Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Schindler gör en betecknande rörelse med
handen mot spiseln. Beethoven står ett ögonblick
alldeles handfallen. Derpå kastar han en
förebrående blick på Schiman, som lugnt packar ihop
sin målarattiralj. De tre gästerna draga sig
tillbaka till matsalen.
»Kunde man nu bara äta noter», suckade
Halm; »dermed är naturligtvis den stek späckad,
som nu väntar oss.»
»Att döma af lukten tycks
förbränningsprocessen redan vara i full gang», svarade
Schuppanzigh ; »och när man, som jag, har studerat sin
mage alldeles tom, är det sannerligen ej någon
behaglig utsigt.»
»Icke en sekund längre», ljöd nu Beethovens
röst ute i köket; »nu har ni förderfvat min mat
med er fördömda mani att kludda porträtter, så
sä att jag står här som en narr. Bort, och det
hastigt! Hör ni inte?»
De sista orden blandades med ett väsen,
hvar-af vännerna kunde sluta att den förtörnade
Her-kules nu förlorat tålamodet och dragit stolen
undan den ihärdige målaren, som omsider finner att
det är tid för honom att ge sig af; men han gör
det sä långsamt, att Beethoven tager honom i
ax-larne och med en knuff förflyttar honom utanför
dörren.
»Jag skulle sannerligen önska, vi vore komna
lika långt!» klagar Schindler med en djup suck.
»Vi äro i alla fall i en svår situation»,
svarade Halm, »men stor gunst af ödet är ofta
förbunden med stor fara, det få vi trösta oss med.»
»Schindler!» ljuder Beethovens röst, »duka
bordet, jag häller pa med anrättningen.»
Schindler, som redan är sysselsatt dermed,
understödes nitiskt af sina vänner.
»Jag kan ej finna hvarken skedar eller
gafflar», hviskar han.
»Sök i skåpet», råder Halm.
»Det är låst.»
»Så sök i köket.»
»Jag vågar mig ej dit ut.»
»Se så!» utropade Beethoven eldröd af ifver
och kanske äfven af elden i spiseln, »se så,
hönsen kunna ej vara mörare, det ska’ ni nödgas
erkänna. »
Innerligen förnöjd sätter han fatet med dess
kolsvarta innehåll på bordet och springer ifrigt ut
och in, till dess han fått de andra rätterna, af lika
betänkligt utseende, fram på bordet.
»Men tag då reda på skedar och gafflnr»,
hviskar Schindler, »vi måste söka hålla honom vid
godt humör.»
»Men hvar skall jag söka?» frågar Halm
leende.
»Kanske i studerkammaren; Schuppanzigh, vill
du . . .»
»Nej tack, jag har inte lust att röra vid hans
papppr», svarar denne.
»Och nu till bords!» utropar Beethoven sedan
han med välbehag mönstrat det välförsedda bordet.
»Tag plats, mina herrar! Var så god och skär
för, Schindler!»
Schindler nickar, men gör den anmärkningen
att han har ingen knif.
»Ha, ha , skrattar Beethoven, »jo du är mig
en skön taffeltäckare! Den fins i skåpet,
dummer-jöns!»
Schindler anmärker åter att skåpet är låst.
Beethoven sticker handen i fickan, reser sig upp,
söker öfverallt och skyndar derpå in i arbetsrummet,
hvarefter hans unga gäster icke utan en viss
ängslan höra hur han der kastar böcker och papper om
hvartannat. •
»Min hatt, hvar är min hatt?» ropar
komponisten i det han rusar igenom matsalen. »Den
fördömda qvinnan har tagit nyckeln till skåpet med
sig för att komma och bestjäla mig, när jag är
ute. Hvarför skulle hon annars ha gjort det?»
De tre gästerna söka nu ifrigt efter hatten.
Schindler följer sin lärmästare ut i köket.
»Min hatt, min hatt!» ropar denne åter igen
under det han slår i kull allt som står honom i
vägen.
»Ilär är den!» ropar Schindler glad, i det han
drager fram hatten ur torikorgen. Beethoven slår
igen locket på torfkorgen, och skedar, knifvar och
gafflar, som legat bakom locket, falla skramlande
ned på golfvet.
»Åsna!» utropar komponisten. »Här är ju
allt hvad vi behöfva. I ett ordentligt hus fins ju
alltid sådana saker i köket. Vet du inte en gång
så mycket?»
Schindler tager hatten, knifvarne och gafflarne
med sig in, och såväl värden som gästerna taga
för andra gången plats vid bordet.
