Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
summa han ändtligen sjöledes öfver Ostende
kunde verkställa sin länge påtänkta resa
till Paris.
Till Paris! — till konservatoriet, till
Bériot, Baillot och Berlioz, till den stora
operan, var det Ole Bull ville. Att vinna
anställning der var hans dröm.
Hans rekommendationer hemifrån
öppnade honom emellertid icke de rätta
portarna; le violon norvégien tillbakavisades
öfver allt, medan pengarna gingo.
Koleran rasade med våldsamhet den
mörka, dystra hösten 1831; revolutionen
från juli föregående året låg ännu i luften,
och under känslan af fara och död
pulserade lifvet dubbelt feberartadt i
verldssta-I den. Menniskomassor trängdes hvar afton
för att höra mad. Malibran, och på en
billig plats i hettan uppe under taket satt
der en ung högrest man med ett par
feberglödande ögon och drack tonerna och
slukade scenen med hela den verld som der
nere rörde sig!
Bull hade dock ännu så mycket pengar
qvar hos en bankir, att han kunde slå sig
igenom vintern öfver, till dess sjöfarten
och dermed förbindelsen med Norge åter
öppnades. En bekant, som bodde i samma
hus, hade förstått att vinna hans förtroende
och fått honom till att uppsäga sina
pengar hos bankiren under den
förevändningen, att de under den rådande krisen icke
stodo säkert der. En morgon då han
vaknar, finner han sitt rum tomt och
ut-plundradt, sin kassa borta och sin vän
försvunnen! Ensam i det främmande
landet hade Bull nu de sorgligaste utsigter.
Som han en regnig novembermorgon
gick omkring på gatorna, utblottad på
både husrum och det allra nödvändigaste,
skaffade honom en tysk vid namn Wirth,
lärare vid en hr Charons musikaliska
institut, ett logis derstädes, tills hjelp kunde
anlända från hemmet. Mad. Charon höll
ett billigt herberge för medlemmarne af
institutet, som bestod af tyskar och bildade
ett slags »Verein», änskönt det bar det
stolta namnet konservatorium för
kyrk-musik. Här fick nu Bull på Wirths
kaution för 60 francs i månaden tak öfver
hufvudet, bönor med svart bröd till frukost
samt mot aftonen en middag af några
stycken kött och en soppa af samma
qvan-titet som den, hvarom skeppsgossen sade,
att den var god, då han »händelsevis hade
hittat en ärt.»
Tiden gick, soppan förblef lika tunn,
frukostbönorna lika hårda; men madame’s
ögonkast blefvo längre och
misstänksammare, knycken med hufvudet föraktfullare,
och Wirth, som började frukta för sin
kaution, kallare och mera tillbakadragen.
Han önskade blott att få honom ur huset
innan räkningen steg allt för högt.
Bull fick emellertid en oväntad hjelp.
En morgon såg han vid hr Wirths
enskilda frukostbord, hvilket för denne
såsom »lärare» var något bättre anrättadt,
en främmande, som genast tilldrog sig hans
uppmärksamhet. Svart, stridt hår betäckte
hans hufvud, ansigtsfärgen var hvad
fransmannen kallar olivätrc, d. v. s.
olivbrungul, ögonen svarta, stora, med stickande
blick, anletsdragen spotska och spirituella,
talet kallt ironiskt, figuren slank och
ut-lefvad — korteligen det var något
sydländskt förbrändt, verldsmannamessigt, eller
om man så vill, något mefistofelesartadt i
hela hans yttre. Han gjorde också ett
ohyggligt intryck på Bull, särdeles då Wirth,
som var jaloux emedan mannen tycktes
komma i huset för en viss dams skull,
slog fram att det var en polisspion. En
dylik gissning råkade högt undslippa Bull,
och mannen brusade i förstone upp med
hela sin brungula naturs häftighet. Men
— hvilken grunden nu än kunde vara —
hans skarpa blick uppdagade måhända i
sin motståndare en sannskyldig Aladdin
— plötsligen betraktade han Bull med
välvilligt intresse.
»Var god och följ mig, min herre!
Jag har något att säga er. Derborta vid
Rue Vaugirard är en estaminet, hvarest
vi kunna vara ostörda.»
Det var en af dessa krogar, der det
brinner ljus hela dagen, och der unge män,
som se ut att icke ha sofvit under natten,
kringsvärma biljarden i skjortärmarna med
kritpipan i mun, medan eaudevie-glasen
och ölflaskorna stå huller om buller i
fön-sterna och på kaminen.
»Hör på» — sade den främmande —
»jag känner er ställning; men följ nu mitt
råd. Ni skall spela!»
»Mats voilä via boursch — der fins
icke 5 francs, och 5 francs behöfs dertill.»
»Dem får ni skaffa. Gå sedan i afton
mellan 10 och 11 — icke förr —till
slutet af boulevard Montmartre. Der är
Fra-scatis spelhus. Gå dristigt in . . . uppför
trappan . . . ring på och gif blott med käck
min er hatt åt den elegante betjenten som
öppnar dörren. Träd så in i salen, fram
till bordet, sätt era 5 francs på rödt, och
låt insatsen beständigt stå!»
