Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skulle jag blifva en ganska dålig afnämare;
jag lagar min mat med smör» . ..
Under det man serverade kaffet kom
baronessan Roybel fram till mig och sade:
»Vår granne är förtjust i er. Hon påstår,
att hon fått lära sig mera beträffande
olivolja och opera comique än hon gjort
under hela sitt lif» . ..
»Olja, det är möjligt, men opera
comique ?»
Baronessan öfvergick hastigt till ett nytt
samtalsämne »Vi tänka just nu för att
roa våra unga vänner och våra döttrar,
att bjuda er på några tableaux vivants . ..
Åh! ni skall få se, det blifver något som
duger! af Paul Delaroche, Scheffer, Schnetz ...
Vi neka oss ingenting här! Vi ha en liten
landsortsteater i gula salongen, som endast
är öppen vid högtidliga tillfällen. Vi
rekommendera oss, herr kritikus, till ert
benägna öfverseende».
Denna teater var väl uppsatt och
ordnad. Efter kaffet begåfvo vi oss in uti
gula salongen. Ridån gick upp, och
baronens charmanta döttrar, förträffligt
sekun-derade af husets vänner, af kusin Alberic,
landskapsmålaren och öfversten, framstälde
efter hvartannat: »Rebecca vid brunnen»,
af Horace Vernet; »Jane Grey och lord
Strafford», af Delaroche; »Faust och
Margareta», af Ary Scheffer; »Löftet till
Madonnan», af Schnetz. Kostymerna voro
trogna, ställningarne utmärkta, grupperna
skickligt ordnade, pantomimerna
uttrycksfulla och sanna . . . Men, detta är det inte,
sade jag för mig sjelf.
Första afdelningen var slut. Nu följde
en mellanakt af io minuter. Ljusen
släcktes det ena efter det andra, och nu
her-skade på teatern likasom i salongen detta
halfmörker, som på de verkliga teatrarne
är så gynsamt för quiproquos, lönmord,
enleveringar, misstag, öfverraskningar,
fee-rier, fantasier och metamorfoser. Ridån
gick upp och jag kunde knappast återhålla
ett utrop af öfverraskning: jag hade
framför mina ögon dekorationen i andra akten
af »Hvita frun», sådan jag sett denna
mångfaldiga gånger
Kom tjusande sköna.
Min djerfhet att belöna!
Min tro jag dig ger.
Hur man dig må kalla,
Du mig kan befalla,
Träd fram, jag dig ber.
Poesien är just icke af prima sort, men
musiken är, som vi veta, utsökt. Alberic,
en ganska användbar tenorino, hade iklädt
sig den blåa lifrocken — hvilken borde
ha varit röd i stället — såsom kung
Georgs officer och sjöng denna aria, —
Pon-chards triumf, — till det utvalda auditoriets
belåtenhet. . . Men Anna? Anna? Hvita
frun, der är hon! I detta genomskinliga
mörker, under den långa slöjan, som döljer
hennes växt och ansigte, kan man lika väl
taga henne för en ande från en förgången
tid, som för en jeune premiere, en
debutant i denna roll, i hvilken så många
sångerskor försökt sig. Kanske är det
verkligen feen i slottet Avenels ruiner,
familje-spöket från de väldiga ekskogarne,
återuppväckt af Boieldieus musik. Hon
sjunger .. . det är ej en sång, det är en
hviskning; men denna hviskning är så ljuf, en
ton så utsökt ren och räcker, den
uttrycker så förträffligt alla nyanser i dessa
förtjusande melodier, att man anstränger hela
sin uppmärksamhet för att få höra dem.
Den återväcker hos mig alla intryck och
minnen från d. 15 februari 1828. Sedan
dess har musiken ej föråldrats; hvarför har
ej dess tolkare och melomanen fått
för-blifva unga? Ett halft sekel! En dröm!
Denna vision förde mig med ens in i denna
fantastiska verld, der ingenting synes
omöjligt. Man kunde vänta sig att få se taket
öppnas och Oberons elfvor sväfva ned
eller fa lyssna på de aflägsna tonerna från !
»Den svarte jägarens» horn . . .
»Hur skön denna hand hon mig räc- |
ker!» ...
»Jag räds min faras behag!»
Baronessan de Roybel hade tagit plats
bredvid mig. Hon läste i mina drag och
mina blickar hela min rörelse och
öfverraskning.
»Nå väl», sade hon, »hvad säger ni j
om den här lilla vänskapliga
mystifikationen?»
»Oh! min fru, ni har återgifvit mig j
min ungdom! . . . Jag skulle ej vilja utbyta
denna afton mot en gala-representation med
Faure, Patti, Nilsson, Gabrielle Krauss» ...
»Denna rentiére från rue Charlot — |
ni har då känt igen henne?»
»Jag börjar ana» .. .
Spektaklet var slut. Ett ögonblick
derefter visade sig åter min granne vid mid- j
dagsbordet i den åttioårigas enkla toalett.
Hon kom fram till mig, och fattande min
hand helt förtroligt, sade hon:
»Nu, herr oljehandlare från Aix, om
ni vidhåller att vilja ha mig till kund, är
jag villig att säga er mitt namn» . . .
»Fru Rigaud-Palars vagn är framme!»
anmälde i detsamma betjenten.