»All början är svår!» utbrister Beethoven med
synbar ansträngning alt synas munter. Det hela
kommer an på teorien. Teoretiskt är det
ingenting att klandra hos den här maten. Jag har
behandlat den efter konstens regler och försett den
med alla de ingredienser, som skulle göra den
välsmakande. Och likafullt — om du Halm t. ex.
skulle på det musikaliska området bjuda mig
någonting så torrt som de här grönsakerna, så skulle
jag förbjuda dig att komma i mitt hus, hvilket
alltså är ett bevis på, att man vid sidan af teorien
också må öfva praxis, om man skall hafva en
verklig vinst af den ena eller andra konsten. Du äter
icke, Schuppanzigh!
Jag har tandvärk», säger violinisten, som
omöjligen kan få ned en enda bit af de afskyvärdt
tillredda och förbrända rätterna.
Tandvärk är en fördömd åkomma», svarar
Beethoven. Jag har sjelf en gång lidit alldeles
rasande af tandvärk, som blef ännu värre deraf att
jag dä hade en granne, som rådbråkade mina
sonater så erbarmligt, att jag redan samma afton
måste flytta. Halm, vill du inte försöka på den
här hönan, eller har du också tandvärk?»
Halm bemannar sig och vill skära ett stycke
af hönan men kan med bästa vilja icke få en enda
bit af henne.
Lyckas det inte?» frågar Beethoven. »Gif
mig fatet.» Han skär och hackar sjelf i henne.
»Vi borde nästan skicka den här hönan till
källaren ’Svanen’», yttrar han skämtande. »Den
kunde tjena till prof på mörhet. Ila, ha, nu
lyckades det mig ändå att bryta af ett vingben till
Halm. Nå, det var den der klavérhamraren vi
talade om; sådana grannar har jag träffat på öfver
allt, men här i huset äro de så oförskämda, att de
klaga öfver mig.»
Gästerna finna denna sak ganska naturlig,
men uttrycka icke dess mindre sin förvåning
der-öfver.
Jag sjunger för högt och jag stampar för
hårdt när jag slår takt. Likasom den musikaliska
anden skulle göra en kall. Nej, vill man höja
själen hos mängden, måste man först sjelf vara
besjälad, och hvem tänker då på sina grannar!
Emellertid för att undslippa vidare klagomål, flyttar
jag nu igen. *
En komponist borde egentligen hafva ett hus
för sig sjelf», skrifver Schuppanzigh.
»Just så, då stör han ingen och störes icke af
någon. En gång tog jag till flykten för en ung
dam, som lyssnade pä mig, när jag komponerade,
och sedan spelade motiverna efter; hur oförskämdt!
I min nästa våning träffade jag på en engelsman.
Ilan skrålade min musik på det allra trivialaste
manér, det kunde jag heller inte stå ut med. Efter
honom fick jag en granne som hade en liten
hund-racka, och sä har det gått hela vägen, till dess jag
sjelf inte mer kunde höra och blef en plåga för
andra. Nu må du, Schindler, äter igen se dig om
efter en lägenhet åt mig, men det måste vara en
hel våning, så att jag ej får någon bredvid mig,
med en källare under och en spanmålsvind eller
något dylikt öfver mig, så att jag inte generar
någon. Slå i glasen, Schuppanzigh. Är flaskan
tom? Vänta, jag har mera vin.»
-Säg nej, säg nej tack!» hviskar Schindler
till sin granne», annars får han se att skåpet är
låst.»
Men Beethoven står redan framför det och
har fallit i tankar öfver att det var något som
fattades.
»Vänta ett ögonblick, mina herrar, till dess
jag antingen med nyckeln eller med tillhjelp af
smeden kan komma till vinet.»
Han griper tag i sin hatt och skall gå ut
genom dörren, då i det samma denna öppnas utifrån,
och såsom träffad af blixten vacklar Beethoven ett
par steg tillbaka. En rätt ungdomlig qvinna med
ett par lifliga ögon och infallna kinder står på
tröskeln.
»Kommer jag till besvär?» frågar hon.
»Följ mig», svarar Beethoven tonlöst. Med
handen tryckt mot hjertat går han före henne in i
arbetsrummet.
»Det kan man kalla en diner med hinder»,
yttrade Halm. »Den här damen tycktes mig för
resten se något för fri ut.»
»Känner du henne inte?» frågar Schindler
ifrigt.
»Nej, och uppriktigt sagdt, begriper jag inte
hvad mästaren kan ha att skaffa med en sådan.»