Bull skyndar hem, anskaffar de fem
francs genom att sälja en klädespersedel
och är på platsen vid bestämd tid. Han
tränger sig fram till det stora gröna bordet,
hvarest louisdorer och fem-francsstycken
lågo i högar, och hvarest både damer och
herrar deltogo i Trente-et-quarante. De fem
francs sattes på rödt, men rullade genom
spelarens oskicklighet öfver på svart, och
— pcrdus! — Der stod Bull som slagen
af åskan, utan en sous. Han väckes af
ropet från en af bankörens medhjelpare:
— «Messieurs, faitcs votrc jeu!» —Bull
mumlar: »Cinq francs! Rouge/» — men
med sitt främmande uttal så, att det för
fransmannen låter som »Cent francs.»
Bankören slår upp. 100 francs i 5 louisdorer
skjutas fram till Bull. Han står blek, utan
rörelse. Han låter pengarna stå än en gång,
— vunnet! — och åter igen. Snart ligger
en liten guldhög på 800 francs framför
honom! En fin fruntimmershand, besatt
med briljantringar, griper ifrigt öfver
pengarna, men öfver denna hand lägger sig
Bulls, fast som en jernskruf. Damen
utstöter ett genomträngande skrik. De öfriga
spelarne, som tro att hon lider öfvervåkl,
strömma emot honom, och der ljuder från
flera sidor: »A la porte! a la porte!*
Då kommer en herre i brun frack, rör vid
damens skuldra och säger med en lugn,
klar stämma, som beherskar allt:
»Madamc, laissez cct or lä!* — och till Bull:
»Monsieur, prenez v otre or, s’il vons
plait». — Alla veko tillbaka, damen
bleknade och släppte sitt rof, och Bull grep
mekaniskt sina 800 francs, men hörde ännu
i det han gick, huru rödt gång efter gång
kom ut. Mannen var. som Bull senare
fick veta, ingen annan än den bekante
Vidocq, chefen för hemliga polisen.
Med de vunna penningarna betalte han
sin skuld till madame Charon, skaffade sig
en ny drägt och använde den lilla
återstoden till — fortsatt spel. Den
hemlighetsfulle Mefistofeles såg han några
gånger under de följande dagarna; han
försvann emellertid, när han väl hade satt
Bull i gång.
Men lyckan hos Frascati var — hvad
också en mycket noggrann räkning i hans
notisbok från denna tid visar — icke
alltid honom huld, och mången natt den
vintern vandrade han pank derifrån genom
Paris’ öde gator, hörde de af kolera
döen-des stönande i husen och skyndade sig
förbi likvagnen hem till sitt logis.
Ministergesandten grefve Lövenhjelm
hade emellertid rekommenderat Bull en
bostad hos en hr Rohart, som hade
norrmän och svenskar i kost. Men äfven dit
trängde koleran. Der kunde man ej längre
stå ut, och en dag i april vankade
Bull på nytt omkring, husvill och utan en
skilling i fickan; ty på sista tiden hade han
också haft beständig otur hos Frascati,
oaktadt han inskränkte sig till att aldrig
våga mer än tio francs.
Bäst han gick och såg på
hyresannon-serna, stannade han utanför n:r 19 Rue
des martyres. Han var trött och ansträngd
och ville icke gå vidare. Der stod ju
också, att det fans rum att hyra. Icke
dess mindre nekade portvakten att så var.
Slutligen slapp det dock ur honom att i
första våningen bodde en enkefru
Ville-minot, som nyligen hade mistat sin son
och derför möjligen kunde hafva ett rum
till öfverlopps. Bull gick upp för trappan,
ringde på och blef af tjenstflickan införd.
Han anmälde sitt ärende men fick till
svar, att man icke hade något rum att
hyra ut. — »Farmor, se på honom!» —
utbrast plötsligt en ung flicka, ännu nästan
ett barn. Den gamla tog på sig sina
glasögon, och i det hon betraktade Bull
föregick en hastig förändring med henne. Hon
fick tårar i ögonen; — han liknade
påtagligt hennes aflidne son! Bull blef
stående och såg på henne med en frågande
blick Ändtligen utbrast hon: *Eh bien
monsieur, puisque vons le voulez,
revc-nez demain a midi.»
»Oui, ä douze heures», svarade Bull.
Ett klart skralt med anledning af hans
språkfel klingade från den unga flickans
mun. Det var Alexandrine Félicité
Ville-minot, den gamlas sondotter — hon som
hade sagt: »Se på honom!» — och som
sedan blef Bulls hustru. Fadern hade
varit page hos Napoléon och sedan under
hans spanska krig commissairc de guerre
samt stått i synnerlig gunst hos honom.
Modern var spanska; men både hon och
fadern voro döda, och deras dotter hölls
nu i en pension, hvarifrån hon ibland fick
tillåtelse att besöka farmodern. Onkeln
kapten Villeminot hade stupat i gardet vid
Waterloo. En annan onkel, Ernest
Villeminot, riddare af hederslegionen, dog 1872
som commandant en retraitc i Lothringen.
Knapt hade Bull flyttat in i huset,
förrän han efter sina utståndna lidanden
föll i en svår nervfeber, hvarur han dock
räddades genom den omsorgsfullaste vård
och den menniskovänlige doktor Dufours
ansträngningar. Dufour var en berömd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
