- Project Runeberg -  Svensk Musiktidning / Årg. 1 (1881) /
103

(1880-1913)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Annette var nu värdinna.
Konsertresorna voro triumftåg, isynnerhet frir den
unga vackra ryskan. I Wien, i London,
i Paris, i Amerika, öfver allt samma
suc-ceer, samma rad af fester, t Leipzig, i
Gewandhaus, der herr L. spelade
konserten i C-moll af Saint-Saens, ville jublet
al-drig laga slut, här var triumfen mera pä
lians sida, man älskade i Tyskland i
all-mänliet mera lians manliga, breda,
majestätiska lon än hennes demoniskt hänförande
spel, medan hon i Frankrike och Ryssland
hade sin tacksammaste och lättast
inspirerade publik.

Emellertid slego höga moln upp vid
borizonlen för vårt konstnärspar i
Petersburg. Enligt rysk lag är skilsmessa
otill-iäten, och det sätt hvarpå L. affärd a t sin
första hustru gjorde lians ställning i
soeie-| teten särdeles svär. Från sin
lärarebelalt-| ning blef lian tvungen att taga afsked, då
han förlorade processen mot sin hustru
våren 1878, vid hvilket tillfälle lian
ädöm-des alt betala henne 20,(MM) rubel i
skadeersättning, en verkligen hög betalning för
en sä ringa skada, enligt någras
förmenande.

St. Petersburg blef naturligtvis
outhärdligt för det unga paret som snart lycklig
gjorde Wien, der Lescheiit.skv inom kort
samlade omkring sig en ofantlig
beundrar-skara, medan den unga »frun», tvungen
att för sin konsts kraf lemna hem och barn,
söker sin lycka utom hemmets trånga ram
i de verldshufvudstäder der hennes snilles
väldiga vingar ha rum att breda ut sig till
högre flygt.

Och nu äro vi der. I musikrummet
äro alla eleverne samlade, lektionen
begynner:

EdouarJ Schiitl begynner med sin
konsert af Chopin. Stor tystnad herrskar.
Man lyssnar.

Det är en redan fullmogen virtuos man
hör, och livad mera är, en musiker. Klar
och utarbetad i formen står lian dock efter
i bredd, kraft och slorslagenhel. Passagerna
äro perlande och spelade med riktigt
uttryck, endast »det högsta», som
recensenterna kalla styrkan, återstår och kan aldrig
ernås. Edouard Schutt har för små bän-

der. Elev af den utmärkte pianovirtuosen
Stein i Petersburg har han i blott fyra år
studerat hos Leschetitsky. Snart
förklarad »färdig» väntas lian skola på sin
efter någon tid påtänkta europeiska
kon-sertturnée göra stor lycka, isynnerhet
genom sina egna kompositioner, de der anses
bebåda en stor framtid . ..

Leschetitsky nickar ibland vänirgt,
rynkar dock då och då ögonbrynen, och gör
en anmärkning i det han af bryter sig sjelf
med — »ah! — jag glömmer ju de der
fina fruntinunersfingrarne som den gode
Guden skapat åt er att plocka rosor med,
men ej att spela piano! — Fortsätt, ni
vet, alla passagerne göras i snabbare tempo
än motivet, orkestern ackompagnerar ju och
följer således med. Vi börja omigen från
tutto i ass dur, fall in med edra tunga
ackorder, så der» ...

Under 20 minuter spelar Schiitt Chopin.
Så följer en Toccata af Schumann, som
för nästa Symfonikonsert skall bli färdig,
och hvilken föredrages med så mycken
smak att den ådrager Schutt ett beröm af
läraren, som gör de andra eleverna svart-

sjuka — ett beröm nttaladt med högst fä
ord och med en egendomlig ton som
emellertid ge dem mera värde än de annars
egde, nemligen: »nicht sehlecht».

»Och nu, min älskvärda svärmerska
der-borla, vill ni intaga herr Schutts plats.
Låt oss höra er Katzenlhge af Scarlatti!
Men jag ber, inlägg inte någon känsla i
detta stycke. När man är 10 är och täck
som ni, behöfver man icke alls använda
guvernanternas pjunkiga sentimentalitet för
att göra lycka, allra minst då man som ni
är amerikanska. Låt ert lijerla klappa
friskt i takt när ni spelar, sucka icke, och
gör inga konstfulla rallentandi i
månskens-slilen. Edra eldigt framspringande fingrar
behöfva tyglas af edert förstånd, som ännu
är något grönt! Se så, börja nu fröken
Blumcnthah.

Den unga Chieagolärnan spelar några
takler, men rädslan binder henne. Ilon
rodnar och bleknar och kommer af sig.
llemtar sig dock snart, börjar om igen och
låter höra en betydande färdighet, ett
superbt anslag och en förmåga alt beherska
svårigheter som början ej latil ana. Dotter
af en rik köpman svärmade bon redan
tidigt för musik, och da hon pä en konsert
i Chicago hörde Annette Esipoff, beslöt bon
att bli konstnärinna som denna och att följa
henne öfver allt tills hon hunnit sitt mål.
Se n 187f) elev af L. gör hon nu slora
framsteg och bar således alla apparanser på att
bli livad hon föresatt sig, en pianist af rang.

