Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nybörjare omöjligen på så kort tid kan
åstadkomma något dylikt utan att vara en
riktig trollkarl. Hvad beträffar den andra
punkten, lärjungarnes uppmuntran, så slår
det ej rätt till med den saken heller. Man
vill gerna göra det stora antalet af dem
bekant, liar åttio, der öfver hundra! Huru
många af dessa uppträda offentligt? Ätta,
tio, tolf! Och dessa icke sällan — om
igen vid nästa pröfning. Hur är då med
de öfriga sextio, åttio, hvilka aldrig visat
sig inför allmänheten: Hafva dessa ingen
talang? Dä borde de alls icke hafva
intagits i konservatoriet. Hafva de på tre,
fyra år ej hunnit så långt, att de äro
värdiga en offentlig pröfning? Alla dessa röna
icke någon uppmuntran, utan känna sig
sårade, tillbakasatta, och förlora hågen att
lära, en håg som de medförde till anstalten.
Detta om lärjungarnes offentliga
pröfnin-ningar. Men hvem pröfvar lärarne sjelfva?
Med all respekt för så många vid
konser-vatorierna anstälda virtuoser, komponister
och sångare, Ur det väl sagdt, att hvar och
en betydande praktisk konstnär också
nödvändigt skall vara en god lärare?
Den som antager detta skall ofta finna
sig bedragen. För att vara en verkligt god
lärare erfordras åtskilliga sällsynta
egenskaper: en öfvervägande kärlek till sitt kall,
ett oändligt tålamod, ett fortsatt studium
af lärjungars väsen i allmänhet och hvarje
särskild lärjunges i synnerhet. Med en
stereotyp metod, efter hvilken alla
lärjungar i konservatorierna likmessigt undervisas
i och för det stora antalets skull måste
undervisas, kan föga uträttas, knappast mer
än genom ett universalmedikament alla slags
sjukdomar kunna botas. En hvar har sin
särskilda natur, sina särskilda anlag. 1 )essa
måste läraren specielt studera, och i
enlighet med dem leda den ene lärjungen
på en väg, den andre på en annan, kanske
alldeles motsatt. Han måste utgrunda hvars
och ens styrka och svaghet, besitta gåfvan
af en stark musikalisk diagnos för att
genom längre öfningar stärka den ene och
icke genom onyttig långsamhet uttrötta en
annan. Detta allt är saker, hvilka den
ut-utöfvande konstnären ej är fallen för och
med hvilka han ogerna befattar sig,
framför allt brukar gent emot eleven tålamod
fattas honom, hur mycket han än kan öfva
detsamma när det gäller hans egen
fortbildning och hans eget arbete. Haydn var
en af våra största komponister, men,
såsom bekant, en af de sämsta lärare i
komposition, efter hvad man kan inhemta i
Beethovens lefvernesbeskrifning.
När man betraktar de läroprogram
dylika institut bruka sända ut i verlden, kan
man lätt förstå begäret hos de oinvigda,
att så snart som möjligt komma till en
plats, der de musikaliska kunskapernas och
talangernas alla källor flöda så rikligt. Men
på nära håll sedt visar det sig, att å ena
sidan för många, å andra sidan för fa
läroämnen behandlas.
Om nu konservatorierna med
hänseende till den ståndpunkt lärjungarne vid dem
intaga sysselsätta dem med en mängd
onyttiga saker, så lemna deremot, efter
hvad vi förnummit, alla befintliga institut
af detta slag en disciplin alldeles ur sigte,
hvilken är den allra nödvändigaste, emedan
utan densamma alla andra läroämnen,
äf-ven om de handhafvas på allra bästa sätt,
gagna endast till hälften.
Denna är det musikaliska studiets
pro-pedeutik. Hvad och huru skall vian
studera? Inom tonkonsten ges det flere
olika konstnärsmål. Har
kompositionseleven samma väg att gå som virtuosen?
Pianospelaren att följa samma väg som
sångaren? Den som har både komponisten
och virtuosen till ögonmärke, måste icke
han återigen slå in på en annan bana?
