Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lina Patti. Öfverallt har han gjort
kolossal lycka, men kanske ingenstädes så, som
! i Paris, derifrån han senast kom hit till
oss. Som menniska är han
utomordentligt afhållen och särskildt berömd på grund
af sina qvicka infall, som göra sin tur
veriden rundt, likasom han sjelf och hans
rykte som violoncellist. Som komponist —
uteslutande för violoncell — är han högt
uppskattad och spelar alltid till större
delen sina egna kompositioner: mazurkor,
polonäser, gavotter o. s. v., talrika arbeten,
hvilka alla vitna om en ovanligt fruktsam
och hos en virtuos sällsynt gedigen
kom-positionstalang. Att också Sveriges
musikälskare måtte få den njutningen att höra
honom föredraga dessa, när han — såsom
han lofvat — innan kort åter gästar
norden, är en önskan, som jag uppriktigt
hyser, och som jag hoppas mina läsare dela.
Charles Kjerulf
En lektionsqväll hos Leschetitsky.
iljon I följa mig lill Wien,
pianospelets förlofvade land och der uppsöka
den frejdade maestro som likt en magnet
drar till sig sä mänga af dessa blifvande
storheter, af hvilka han kan hoppas att lä
heder pa den konstnärsbana han sjelf
med sa mycken framgång betrådt. Viljen
I följa mig lill Leschetitsky, en af nutidens
utmärktaste pianospelare och kanske den
mest renommerede lärare efter Liszt och
N. Rubinstein?
Det litliga, vackra Wiens vackraste
stadsdel är onekligen villastaden. Inbäddade i
ständigt gröna grupper af höga träd och
doftande häckar ligga de koketta villorna
och spegla här och der kolonnrika facader
i smä dammar med marmorkajer och
guldfiskar i vattnet. Täck i sin eottagestil står
Leschetitskvs hus vid en af alleerna. Vi
kunna gerna gä in, det är lektion i qväll
och lönar kanske mödan att göra
bekantskap med läraren, eleverna och ieke minst
öfrige invånare i huset.
Klockan är 1 ., t pä eftermiddagen. Det
är måndag, således en af de fyra
lektionsdagarna Lesehetitskv öfver hufvud taget har.
Vi stiga upp for en präktig bred trappa
beklädd med mörka mattor, och inträda
genom den i sträng stil hållna tamburen
till en prägtig sal af luxuös elegans. .Mjuka
svällande möbler i de modernt djerfva
former af olika slag man i våra dagar ser sä
mveket isvnnerhet utomlands, speglar i matt
guld, draperier som släpa frän tak lill golf,
piedestaler med nymfer i marmor, stora
fran Sévres hemtade vaser, och bord tunga
af planschverk i praktband, se der scenen
för sä mänga intressanta uppträden, af
hvilka ekot höres ule i verlden, se der den
förtjusande samlingsplatsen för allt hvad
Wien eger af musikalisk elit, af
konstnärs-aristokrati och litterära snillen.
Vi gä naturligtvis förbi, och bege oss
in i arbetsrummet, den sakallade
musiksalen. Väggarno prydas af taflor, porträtter
af alskilliga komponister, målade af mästare
och ordnade i kronologisk följd. I ett af
hörnen en stor bvst af Liszt, i ett annat
en af Rubinstein. 1 ett tredje står en
piedestal öfverhöljd af lagerkransar med dyr-
bara band och i guld inväfda inskriptioner,
en äroslod, rest för en af var lids lycklige
konstnärer.
En präktig Bcehstein prålar i midten
af rummet. Bredvid står en konsertflygel
af Bösendörfer. Vid fönstren marmorbord
och stolar af trä.
Sa småningom sandas eleverna i denna
måndagsklass, artist klassen. De äro nio till
antalet likt olympens sånggudinnor.
Olyckligtvis är dock det mindre täcka könet
starkare representeradt än de sköna sjclfva.
.Man helsar, hviskar, utbyter försäkringar
om hur rädd man är, hvilka svårigheter
man varit utsatt för och tystnar
fullkomligt när kl. slagit 1 2f och maestron
inträder.
Théodore Leschetitsky helsar artigt på
damerna. Bland dessa finnas några som
redan sett det 38:de aret, och några som
ännu icke fyllt det 17:de. Musikens
gudinna har liksom Hebc en pokal med den
eviga ungdomens vin uti, och hon skänker
ibland i en dryck deraf och bjuder sina
älsklingar — en dryck af detta underbara
elixir fick kanske också en gång vår
maestro, ty, hvem kan ana att han redan i fjol
fylde sitt 61:sta år!
Medan han, i förväntan pä någon som
ännu icke anländt, talar med några af
damerna, sa tilläten mig att säga Eder några
ord om hans person och carriére, några
ord säger jag, och beklagar att jag icke
har förmåga att med en skicklig biografs
penna teckna hela hans brokiga lefnads
stormiga saga.
