Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som ni fins det emellertid en mängd.
»Dugliga pianospelare» lia’ alltid stora
händer, stor teknik oeh stort sjelfförtroende.
Sådana komma alltid fram i verlden, få
utmärkta recensioner och stormar af
applåder — af diimlmfvuden. Geniet som ofta
gömmer sig under rädslan, just emedan
det så djupt känner konstens kraf, blir
sällan uppnmntradt af hopen, vanstäldt som
det plär vara af de fel i formen, som
svårare öfvervinnes af de verkliga musikaliska
än de andra, derfor alt just geniet arbetar
mera på sig sjelf än på formen, hvilket fel
vi skola försöka att öfvervinna genom att
strängt arbeta just på formen! Ni är en
sådan der talang, fröken Blumenthal, men
blott till en del, endast I, mina herrar
Sehiitt och Mickwitz, veton hvad I gören.
Schiitt liar kommit längst, vi vilja hoppas
att de andra nå honom. Ilvad er angår
fröken Pazler vid odra 1(> år . . . ja, så
ni gråter, ni svimmar kanske af! Aj aj,
det är verklighet i dag! Mina damer, eau
de cologne — konfekt och livad ni annars
hafven för goda saker! För all del, trösta
er, lilla Emilie! Ilär liar ni marmelad, oeh
häl’ en sockrad drufva! Och en herre
dor-borta längtar alt lä skölja öfver odra sköna
ögon med eau de cologne!
Hvad ser jag, klockan är (I! Då ha vi
ju hvilostund! In med kaffet, sitt ned, mitt
herrskap, samlen krafter till den timme
som återstår!»
Maestron ringer. Kaffet bäros in.
Eleverna samtala nu mera otvunget 0111 da
gens lektion, om sista konserten och
nyaste operan. Några äldre damer, lärarinnor
af högt anseende göra sina anteckningar,
ehuru man vet alt herr L. först under sista
afdelningen af lektionen gör sina
anmärkningar i tekniska detaljer. Skämt och
bitande anmärkningar hagla bland de yngre.
Man försöker vara lika flink och spetsig i
lungan som inan nyss varit det i
staecato-passagerna. En halftimine passerar. Man
börjar ånyo. En af lärarinnorna
framträder. Hon gör ingen pretention på talang.
Allvarlig, gedigen, enkel, begär I1011 blott
att få veta livad I1011 ännu ej vet. Hon
spelar Griegs A-moll-konsert.
»Men hör nu, bästa fru A », säger
Leselie-titsky sedan hon åtskilliga gånger börjat om
och om, utan att det minsta kunna
tillfredsställa sin stränge lärare, »de der oktaverna
skola spelas smattrande, som trumpetstötar.
Ni vet, vi ha tre slags oktaver. Sådana som
dessa af Grieg kallas martellato-oktaver, och
de spelas med styf hand och armstyrka,
emedan de annars ej bli 110g skarpa.
Så lm vi lunga oktaver, forte, men
breda och sjungande. De spelas med mjuk
handled, och uppifrån, så der.
Sist ha vi staccato-oktaver, som
begagnas vid snabba tempi, då spela fingrarne
allena, tummen bör här vara alldeles lös.
Fjerde och femte fingret öfvas särskildt.
Sålunda öfvas också bundna piano-oktaver,
der man liksom åker ned ifrån de svarta
till de hvita tangenterna.
Oeh så 1m vi’ melodien i högra hand,
ackompagnerad af den venstra. Kom ihåg,
baserna alltid strängt i takt.
Aekoinpag-nera sakta, men sföd melodin med
bastonen! Föraktlig och omusikalisk är den
ovana, en del föga begåfvade pianospelare
ha alt göra ackorden arpeggierade genom
att först anslå basen. Leinna bort detta
fatala guvernantmanér och lat edra vän-
ner, lärarinnorna af 75-kreutzer-Jektioner
odla dessa musikaliska odygder. Eder
qvar-tetlsats bör vara konsis och af fullkomlig
samspelning.
Och hör — undvik alt spela så der
trivialt dessa passager som gå uppifrån och
neråt. Tag högsta ton pp — och gör så
ett crescendo. Utarbeta fint edra nyanser.
Gör ett crescendo sakta från pianot till
fortet med jemnmått! Läs bågarne,
fra-seringskonsten ligger i dem. Studera dem
allvarligt. Meningen af en fras är just der
förtydligad.
Hvarför spela så ni blir trött. Det är
dalig metod som gör en trött. Fingrarne
tröttna aldrig, om tummen och handleden
äro lediga. Fingrarne skola spela, ej
armen. Lyft ej fingrarne som om ni skulle
försöka alt med llil skaffa er kramp i
handen, utan lyft dem endast jemt så mycket
som behölves för anslagets klarhet. Håll
fingrarne mycket mera böjda på de svarta
än på de hvita tangenterna så blir allt
jemt och godt. Kom ihåg att alla fingrar
ha tre leder, tummen med! Häll tummens
alla tre leder lika verksamma som de andra.
Fingerknogarne icke så högt, handleden ej
heller. Häll handen stilla och böj endast
sakta men vigt handen, då tummen skall
göra sina undersättningar! Och sedan! Sitt
lugn och elegant! Högra foten vid högra
pedalen. Den venstra litet bakom. Inga
fasoner, inga miner. Se glad ut. Se så!