Såsom målen äro olika, så äro ock
vägarne. Många vandra på omvägar,
hvar-igenom de komma för sent fram; andra
irra omkring på villovägar helt och hållet
och komma aldrig fram till målet.
Hvilka ämnen skall en lärjunge för sitt
mål företrädesvis lägga sig på? Och i
hvilken ordning under loppet af dagen?
I )et gör väl dock, för att blott taga ett
exempel, ej alldeles detsamma, om en, som
vill blifva virtuos och komponist, egnar åt
instrumentet de timmar, dä hans
själsspän-stighct är störst, och åt komponerandet
den tid, då han genom annat arbete är
uttröttad? Hur skall privatstudiet i hemmet
uträttas? Hvad vill öfva säga? Hvilket
öfningssätt är det naturenligaste och
praktiskt förmånligaste? Dessa och många
andra frågor, som angå studiets hela plan
och specielt alla enskilda punkter rörande
detsamma, äro för lärjungarnes utbildning
långt vigtigare än man hittills ansett dem
vara, och föga eller intet afseende fästes
på dem vid sådana institut. Så rika
läroämnena än förefalla på programmen —
allt som är nödigt för komposition, piano,
violin, violoncell, sång, orkestersamspel,
orgelspel och de nämda
föreläsningarne-så fattas dock ännu mycket i fullständig,
heten. Så fattas stundom flöjt, oboe,
klarinett, fagott, horn o. s. v. Dock må
anmärkas, att för alla dessa instrument i
hvarje konservatoriistad brukar finnas —
goda privatlärare. Men om för alla dessa
instrument privatundervisning är tillräcklig,
hvarför då icke för de andra?
Hafva nu dessa betraktelser ådagalagt,
att storartade bildningsresultat i
konservatorierna aldrig uppnås, så invänder man
måhända deremot, att dessa institut alldeles
icke utlofvat så stora saker utan endast
utbildning af dugtiga musikidkare öfver
hufvud, nedläggande af säkra grundvalar
till högre utbildning för dem, som hafva
krafter härtill, och att för öfrigt, om också
ingen Liszt, Ernst eller Beethoven i dem
utbildats, likväl åtskilliga utmärkta
tonkonstnärer gått ut ifrån dem. Härpå kunna vi
svara, att vi fullkomligt medgifva detta,
men att dermed konservatoriernas
nödvändighet och deras företräde framför
privatundervisningen ingalunda är bevisad.
Ove-derläggligt är emellertid detta: den
musikaliska bildning, som står att vinna i
sådana institut, kan minst i lika hög grad
ernås genom privatundervisning, men med
ringare kostnad för föräldrarne och med
mindre fara för de unga studerandes
sedlighet.
Insändare af text- eller musikbidrag
torde adressera dessa titt »Redaktionen
af Svensk Musiktidnings ack ej blott till hrr Huss
Beer etter nämda firmas schef herr Georges
Beer, hvilken sistnämde icke lager någon som
helst del i tidningens redaktion.
Från in- och utlandet.
Leipzig i juni 1SS1.