Hon vände sig ännu en gång emot mig:
»Ja, det var hon, fru Rigaud-Palar, den
första »Hvita frun!»» . . .
Om det ensidiga studiet af harmonilära.
det nyligen utkomna femte
supplementhäftet till Mendel-Reissmanns
musiklexikon läses följande artikel, hvilken, om
någon, är ett verkligt ord i sinom tid:
Man må med skäl förundra sig öfver,
huru svårt det är att afskaffa antagna,
genom ålder liksom helgade och genom
vanan inrotade bruk, äfven om de
ursprungliga förutsättningarna för desamma ej längre
äro för handen och äfven om de visa sig
vara icke allenast öfverflödiga, utan till och
med skadliga. Såsom ett sådant bruk kan
man anse den än sjelfständigt drifna, än
med pianoundervisningen förbundna så
kallade »harmonilärans» studium. Ännu under
förra århundradet var hon under namn af
generalbaslära en alldeles absolut
nödvändighet, och pianospelaren kunde lika litet
som qrgelspelaren umbära henne. Sedan
slutet af i6:de och början af i7:de
århundradet hade såsom bekant för organisterna
utbildat sig ett särskddt sätt för
upptecknandet af orgelstämmorna, nemligen den
s. k. besiffrade basen, »generalbasen». Fin
ny praxis i såväl vokal- som
instrumentalmusik fordrade ett annat användande af
orgeln än det förr brukliga.
Fåstämmig-heten, i synnerhet de enstämmiga sånger,
som under iy:de århundradet fatt insteg
äfven i kyrkan, fordrade nu en sjelfständi-
gare ledsagning; formen härför betingades
genom <len riktning sängsättet tog till följd
af rådande instrumentalpraxis. Denna var,
manad dertill af instrumentens natur,
oaf-låtligen betänkt derpå att upplösa de tunga
harmoniska massor, med hvilka
vokalmusiken dittills mestadels rört sig, i liffullt
figurverk, motsvarande de flesta instrumentens
teknik och karakter, och till en viss grad
antog snart nog äfven sången liknande form.
Derigenom forlorade visserligen framför allt
sången, men naturligen äfven
instrumentalmusiken mycket af det mäktiga intryck,
som de full- och flerstämmiga vokalkörerna
afgjordt utvecklade; med detta nya sätt för
stämföring blef det för senare mästare icke
alltid lätt och möjligt att undvika i
harmoniskt afseende tomma ställen, hvarföre de
äfven tillsatte orgelackompanjemang och
inskränkte dess andel liksom förut till
åter-gifvandet af den harmoniernas grundstomme,
på hvilken verket för öfrigt var uppbygdt.
På detta sättet kunde de genomföra
stämmorna och instrumentera, obekymrade om
den harmoniska samverkan, som i alla fall
frambragtes genom orgeln. För denna
behöfdes blott upptecknandet af
basstämman, ty de ackord, som skulle
angif-vas grundade på denna, förtydligades
genom besiffring ofvan densamma. Sålunda
uppkom den såkallade generalbasskriften,
med hvilken hvarje organist måste vara
förtrogen och som alltid förutsatte en sä
mycket som möjligt fullständig kännedom om
harmoniläran. Naturligtvis användes detta
skrifsätt äfven för pianot, så snart detta i
orgelns ställe öfvertog accompanjemanget,
och de äldsta visorna och sångerna för en
eller två stämmor med accompanjemang af
piano utaf Heinrich Albert, Andreas
Ham-merschmidt i 171de och visorna från i8:de
århundradet äro blott försedda med
besiff-rad bas, hvilket skrifsätt bibehöll sig till
århundradets slut, hvarför det var absolut
nödvändigt för hvarje pianospelare att ega
kunskap om »generalbasen . Häraf följde,
att undervisning i harmoni- och
generalbaslärans teori så småningom gjordes till
hufvudsak och att andra
undervisningsgre-nar, kontrapunkt och formlära, försummades.
Harmoniläran vann en betydelse, som
hon aldrig bort få, och dermed följde, att
öfverhufvud harmoniken i den moderna
musiken tog lofven af de båda andra minst
lika berättigade vilkoren för musikalisk
framställning, melodik och rytmik, hvilka båda
behandlades allt mera styfmoderligt och i
närvarande tid nästan förtvinat. Att här
vidare framställa förloppet af denna
riktning är ej möjligt; blott må antydas,
hvilket missgrepp det är att förbinda
generalbasläran med pianoundervisningen, sedan
spel öfver besiffrad bas blott i sällsynta fall,
»id utförandet af äldre verk numera
kommer i fråga. Harmoniläran ensam kan ej
införlifva en pianospelare med ett
konstverk. Deraf att man i de enskilda
ackorden lärt känna ett konstverks hela
harmoniska utrustning, följer derföre ej att man
uppfattat särdeles mycket af detsamma i
dess helhet, lika litet som man lär känna
en målning genom att på en palett se
uppdragna de färger, hvilka i densamma
kommit till användande. Den musikaliska
framställningens öfriga grundvilkör, melodi
och rytm, äro icke mindre betydande
faktorer i ett musikaliskt konstverk och de
fordra naturligtvis lika berättigad hänsyn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
