med möda hålla sig frän att
skratta.
»Tyst, tyst», hviskade Schiman, »jag är inte
färdig än.»
»Det är kanske bäst att vi smyga oss bort
igen», säger Halm, den ene af de inbjudne.
»Du kan ju se, att han väntar oss», hviskar
den andre, B:s vän och biograf Schindler, »han
har sjelf varit kock.»
»Ja, det kan man nog märka», invände den
tredje, violinisten Schuppanzigh, »här luktar
misstänkt. »
»Mera papper, Schiman!» ropar Beethoven,
ser upp och far syn på de tre gästerna, som ha
svårt att betvinga sin munterhet.
»Ilvad göra ni här?» ropar komponisten,
förargad öfver att för tredje gången ha blifvit störd
i sitt arbete. »Ni vet mycket väl att man ej har
fritt tillträde till mitt arbetsrum.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
