Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
denna missräkning, men af lätt förklarliga
orsaker tiga de dermed. De åter, hvil ka
hekynvra sig derom, skola ej behöfva länge
söka efter förklaringar häröfver. *
Vi hafva å vår sida icke den ringaste
orsak till animositet mot konservatorierna;
vi hafva varit och äro alldeles
ointresserade i frågan. Men i de föräldrars intresse,
hvilka i förhoppning att grundlägga sina
barns lycka, ofta bringa de svåraste offer,
känna vi oss nödsakade att en gång bringa
denna sak på tal inför offentligheten och
att efter bästa förmåga och samvete-söka
utreda den ofvan antydda frågan.
Två punkter böra föräldrarne i fråga om
denna musikundervisning närmast rikta
uppmärksamheten på: den pekuniära och den
sedliga. Om vi nu på förhand, innan vi
rycka saken närmare in på lifvet, antaga,
att det möjligast bästa resultat, som
konservatoriet kan erbjuda, äfven genom
privatundervisningen’ kan uppnås och
verkligen också gör det, så borde man redan
för billighetens skull gifva den senare
företrädet. Men goda privatlärare gifves det
i vår tid för alla grenar af musik nästan
öfverallt, åtminstone är detta fallet i
Tysklands mera betydande städer. Huru många
lärjungar skickas ej från atlägsna hem till
konservatorium för att lära det som de i
sin födelseort eller i närmaste stad kunna
inhemta lika väl! I Wien, Salzburg och
Bonn funnos förr inga konservatorier och
likväl hafva i den första af dessa städer
Haydn, i den andra Mozart, i den tredje
Beethoven fått sin musikaliska utbildning.
Långt vigtigare än den pekuniära är
den sedliga synpunkten. Stora städer
sådana som Wien, Berlin, Prag, Munchen,
Leipzig o. s. v., erbjuda naturligtvis flere
lockelser till oordentligheter, än- mindre
platser, och äro gynsammare för ett
lättsinnigt lefnadssätt emedan det är lättare
att der undgå uppmärksamheten. Sålunda
inträffar det nu att i städer, der
konservatorier finnas, en mängd unga menniskor
från alla möjliga länder komma
tillsammans, deribland säkerligen icke idel
dygde-mönster, och ungdomar af båda könen,
hvilka i afseende på karakter,
sjelfständig-het och lifserfarenhet ännu icke äro
synnerligen utvecklade men deremot befinna
sig i den första och fulla
ungdomsfriskhetens ålder och såsom konstnärsnaturer,
hvilka, om ej alla åtminstone de flesta,
måste antagas vara utrustade med en
betydlig portion hett blod. Närmaste följden
häraf är, att denna varmblodiga ungdom,
som på det hela taget sträfvar till samma
mål, sluter sig tillsammans i ett
vänskapligt umgänge. Af ett sådant umgänge
uppstår då snart nog allehanda förhållanden,
inflytelser, åsigter och lefnadssätt af
genialt d. v. s. obundet slag, så mycket lättare,
som dessa ungdomar äro fria från
föräldrars uppsigt och från hemmet blifvit
lyck-liggjorda med den tron, att för ett geni,
det de anse sig vara, nästan allt är tillåtet.
Från dessa båda punkter öfvergå vi
till noggrannare skärskådande af
inrättningarna vid ett sådant institut.
I konservatoriet måste flere lärjungar
samtidigt undendsas. — ’Lill följd deraf
erhåller hvar och en, det må gälla
instrument eller sång, icke fullständigt utan del-
* Forf. har i (le, föregående allt for mycket
förbisett mönstret för alla konservatorier, det i
Paris. Red.
vis en lektion, den enskilde lärjungen så- I
lunda kanske icke blott icke en hel
timmes lektion utan i de flesta och lyckligaste
fall endast en qvarts timmes. Den öfriga
tiden får han se eller höra på. Han kunde
visserligen äfven deraf profitera, men
under förutsättning då, att de andra
lärjun-garne stode på samma utvecklingsgrad som
han och hade samma öfningsstyrka. Men
så är icke fallet och kan ej heller vara det,
emedan en sådan likhet mellan flere
lärjungar ej förefinnes. De som komma före
eller efter honom, äro honom antingen
öfverlägsna eller underlägsna; i båda fallen
står lärjungen der och har tråkigt,
bekymrar sig ej om hvad som är i fråga, utan
har, i synnerhet om han är af en liflig
natur, helt andra saker för sig. Här hafsra
vi tagit i betraktande det möjligast bästa,
nämligen att hvarje lärjunge sysselsättes en
qvart, följaktligen att endast fyra
aspiranter äro på en gång närvarande. Men ofta,
särdeles i mycket besökta institut, äro långt
flere tillsammans om en lektion, och då
blifva många lärjungar alldeles utan
sysselsättning kanske flere timmar.