Leipzig har för kort tid sedan förlorat den
siste af de män, som ej allenast lefde med utan
äfven tog en verksam del i den mest lysande
perioden af dess musikaliska lif, i det dr Konrad
Schleinitz afled der den 13 sistlidne maj efter
blott ett dygns sjukdom pch ända till det sista
upptagen af sin verksamhet som direktor vid
konservatoriet. Schleinitz, som var född 1S02,
studerade i Leipzig juridik och blef efter afslutad
akademisk bana advokat, lians lefvande intresse fiir
och kärlek till musiken bragte honom snart i
beröring med de rikaste och förnämsta husen i det
redan denna tid musikälskande Leipzig, och det
må räknas honom till oförvansklig frirtjenst att han,
med tillhjelp af det inflytande han såsom en
ovanligt begåfvad amatör snart vann, väsentligen
bidragit alt göra Leipzig till den musikaliska
verl-dens centrum. Sålunda var det i främsta rummet
Schleinitz’ energiska bemödanden som 1835
förmådde Mendelssohn, hvilken da var musikdirektor
i I liisselilurf, alt öfvertaga ledningen af
Gewaml-hauskonserterna, likasom äfven konservatoriet har
honom att tacka för sin tillkomst. Så fort-han
ar 1S43 realiserat denna idé, lyckades det honom
också att fa Mendelssohn, då i lierlin, kallad till
direktor för det samma, och efter denne
öfver-tog Schleinitz sjelf dess ledning, hvarigenom han
naturligtvis kom att spela en mycket framstående
roll. Han var en vann beundrare och intim vän
till Mendelssohn, hvilken också tillcgnat honom
musiken till »Midsonnnarnattsdrömmen», och i sin
musikaliska uppfattning kom också Schleinitz aldrig
synnerligen langt öfver denne mästare. Kör de
moderna rörelserna på musikens område hade han
intet vänligt iiga och han kan knappast undgå den
förebråelsen, att han i sin sträfvan att bevara
konservatoriets traditioner, kom att segla baklänges
på tidens ström, hvilket utan tvifvel äfven har haft
till följd konservatoriets oafbrutna och starka
till-bakagående. Som en af direktörerna i
Gewand-haus har han också haft sin betydliga andel i den
strängt konservativa ställning detta berömda
konsert-institut intager. Programmet här upptages
httfvud-sakligen af lleethoven, Schumann och Mendelssohn
—- besynnerligt nog dyka llaydn och Mozarl,
såsom det tyckes af ren pietetskänsla, dä och dä
upp bland dem — och det är så till vida intet
att säga härom, som dessa konserter härigenom
bjuda det bästa literaturen har att uppvisa. Men ä
andra sidan kan emellertid ej nekas att det tar sig
egendomligt ut, att såsom t. ex. under denna
konsertsäsong pä tjugutvå konserter framförts
endast sex, säger sex noviteter, i synnerhet när man
tar i betraktande att endast tvä af dessa sex
verkligen förtjena detta namn. Inför ett sådant faktum
frestas man ovilkorligen till den frågan, om
nutiden verkligen är så fattig på skapande konstnärer
af tillräcklig betydelse för att kunna göra anspråk
pa alt fa sina arbeten uppförda i Gewandhaus, en
fråga hvilken för en hvar som något känner till
den moderna konsten är lätt 110g alt besvara.
Det har på sista tiden varit starkt ifrågasatt
att bygga ett nytt Gewandhaus och planen skall,
såsom man hoppas, snart kunna realiseras ; kanske
skall då äfven en ny anda komma att besjäla det
hela. Den gamla salen är också så liten att den
i hög grad försvårar uppförandet af stora kör- och
orkesterverk. Saknaden af större arbeten af denna
art här afhjelpes emellertid, tack vare professor
Kiedels energiska verksamhet, till ej ringa del
genom uppförandet af stora verk i kyrklig stil, och
jag skall i korthet närmare omtala ett par af dessa
konserter, som äro af stort intresse. l*ä den
första af dem kom Bachs monumentala »die hohe
Messe-’ i h-moll till uppförande och återgifvandet
af detta jätteverk är, för att genast säga det, en
sann triumf så väl för kören — »Kiedel’scher
Yerein» — som för dess ledare, professor Riedel.
Den väldiga kören är i besittning af en teknisk
färdighet och elasticitet som utan ansträngning
öf-vervinner de stora svårigheter som möta öfver allt
i detta arbete, och när dertill kommer att
solisterna, orkestern, orgeln, alla täflade med kören fiir
att allt skulle lyckas, måste ju resultatet blifva
storartadt. Messans text sönderfaller i fem
afdel-ningar: I. Kyrie, 2. Gloria, 3. Credo, 4. Sanctus,
Benedictus och Osanna och 5. Agnus Dei. Utan
nagot orkesterförspel börjar det här med det
mäktiga »Kyrie», hvarpä af orkestern framföres ett
gripande tema, som i en bredt anlagd fuga så
småningom upptages af sångstämmorna; som
motsättning härtill kommer nu »Christe eleison», duett
för två sopraner, hvarpå åter »Kyrie eleison»
upptages af kör- och orkestermassan och afslutas i en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