Nåväl, L. är wienare. Kort lill växten
som så många af vår tids celebre
virtuoser, har hans ansigte någonting som vid
första ögonkastet frapperar. De
aristokratiska dragen, det släta håret mörkt och
glänsande, de halfslntna ögonen som ibland
gnistra till som en kornblixt en ilasig
nordisk augustiqväll — allt detta i förening
med det satiriska draget kring munnen och
det nervöst malitiösa leendet gör
emellertid att hans utseende pa en gäng är
de-stingueradt och behagligt, förmildradt af del
sken af humoristisk godmodighet hvarmed
han stundom sä väl förstår alt omge sitt
väsen.
Leschetitsky gjorde sina studier dels i
Wien och dels i Leipzig. Redan tidigt
gjorde han stormande lycka som pianist
vid några konserter i Petersburg och blef
kort derpå engagerad som kejserlig
kam-marmusikus vid ryska hofvot och lärare för
storfurstarne — sedermera kejsar
Alexander II och hans bröder. Vid 30 ars ålder
blef han antagen till förste professor vid
konservatoriet i Petersburg, hvilken
befattning gaf honom sa mycket att göra att
hans bana som utöfvande konstnär något
derigenom hindrades.
Pä denna plats verkade emellertid L.
med största energi och framgång. Han
bildade efterhand flere utmärkta elever och
hans namn hade en viss klang till och med
i de allra högsta kretsar. En ganska
märkvärdig händelse gjorde hans personlighet lill
ämne för mycken uppmärksamhet, en
uppmärksamhet som i icke ringa man lär
härrört af lians musikaliska herskareförmäga.
Saken var nemligen denna; En af
hof-damerna vid kejsar Alexanders hof tog
timmar hos herr L. och lärde sig derunder
att så föga beherska sina känslor att hon
hos kejsaren bönföll att fä bli sin lärares
hustru. Efter någon tvekan tog sig
majestätet an hennes sak, och grefvinnan R—off
blef madame Leschetitsky, trots en rik slägt
af småfurstar och grefvar. Den unga frun
sjöng väl, hade en viss talang pä piano,
och såg bra ut. Intet under att den
af-undsvärde äkte mannen steg i rykte. Men
tiden gick. Bland eleverna i konservatoriet
utmärkte sig då en ung 10-årig flicka, som
jemte en vacker altröst visade sig ega
ovanlig musikalisk begåfning. Denna flicka hette
Annette Esipoff.
Vid en konsertrepetition, der kör och
orkester anfördes af Anton Rubinstein, hände
sig att den lilla Annette stod helt nära
ka-pellmästarpallen och der med sin klara röst
ljudeligen sjöng sin altstämma i öronen pä
R., som helt förvånad vände sig om och
såg på den lilla:
»Hvad är du för en», sporde han.
Annetles svarta ögon logo så skälmst
då hon skrattande svarade: »jag är en
blifvande celebritet, maestro, och heter
Annette Esipoff.»
»Bra, mitt barn, det tviflar jag alls icke
pä», återtog dirigenten — och vändande
sig till Leschetitsky yttrade han helt högt
den önskan att denne vid supéen påföljande
qväll skulle invitera den lilla Esipoff för
att illustrera samlingen af illustra hufvuden.
Leschetitsky gjorde så. Inom några
månader var den lilla flickan upptagen som
»fosterdotter» hos grefvinnan
R—off-Lesehe-litsky, och som elev hos hennes man.
Annette spelade nu piano lika ifrigt som hon
förr sjungit, hon gjorde jätteframsteg och
blef inom loppet af några år elev i
artistklassen i konservatoriet. Hon vann der
först lilla, derpå stora priset, uppträdde
med stor framgång på konservatoriets
konserter och utbildade sig sä småningom till
en virtous af mindre vanligt slag. Det var
alls ej hennes styrka som anslog åhörarn,
tvärtom, hon förtjusade genom sitt eldiga,
originella spel, sin genialiska frasering, och
sitt eleganta anslag hvilket i isynnerhet i
pianissimot var af så god verkan.
Hennes lärare var icke deri minst
förtjuste. »Hvilka lektioner’ af hänrvckande,
glödande inspiration, der tvä nära
besläg-tade andar likt tvenne meteorer stötte
tillhopa för att visa en beundrande verld ett
eldspel af gnistor», sä yttrade sig en
samtida fosforistisk musikrecensent om dessa
triumfkonserter der Leschetitsky och hans
elev med häpnad slog en bi fallsstormande
publik.
Och sedan, hvilka stjernfall! Då någon
tid förflutit blef hotel Leschetitskvs
harmonier något störda af skärande
dissonanser .. . Stugan blef för träng för sä
mnnga olika musikaliska element, och ju
varmare herr L:s beundran blef för
Annette, desto mer kallnade han för sin
gref-vinna.
En vacker dag visade Annette att det
var hon som var »hjertats herskarinna»,
och att husets fru egentligen hade spelal
ut sin rol. Den förorättade makan tog
skymfad och banad sin tillflygt lill sin
familj, men blef äfven här bortvisad.
För-tvifiad och förkrossad sökte hon ett hem
bland sina forna vänner och fann bland
dem en som icke försköt den ännu vackra
och genom sin olycka dubbelt
intresseväckande grefvinnan. Denna vän var den
be-rvktade virtuosen Wirchbielowitch.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
