Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
med s. k. »långgrepp», ofta redan med
begagnande af upplyftade dämmare eller
pedal, har Clementi särskildt odlat och infört;
likaså lade han an på större kraft och
uthållighet hos handleden i spelandet af
oktaver och sexter likasom på fingrarnes
oberoende och styrka i terspassager och dyl.
Om ock, hvad karaktären hos hans sonater
beträffar, en viss torrhet ej låter förneka
sig, så måste man dock erkänna att denna
i hans senare verk (han har lemnat oss icke
mindre än 64 sonater) icke är så stor som
i de första. Också far man ej heller lägga för
stor vigt vid Mozarts omdöme, då han fälde
hårda uttryck om Clementi i bref till sin
syster. Mozart lärde känna Clementi, då
denne ännu stod i begynnelsen af sin
konstnärliga utbildning. Men nu har den 4 år
äldre Clementi öfverlefvat Mozart omkring
41 år, och man kan väl antaga, att han
under denna långa lifstid lärt sig något och
bättrat sig, så mycket mer som han sjelf
genast erkänt den Mozart’ska stilens
företräden och med värme yttrat sig derom.
I sjelfva verket finner man vid
jemförel-sen mellan de i kronologisk ordning och
efter opustal utkomna sonaterna af
Clementi, att flen stora vigt, som han först
lade på den uppnådda tekniska
färdigheten, småningom ger rum för en mera
konst-enlig stundom till och med poetisk
uppfattning; till slut skrifver han en
formlig programsonat med titel -»Didone
abban-do/iala» (Den öfvergifna Dido). Visserligen
framträder här mer god vilja än förmåga —
en något torr skolmästarstil är Clementi allt
igenom egen, den låg nu en gång i hans
natur och kunde ej fullkomligt öfvervinnas.
Märkvärdigt nog skönjer man detta minst
i sådana verk som han skrifvit för
instruktivt ändamål och för ungdomen; han är der,
likasom t. ex. i de öfverallt af ungdomen
flitigt spelade sonatinerna op. 36, alldeles
på sin plats och träffar den rätta tonen
vanligen på ett förträffligt sätt.
I afseende på sonatens form har
Clementi hvarken framkallat någon förändring
eller utvidgning; han har snarare strängt
hållit sig till den Mozart’ska; stundom är
formen ännu knappare än hos denne.
Vi komma nu till den mästare, som
med hänseende till instrumentalmusiken i
sig upptagit hela den förutgående
utvecklingen och i sonaten öfverflyglat alla sina
föregångare, i det han genom att i full
samklang förena formen och konstidéen,
medelst sin betydande individualitet gaf åt
sonaten en förut ej anad prägel af
snillrikhet: Ludvig van Bccthovcn.
Våra konstförhållanden.
Ur cn artikel med detta namn i den af A.
Ahnfelt utgifna »Ur dagens krönika» taga vi oss
friheten anföra några väl sagda betraktelser öfver
ett missbruk, mot hvilket äfven vi dragit i hämad.
H
r det tidningarna som uppfostrat
allmänheten till sådana dyrkare af scenisk
konst eller är det allmänheten som utöfvat
sitt uppfostrande inflytande på tidningarnas
musik- och teaterafdelningar? Jag skulle
vilja påstå, att vexelundervisningsmetoden
dervid användts. Allmänheten har mest
smak för teater och musik, och derför må-
ste tidningarna tillfredsställa den smaken,
men under det de syssla dermed reta de
ytterligare allmänhetens sinne för det
teatraliska och musikaliska. Det senare är
kanske icke så fullt konstnärligt som det
borde vara, men det är för tidningarna och
deras läsare tcmligen likgiltigt, blott det
låter, och nog låter det här i Stockholm
från och med slagtmånaden — vare detta
sagdt utan den ringaste grymma
hänsyftning — till och med blomstermånaden, det
vet hvar och en som uppehållit sig en
vinter i hufvudstaden. . .. Konsert i
musikaliska akademien, konsert i
vetenskapsakademien! Turen kommer nog snart till de
andra akademierna också. Konsert i
Ladugårdslandsky rkan, i Adolf Fredriks, i
Jakobs kyrka! Konsert på Stora teatern!
Matiné i Berns salong! På Blanchs teater,
i Tekniska skolan!
Konsert, matiné, soiré,
deklamatoriskmusikalisk, musikalisk-dramatisk,
musikaliskakrobatisk, öfver allt och för alla möjliga
ändamål, helst för välgörande, vare sig
en-skildt eller allmänt, för en hes basunist
eller en sprucken viol, för en sångerska i
döfstumföreningen eller för de fattiga i
allmänhet, helst om de också kunna räknas
för idioter. Idiotismen spelar stundom en
stor roll i Stockholms sällskapsnöjen och
äfven på våra konserter.
Hvad blir nu följden af allt detta
väl-görenhetskonserterande? Jo, att ändamålet
helgar medlen, att om dessa medel ofta
äro ganska skrala, om sångerskan sjunger
falskt, om sångaren icke har någon röst i
behåll, om violinisten spelar en dålig viol,
så måste de likväl lofordas, ty de hafva
ju medverkat till ett välgörande ändamål.