Mins ytterligare, min fru, att hos en i|vinna
är det icke stvrkan som beundras, icke
ens hos mannen. I pianospelet är den råa
kraftens lid förbi liksom annars,
kraftverket del lilla vi maskinen utföra. Vi som
ha själar, vi skola arbeta på formens
fulländning för alt få fram våra intentioner».
. . . Men, maestron afbrvter sig och ser
emot dörren. II011 inträder den förnämsta
af hans elever, hans favorit pianist, väninna
och . . . när man ser henne, den sköna
svartlockiga Varettc von Stepanoff, så
förundrar man sig ej öfver att ingen kan vara
likgiltig för sii mycket behag. Slägt till
Lesehetitskv bebor fröken S. öfre våningen
hos sin lärare. Hon har redan gjort stor
lycka i Miinchen, Basel, samt icke minst
pä Gewandhauskonserter i Leipzig och
filharmoniska sällskapets konserter i Wien.
Hon beundras för sin fina. eleganta,
sjungande ton, sill excellenta detaljmåleri pä
pianot. Oöfverträffligt väl spelar hon
Men-delssohns Variations sérieuses, Listzs
småsaker och Ghopins danser. Och hvilken
uppenbarelse. Bara gratie, sköna former,
vackra färger! Varette vid flygeln! En
engel — kanske den heliga Cecilia sjelf!
Dock — ej fullkomligt. Den vackra Varette,
samtidens vackraste pianospelerska, är icke
så helig som man kunde tro. H011 är blott
en ryska, som fatt stora medaljen för
sin musik redan i Petersburg. Ilon är
ryska, och uppfostrad vid elt
konservatorium i Ryssland ... i vara dagar säger
detta myckel mera än vi här i norden
ana, isynnerhet om vi ej känna till ryska
förhållanden.
Fröken von Stepanoff spelar en stump.
Eleverna applådera. Lesehetitskv strålar
som en sol. Hennes små fingrar leka med
tangenterna, som lyda så villigt. Hvilken
musik i detta anslag, hvilka lekande
perl-passager, sjelfva Essipoff kunde icke göra
det bättre. Också spelar hon Lesehetitskvs
förtjusande lilla caprice >des Aloueltes», ett
stycke som endast hans älsklingar tillåtas
spela, Esipoff och Stepanoff. Och så en
bil ur L—s med stor framgång i
Wies-baden 1880 uppförda Opéra eomique »la
premiere Bonrde» (en bearbetning af
Fenil-lels »Ett grått hårstrå»), en bit full af
lekande melodier och genialiska infall i lätt
form. Under glad stämning slutar
lektionen. Maestron ger eleverna sina »lexor»
för torsdagen. Man skiljes. »Vi ha lärt
oss något, icke sant?» E. A.
Några ord om musikkonservatorier.
Af Lobc.
Ehuru Red. ej i allo delar förf:s nog radikala
äsigter, anser hon likväl, att hans tungt vägande
anmärkningar mot konservatoriernas vanliga lyten
borde noga beaktas vid hvarje reformerande af
dylika läroanstalter.
ed den mängd af
musikkonservatorier som redan finnas, och med den,
man kan nästan suga, mani som råder att
alltjemt upprätta nya, måste man förvåna
sig öfver, att frågan om deras behof och
nytta ännu aldrig blifvit framkastad än
mindre grundligt undersökt och opartiskt
afhandlad.
Ktt musikkonservatorium synes
föräldrar, förmyndare o. s. v. erbjuda den
förnämsta garanti för att dit sända lärjungar
efter tre eller fyra år skola återvända
såsom utmärkta mästare.
Hur har denna tro kunnat uppstå, och
än mer, hur har den kunnat bibehålla sig?
1 )et förra århundradet hade nära på gått
till ända utan att några institut af detta
slag funnos till i Tyskland. Men just förra
århundradet har frambragt de talrikaste
och förnämsta tonmästare. Endast denna
omständighet borde för dem, som hafva
att bestämma öfver musikaliska talangers
framtidsbana, varit åtminstone så pass
talande, att de kunde inse, det musikelevers
framgångsrika utbildande icke ovilkorligen
står att vinna blott i konservatorierna utan
också likasom förr genom
privatundervisning. Men erfarenheten lär ännu mer.
Hon lär att i samma mån konservatorierna
förökats hafva de stora konstnärerna
förminskats, åtminstone de stora
komponisterna. De återigen, hvilka såsom sådane
i vår tid mest utmärka sig, hafva ej varit
i några konservatorier såsom t. ex. Franz
Schubert, Mendelssohn, Rob. Schumann,
Richard Wagner o. s. v. Men rikare eller
åtminstone lika sa rik, som föregående
epoker, är vår tid på berömda virtuoser,
isynnerhet pianister och violister. Men också
af dessa äro de mest framstående icke
utbildade i något konservatorium, l.ikaledes
har livad vi haft och ännu hafva af
betydande sångare och sångerskor i detta
se-culum utbildats genom privatundervisning
hos skickliga sånglärare. Detta är
öppendagliga fakta. Likafullt strömma årligen
alltjemt musikelever till dessa institut. Att
många föräldrar, ja många elever sjelfva
sedermera genom uteblifvande af
förväntade resultat blifvit ledsamt bedragna, de
torra med hänseende till gjorda
uppoffringar, de senare genom offrandet af den tid
de tillbragt vid konservatoriet, erkännes
nog i tysthet af dem som äro offer för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