Det är hans svägerska.*
»Ilon som han för process med om sin odåga
till brorson?»
»Just hon.«
»Då behöfva vi säkert icke sitta här längre
och vänta på vinet.»
»Håll dä upp med att skämta, Halm! Såg du
icke hvilket förfärligt intryck blotta åsynen af henne
gjorde på honom?»
»Jo, men det tycks ju gå mycket lugnt till
mellan dem, hans röst klingar eljest som en
stormklocka, nu hör man den knappast.»
Det är bästa beviset på hur nedslagen han
är. Den menniskan pinar honom gräsligt. Ilon
vill icke afstå sin rätt till gossen . . .»
»Man säger ju att processen skall utfalla till
Beethovens förmån.»
»Det vet jag ej något om, men så mycket
vet jag, att den kostar en mängd pengar och
bekymmer. Ett så stort konstverk som Missa
So-lemnis har väl knappast kommit till under så
mycken motgång och hjertesorg. Den qvinnan har
en alldeles tillintetgörande verkan på honom; men
tyst, nu reser hon sig.»
Dörren öppnas, den omtalade personen träder
ut, mäter de tre männen med en triumferande
blick, och strax derpå hör man henne gå ned för
trappan. Förgäfves vänta de en stund på
Beethoven ; då smyger sig Schindler sakta in i
arbetsrummet.
Med hufvudet djupt nedsjunket i händerna,
som under rådlös förtviflan äro pressade mot den
väldiga pannan, sitter konstnären der, en bild af
den djupaste smärta. Schindler söker med ögonen
efter Missa solemnis; han vet ingen annan tröst
för denne man, än hans sånggudinna. Ilan
uppsamlar från golfvet de kringströdda bladen och
liigger dem på bordet framför sin lärare.
Beethoven later händerna sjunka ned. Hans sorgsna
blick hvilar med innerlig kärlek på den trofaste
discipeln.
-»Det går icke, Schindler, det går icke»,
hviskar han. »Mitt sinne är för nedtryckt. Låt mig
vara allena.»
Schindler lyder och finner sina båda vänner
ännu q var vid bordet.
»Kom, nu kunna vi gå», säger han, i det han
tager sin hatt. Mästaren är totalt förkrossad.»
»Jag satt just och tänkte fylla min tomma
mage med desserten , svarar Schuppanzigh, »men
den får jag väl afstå ifrån på denna diner.»
»Schindler, gif mig min hatt», ropar
Beethoven. Schindler bringar honom den, och i nästa
ögonblick stå de tre vännerna vid fönstret och se
efter sin mästare, som med böj dt hufvud, blek
och under tydlig sinnesrörelse långsamt går nedåt
gatan.
Il vart går han nu, mån’ tro?» frågar Halm.
»För att rådfråga sin advokat, tänker jag.»
»Nå, så kunna vi väl betrakta middagen
såsom afslutad; hvad tron I?»
Schindler nickar bekräftande, men Halm
utbrister förargad: »Schiman var sannerligen lyck-
ligare än vi. Jag hade gjort räkning på att komma
härifrån på samma beqväma vis, och jag känner
mig nu så besvärad som om hela Beethoven tyngde
på mig.»
Ilvart skola vi nu gå?» frågar Schindler.
»Kan det vara något tvifvel om det?» utropar
Schuppanzigh lifligt; naturligtvis bort till ’Svanen’,
ty med all tillgifvenhet och vördnad för den store
komponisten — på middag hos Beethoven kommer
jag aldrig mer».
Genmäle.
"l enlighet med vårt i förra numret gifna
löfte meddela vi här nedan det der
sammastädes omtalade genmälet. Dess
lidelsefulla ton, sanningslösa påståenden och
vrängda framställning af hvad vi verkligen
sagdt vore visserligen tre fullgiltiga skäl
att vägra dess offentliggörande. Men trogna
vår föresats att i den mest medgörliga mån
lemna rum för olika meningar, anse vi oss
böra införa detsamma, ledsagadt af vårt
eget svaromål i form af noter under texten.
Vi äro öfvertygade att allmänheten efter
uppsatsens genomläsande skall hålla oss
räkning för vår liberalitet.
Till Red. af ”Svensk Musiktidning”.
I det sjunde numret af Svensk Musiktidning
förekommer under rubrik »Musikpressen» en med
A. L. signerad anmälan af de af Leonard Höijer
redigerade musikbilagorna till Geijer och Afzelii
folkvisor, hvilken anmälan både genom sitt språk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
