Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I det ögonblick nian anmälde att
bordet var serveradt, sade baronessan till mig:
»Bjud er arm åt det här gamla
fruntimret .. . inga grimacer! Det är fråga om
en komplott, en surpris ä la camaval, som
jag ber er hjelpa mig med ... Denna
gamla dam är enka efter en ansedd rentier
från Marais. Efter sin mans död har hon
fattat afsky för Paris och valt
Fontaine-bleau till sin ålderdoms tillflykt. Hon har
blifvit mycket varmt rekommenderad hos
oss. Vi hafva tagit emot henne såsom en
gammal mormor och söka på allt sätt att
göra det angenämt för henne hos oss.
Men som hon är ytterst timid ha vi, för
att ej göra henne förskräckt, sagt henne, att
ni är en egendomsegare från trakten af
Aix-en-Provence, som kommit till
expositionen för att sälja er olja. Underkasta
er för ett ögonblick detta lilla oskyldiga
skämt! ... Ni Skall få se . . . det skall bli
rätt lustigt!...»
»Jag, en oljehandlare!» inföll jag
skrattande. »Ingenting mindre; man behöfver
bara se på mig för att finna det jag ej
har med feta oljor att göra!»
Det skall bli rätt lustigt!» jag tillstår,
att jag ej kände mig öfvertygad derom;
det tycktes mig som den der oljan ännu
saknade salt. Men iag kände baronessan
de Rovbels stora takt, och jag gjorde henne
lydigt till viljes. — »Framåt då
förtröstansfullt», sade jag; »kanske kan det bli ett
tve-höfdadt skämt, det här!»
Under de första minuterna komplett
tystnad, efterträdd af några alldagliga
fraser. Hvad kunde det bli för konversation
mellan en oljehandlare från landet och en
rentier-enka från rue Charlot? Efter
soppan serverades en förträfflig karp å la
Chambord, som helsades med entusiasm
af alla gästerna. Alberic! sade baronen
till sin nevö, »något liknande det här hade
du väl knappast i din kantin under din
volontärtjenst — fort peu volontaire!»
Alberic svarade med en salva af
fördömelser öfver det förfärliga lif han måst
föra under detta olycksaliga år: träskålen,
falttjensten, kantinen, softältet och
kamratskapen, officerarnes hårdhet, kamraternas
grofheter, kasernluften etc. Han yttrade
sig med sådan häftighet om allt detta, att
jag ej kunde låta bli att hviska till min
granne:
»Se der en ung man, som inte skulle
sjunga, som Ponchard gjorde på sin tid:
»Hvad lycklig lott har en soldat! . . .»
»Ah! Ah!» svarade hon med en ton
och åtbörd af förvåning, »har ni hört
Ponchard r»
»Ja, min fru, den i5:de februari 1828
i den gudomliga ’Hvita frun’, som än i
dag är ung och fraiche, ehuru hon redan
passerat femtiotalet. Jag mins, som om
det varit i går . . . Jag var en fattig
skolpojke . . .
»I Aix?»
»Nej, i Paris, i Saint-Louis-skolan vid
rue de la Harpe. Jag hade aldrig hört 1
någon riktig musik . . . döm då om min
glädje, min rörelse, min ungdomliga nyfi- |
kenhet, min förtjusning! . . . Men också
hvilken utsökt opera! Ni känner till henne, j
utan tvifvel?»
»Efter hörsägen».
»Boieldieu, hvars blotta namn låter me- j
lodiskt, som hans musik, hade redan gifvit
oss små mästerverk af skönhet och finess
i »Den nya egendomsherrn», »Jean af
Paris», »Kalifen i Bagdad», »Min tant
Au-rore» ... I »Hvita frun» kan man se att
han anlitat alla sina krafter för att visa
hvad han förmådde. Man ser också, att
hans älskvärda sångmö, utan att förlora
något af sin egendomlighet, böjde sig för
det lyckliga inflytandet af ett öfverlägset
snille ...»
»Hvilket då?»
»Rossini, min fru? Allt bidrog
emellertid till framgången för den förtjusande
»Hvita frun». Romanerna af Walter Scott
voro då på det högsta i smaken. Scribe,
som då började framträda, visade sig som
en förträfflig librettist, böjande sig efter
andan och smaken för tillfället. 1 den
skotske romanförfattarens berättelser
likasom i den franske författarens teaterstycke
känner man cirkulera en fläkt af jacobitism
och royalism, som icke stötte någon, och
som de talrika vännerna till den ännu
oantastade restaurationen insöpo med
välbehag. Det var den ridderliga och sansade
romantiken, en sådan som passade denna
öfvergångsgeneration från 1826, hvilken
vände sig från Chateaubriand till Victor
Hugo, från Charles X till Louis-Philippe,
och som, helt och hållet försakande den
krigiska äran, öfverlemnade sig åt
njutningen af fredens välsignelser för att bygga
luftslott, tänka, drömma och minnas. . .
Oh! Hvita frun! Hvita frun! den ts:de
februari 1828! Hvilken oförgätlig dag!
Och märk, min fru, jag har ännu ej sagt
ett ord om utförandet, som var
utomordentligt .. .»
»Ah! Ah!»
»Ja, utomordentligt Ponchard såg
visserligen i sin underlöjtnantsuniform ut som
en karrikatyr. Men så snart han började
sjunga glömde man det. Man ville då
tillsluta ögonen för att höra så mycket bättre.