Emellertid glömmer bon nu vid den
prägliga flygeln sin första oro, hon upptar
sjelf utan uppmaning af läraren den stora
Ess-dur Polonaisen af Chopin och spelar
den med lif och själ. Ingen oordning,
ingen tvekan mera. När det smekande
motivet i c-moll inträder, börjar vår lilla dam
blifra allt mer glömsk af världen omkring
sig. Hon vaggar pä kroppen, lutar sitt
svartlockiga liufvud än hit än dit, sluter
sina sydländskt trånande ögon, allt till sin
lärares oemotståndliga löje. Han nalkas
pianot, lar sakta i .de långa hårflätorna,
binder dem om stolkarmen och säger med
sin ironiska ton: »Gråt också, min fröken,
sucka, förgås af bara ljufva
känslostämningar. — Nej, mitt barn! Skämt åsido. Den
der genren duger icke. Gå till er tekniske
lärare och öfva in stycket i takt. Mera
begär jag icke. Kom se’n tillbaka, innan
dess vill jag ej se er alls». Kom hit
Mickwitz.

En lång yngling om 20 år framträder.
Han är finne till börden och var för 12 är
se n ett af dessa så kallade underbarn, som
till en början lofvat så mycket att
framtiden har svårt att hålla hälften. Då han
vid 7 eller 8 år lekte teater med tallkottar
och stenar på sin faders gård i Helsingfors
utförde man på en »Mickwitz-konsert»
uteslutande hans kompositioner, dels för piano,
dels för sång. Sedan dess har hans lif
egnats musiken helt och hållet. Under en
studieresa, då hans lärarinna låtit honom
till hälften hungra ihjäl vid pianot för att
tvinga honom till en flit den hans krafter
icke tillät, vann han emellertid så mycken
färdighet på pianot alt han ölVerlemnade
sig åt tanken att bli virtous. Vid 13 års
ålder gjorde han lycka på en konsert med
Hondo Brilliant i C-dur af Weber, och
studerade derefter först hos doktor Svärdsjö
och direktör Faltin i Helsingfors, sedan
hos Brassin i Petersburg. Ar för närva-

rande Finlands ende framstående manliga
pianist, liksom Alie Lindberg är den enda
qvinliga. Har i Petersburg gått igenom
samtliga kurser i musikens teori med goda
vitsord och skall nu i klassen spela en
konsert för piano af egen komposition. Herr
Leschetitsky spelar orkesterstämman pä sin
Bechstein.

Det är originalitet i stycket liksom i
utförandet, talang af renaste skrot. Men der
fattas ännu lugnet och sjelfbeherskningen.
Med en teknik som icke känner några
svårigheter flyger lian af i ett tempo som bade
det gält lifvel. Det svåra af sext-,
otav-och terzpassager öfverlastade stvcket
öfver-raskar genom bizarra idéer, intressanta, men
icke sammanhållna af den rutinerade
komponistens sträfvan efter klarhet och enkelhet.

Leschetitsky stiger upp då första satsen
är slut. Han skakar pä Imfvudet. »Herr
Harald von Mickwitz, det der duger till
ingenting. Kompositionen kan bli bra, bara
ni förenklar den, men ni spelar den
dåligt. Alldeles för ungdomligt orolig är ni.
Lät bli del der stycket. Tag åter i med
konserten af Grieg. Den passar er, den
är som en illustration till er sjelf. Lär er
rytm, rytm och lugn. Lär er finhet och
mjukhet i anslaget, och om igen rytm.
För alt edra kamrater skola fa höra ert
opus sä skall jag spela del. Så här! Så
skall det låta. Se hur ni skämde bort
den vackra melodien. Jag spelar er egen
komposition för att lära er den. Se sä,
gä nu till fröken Blumenlhal, ni båda, som
fått snubbor. Trösta hvarann. Nu den
yngsta!»

Stor scen. Alla vilja vara yngst. Lilla
Emilie Paszler trippar emellertid fram, med
en säker hållning. Del är art ist klassens
»enfant gåté». Hon är en äkta wienerinna,
full af medveten barnslighet, djerfhet och
naiveté. Hon känner, alt bon har talang
och trotsar pa sin förmåga att tjusa. Med
utmanande blickar, ömsom skälmska,
ömsom ömma, är hon brådmogen i alla
af-seenden. Den yppiga växten förråder
qvin-nan, ehuru den korta klädningen affekterar
flickan pä 15 år. Ett kulissbarn, föd t till
parkettpublikens rodocka. Hennes
hufvud-egenskap pä pianot är styrka. Tekniken
är redig och gedigen, bon besväras ej af
någon rädsla. Hennes stora välformade band
behandlar instrumentet som en vedhuggare
behandlar sina stockar. Träffsäkerhet i de
djerfvaste hopp, skalan af felfri røndeur
och snabbhet, oktaver af precision och
yttersta klarhet, allt speladt fullkomligt
oklanderligt i tekniskt afseende. Hon saknar ej
heller en viss känsla. Rytmen är sträng,
takten bra, och ändå felas så mycket . . .
Låt oss höra på.

Hon spelar Variationerna af Händel och
så Ass-dur Polonaisen af Chopin. Det sköna
Händelska stycket löper af stapeln med den
erforderliga klarheten och lugnet, men af
den mjuka ton som en. klok pianospelare
använder i all klassisk musik, och som så
väl passar in i just dessa variationer, fans
hos den unga wieneritman ej ett spår.
Leschetitsky rifver sig i sitt tunna hår.

»Ni tycks vara en riktig
pianofortespe-lande maskin, bästa Paszler! Eder råa
kraft tvingar ni pä det ädla instrumentet
så det klingar af idel trä! Er utmärkta
färdighet gör att man lyssnar på er
oak-tadt det är en ganska måttlig njutning för
den som vet hvad musik är! Af sådana

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 00:57:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svmusiktid/1881/0105.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free