Vid många konservatorier äro
visserligen för ett fack flere lärare anstälda,
sär-skildt för pianospelning, och lärjungarne
blifva då efter graden af sin färdighet
indelade i olika klasser. Men saken är ej
dermed fullkomligt hjelpt. Likhet i
färdighet brister äfven här, och de ofvan
anmärkta olägenheterna äro sålunda
fortfarande qvar. De olika klasserna för ett
fack ha ännu en annan olägenhet med
sig, nämligen den, att lärjungen, när han
flyttar från en klass till en annan, i hvar
och en får en ny lärare. Vi vilja gerna
antaga, att hvar och en af dessa
grundligt förstår sitt ämne, men då är han
också ömtålig om sin sjelfständighet och
håller strängt på sin speciela metod. Vi
vilja blott tänka på fingersättningen vid
pianospelningen. Nästan hvarje
pianovirtuos har sina särskilda grundsatser i fråga
härom, hvarföre det också bänder, att
lärjungen tre eller fyra gånger får ändra sin
fingersättning, likasom sjuka få ombyta
läkare. Senast anlitade läkare förkastar den
föregåendes recepter och skrifver nya.
Sällan är ett sådant ombyte, vare sig för
lärjungen eller patienten, nyttigt, mycket
oftare skadligt och fördröjande
förbättringens hastighet. Ännu betänkligare är den
gemensamma undervisningen i komposition.
Det ges icke tvenne lärjungar, som börja
sin kurs med samma förkunskaper, samma
fattningsgåva, samma talang öfver hufvud.
Men nu finner man fyra, sex, åtta och
ännu fler tillhopa på samma lid!
Läraren kan ej fråga hvar och en, särskildt:
har du förstått det här? och i händelse
denne besvarar frågan med nej, sysselsätta
sig ensamt med honom, till dess han
förstått saken. Läraren genomgår timmens
lektionsämne efter en bestämd metod;
många kunna följa honom, många blifva
efter, och hvad de senare den ena
dagen icke begripit, det gör hvad som
följer dagen derefter ännu obegripligare.
Detta har nu afseende på hufvuddragen i
teorien och dit hörande öfningar. Men
hur står det väl till med den gemensamma
undervisningen, när lärjungen börjar
komponerar Den ene kommer med en sonat,
den andre med en ouverture, den tredje
med en qvartett o. s. v. Förmår väl nu
läraren på en timme genomse, bedöma
och angifva begångna fel samt de
behöf-liga rättelserna, då kanske flere arbeten
på samma gång föreläggas honom?
svårligen! Hvad skola de andra lärjungarne
under tiden företaga sig med sina arbeten?
Här måste en lärare som tager sitt kall
ärligt och allvarligt, sysselsätta sig med
hvarje särskild lärjunges arbete och härmed
inträder privatundervisningen.
Hvad som i synnerhet väcker och
underhåller förhoppningar på och förtroende
till konservatorierna hos dem som stå
utanför desamma är de offentliga profven,
hvilka lärjungarne på bestämda tider måste
undergå och hvilkas förträffliga resultat
tid-ningarne äro angelägna att meddela. Men
ser man närmare på saken, så afslöja sig
just vid dessa sådana inrättningars brister
på det allra tydligaste. De offentliga
profven tjena med eller utan afsigt endast till
att narra publiken. Ändamålet med
sådana offentliga pröfningar kan ej vara
något annat än att å ena sidan visa
publiken eller lärjungarnes anhöriga, hvad dessa
hafva lärt i institutet, å andra sidan att
genom det offentliga uppträdandet sporra
dem till största möjliga flit och
uppmuntra dem att fortfara dermed.
Hvad beträffar den första punkten, så
kunna vi af en lärjunges första offentliga
framträdande omöjligen erfara, hvad han
lärt i institutet, om vi icke veta, hvad han
kunde eller icke kunde när ban kom in i
detsamma.
Fall kunna nämnas, då lärjungar i
piano- eller violinklass ett halft år efter sitt
inträde i konservatorium vid det första
offentliga profvet visat sig såsom rätt
dug-tiga virtuoser. Hvad tjenar i sådana fall
den offentliga pröfningen till? Meningen
kan väl ej vara att inbilla allmänheten, att
den spelande för ett halft år sedan
inträdde som nybörjare och genom
konservatoriets beundransvärda lärarekrafter
under denna korta tid gjort sådana oerhörda
framsteg? Han måste alltså hafva kommit
dit med en ganska betydlig utbildning.
Men dä man ej hört honom vid hans
inträde, så kan man naturligtvis ej bedöma,
om han under det halfva året på det hela
taget lärt mera eller huru mycket. Hvarje
offentligt framförande af en lärjunge, hvars
kunskaper vid inträdet man icke känner,
är — icke ett prof utan helt enkelt ett
vanligt föredrag.
Om pröfningen skall vara ett ärligt
verk, måste lärjungen vid inträdet i
konservatoriet, icke såsom hittills skett, endast
inför lärare, utan inför allmänheten visa
sin förmåga. Då först kan man bedöma
huruvida lärjungen vid nästa uppträdande
stått stilla eller — gått tillbaka.
Gått tillbaka? i ett konservatorium, skall
mången här fråga! Ja, vi erinra oss i en
redogörelse öfver en sådan der offentlig
pröfning hafva läst: att en lärjunge vid
näst föregående pröfning spelat bättre än
vid den sista! Såsom med
instrumentaleleverna förhåller det sig ock med
kom-positionselevernas uppvisningar. Äfven här
vid lag känner man fall, då rätt goda
kompositioner af lärjungar uppvisats, dem
de antingen haft med sig till institutet
färdiga, eller hvilka, om de utarbetats der
sedan, visa att lärjungen för inträdet
fullkomligt var i besittning af dertill
erforderliga kunskaper och förmåga, emedan en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