Hvad han passade väl för denna musik!
Och hvilken beundransvärd Anna till
täf-lan med honom! Hvilken säkerhet i
hennes metod! Hvilken fullkomning i hennes
vokaliser, hennes löpningar, hennes
orgelpunkter! Hvilket utsökt sätt att försköna
och höja texten utan att någonsin vanställa
den med öfverlastande prydnader! Denna
Annas »skaparinna» — som det heter på
teaterspråket — ingen har sedan kunnat
ens likna henne i denna rol. . .»
»Hvad hette hon?»
»Fru Rigaud-Palar. Jag tycker mig
ännu höra henne i andra akten, vid ridåns
uppgång, tillsammans med den der gemene
Gaveston, spelad af Valére, och den
stackars fru Margareta, som gafs af den
förträffliga mamma Desbrasses . . .»
»I sanning, ert minne är osvikligt
»Oh, min fru, det kommer sig deraf,
att denna afton med outplånliga drag är
inpräglad i mitt minne . . . Ferréol spelade
hemmansegaren Dickson och fru Boulanger
Jenny, hans täcka hustru . . . något litet
markeradt, men charmante i alla fall ...»
»Ni var vid andra akten, vid ridåns
uppgång . . .»
»Ja, jag tycker mig än höra denna
ojemförliga Anna . . . denna röst, så mjuk
som sammet . . . med denna guldrena
klang ...»
»Det klockan är, som höres ljuda». —
»Det är visst han, jag låtit bjuda att möta
mig i afton här ...» »Man än i dag för
deras dygder välsignar allmänt deras ätt. ..»
Och längre fram i duetten med Georges
Brown: »Hvad helst jag vill af dig be-
gära, att lyda mig du färdig är?» . . . »Hur
skön denna hand!» O! denna obeskrifliga
förtrollning som den sextonåriga utöfvar
på oss! Jag har sedan hört de ryktbaraste
sångerskor: Malibran, Sontag, Damoureau,
Julia Grisi, Albani, Adelina Patti, Christine
Nilsson, Carvalho . . . Jag har applåderat
dem, ropat in dem; men min första »Hvita
fru!» ingenting är jemförligt med denna
quasi-jungfruliga rörelse. Det är
någonting liknande den föista kärleken, de
första tonerna af näktergalen, den första
sip-pan om våren! . . .
Det tyckes, minsann, som om handeln
med oljor fråu Aix ej gjort något intrång
på er dilettantism! .. .
»Inte alls, min fru!» svarade jag, åter
inne i min roll; »till att börja med gjorde
parisarne grimaser; de tyckte min olja
smakade för mycket frukt... ett präktigt
fel! Felix culpa, skulle jag säga, om jag
kunde latin. Men de ändrade snart
mening och jag blef innan kort öfverhopad
med beställningar» . . .
»Sedan jag slutat min skörd, reste jag
tillbaka till Paris omkring d. 1 november.
Det var då italienarnes eller rättare alla
teatrarnes säsong. Om morgnarne besökte
jag mina klienter och kolporterade ut mina
profver, om aftnarne gick jag att höra
Hugenotterna eller Don Juan, Wilhelm
Fell eller Duellen, Don Pasqualc eller
Svarta Dominon — Adolphe Nourrit,
La-blache, Rubini, Corne’lie Falcon, Julia Grisi,
fru Dumoreau, Roger, Mario, Duprez,
Ca-poul, fru Ugalde, Ronconi. . .
»Et cetera, et cetera», af bröt mig min
granne, från 1828 till 1878 är listan lång.
»Ack!» fortsatte hon med denna ton af
melankoli, som tager sig så väl ut hos oss
gamla; »af alla dessa vackra namn, som
ni nu citerat, hvad återstår nu? Knappast
fem eller sex ännu lefvande, för hvilka
af-skedets timme snart skall slå . . . ett eko,
en skugga, ett flyktigt minne som i
morgon är glömdt!
Artister, sångare, — ack! alla
Vi skynda här, knapt lenmande ett spär
Pä dessa tiljor, der sä lätt vi falla.
På denna scen, der allt så snart förgår.
Det är ej på mig sjelf jag tänker
parodiera denna vers af Lamartine. Jag
stackars gamla borgarqvinna, jag är allt för
litet intresserad i den frågan; men ni vet
hvad m:lle Contat sade: »Vi aktriser, vi
dö två gånger». — Döm då hur det skall
vara, när denna första död föregår den
andra nära ett halft sekel!»
Verkligen, jag hade ej misstagit mig.
Husets värdfolk hade stält till en liten
| mystifikation af dubbel art. Men hvar fans
ordet till gåtan ? Jag sökte det, men kunde
ej finna det.
»Förlåt, min fru!» sade jag till min
granne i detsamma vi höllo på att sluta
middagen, »jag har kommit långt ifrån det
ämne, som är det enda jag har riktig
kompetens att yttra mig öfver» . . .
■ »An en gång oljan från Aix?»
»Ja, jag skulle känna mig ganska
lycklig att få räkna er till mina kunder . . .
Vill ni göra mig den äran och säga mig
ert namn?»
»Senare, om jag bestämmer mig
här-| för», svarade hon mig leende. »För öfrigt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