De hafva kanske gjort det alldeles
oegennyttigt kostnadsfritt. Icke går det an att
under sådana förhållanden låtsa om, det
fröken sjunger falskt eller att sångaren icke
sjunger alls. Nej, man klappar händerna, så
att det svider i handskskinnet och sedan
skrufvar man i hop något i tidningarna,
som om det också icke är beröm, likväl
kan så anses och bestämdt icke är
klander eller befogade anmärkningar. Sins
emellan säger man: »det der var just inte
mycket att hurra för», men man tillägger
genast: »ganska vackert likväl att få i hop
så mycket åt de fattiga!» Och den
kritiska minen förvandlas i ett
menniskovän-ligt belåtenhetsleende.
Skulle välgörenhetskonserterandet taga
allt för stark fart, är det fara, att konsten
finge sitta emellan, icke såsom dygden
tronande i midten, utan såsom en illa klämd
och tillplattad stackare. Vi äro kanske
redan på god väg.
»Men skall man då icke fa hjelpa
fattiga menniskor?» invändes från
välgören-hetsanordnarne.
Jo, men icke på bekostnad af konsten.
Icke har man rätt att utarma konsten för
att hjelpa de fattiga. Dessa må bispringas
på annat sätt, äfven om de sätten skulle
vara litet mer ansträngande, kräfva litet
större menniskovänlig omtanke och
intelligens än som behöfva komma i fråga, när
man tillgriper det lättvindiga medlet att
ställa till välgörenhetskonserter,
välgören-hetsspektakler och välgörenhetsbazarer, som
nog också äro spektakler, ganska lustiga till
och med.
Kunde konsten befrias från att
begagnas som hjelphustru åt välgörenheten, skulle
bägge vinna derpå. Konsten har sitt
ändamål i sig sjelf. Huru går det till då en
målare skall med sin pensel bidraga till
ett välgörande ändamål? Jo, i de allra
flesta fall smörjer han i hop ett hastverk,
med hvilket konsten egentligen icke har
något gemensamt, men som köpes, ofta
till ganska stort belopp, för »den goda»
sakens skull! . . . Den goda saken! Det är
ju bara narrspel. Hvarför skänker man då
icke omedelbart den summan till det
välgörande ändamålet? Hvarför skall man
förleda konstnären att lemna ifrån sig ett
honom ovärdigt alster? Är det en god sak?
Skulle denna konstnär någonsin lemna ifrån
sig ett sådant der »machverk», om han
finge betalning för beställningen? Bestämdt
icke! Nu förnedrar man honom och gör
honom dålig, både moraliskt och
konstnärligt.
Förhållandet är alldeles det samma med
musikaliska och sceniska konstnärer. Låt
dilettanterna ställa till bazarspektakler och
bazarförevisningar af alla slag och låt dem
måla taflor för välgörande ändamål och
sjunga romanser och spela piano — på
något annat instrument våga de sig så
sällan — men lemna konstnärerne i ro och
betala dem för hvad de skapa, vare sig i
toner eller i färg eller i lera. Skall man
för det man är konstnär vara skyldig att
arbeta utan ersättning? En konstnär i vårt
land är fattig, »skall så bli». Gör honom
icke fattigare än förut!
Från in- och utlandet.
Kristianstad den S augusti.
En ny sangforening, under namnet »Svea»,
har bildats här i staden. Föreningen, som är
sammansatt af yngre personer inom
handtverks-och arbetsklassen, räknar bland sina tjugu
medlemmar verkligen goda förmågor. Isynnerhet äro
förste tenorerna utmärkta, något som numera är
ovanligt att finna i sångföreningar. Öfningarne,
som fortgått sedan fyra månader tillbaka, ledas af
musikdirektör P. U. Kemner. Föreningen har till
sin ordförande valt friherre C. L. Stael von
Hol-stein.
Bland musikaliska företeelser må också
omnämnas »Nya orkesterföreningen». Den har
existerat se’n i fjor, består utom medlemmar af
Wen-des och dragonregementenas musikkårer äfven af
amatörer, och ledes af de nitiske musikdirektörerna
P. U. Kemner och N. Nilsson. Dess
instrumentalbesättning är följande: 3 primo och 2 secundo
violiner, 2 alter, 1 violoncell och 1 kontrabas,
vidare: 2 flöjter, I oboe, 2 klarinetter, 2 valdthorn,
1 å 2 trumpeter och I basun, samt pukor.
Föreningen uppträder om sommaren i stadens Tivoli.
I. K—r.
—ixfeX— *
• Kristiania den j aug.
Den sista månaden har egentligen ej haft
något musiknytt att bjuda på utom »La belle
Lu-rette», »Sköna Helena» etc. med fru Berg i
titel-rolerna, och från Tivoli har jag ej stort annat att
omtala, än hvad vi vänta oss med det allra första.
Och detta är nu madame Trebelli med sällskap,
pianisten Annette Essipoff, Emma Thursby och en
rysk pianospelerska, hvilkens namn likväl dess
värre ej kommit till mina öron, och hvilket jag
derför ej kan göra reda för. Emellertid lär väl
icke storheten gå utom den ring, inom hvilken
de ryska konstnärerna hålla sig; angående
hennes ankomst är ännu ingenting afgjordt.
Madame Essipoffs hitkomst är bestämd till
november månad. Så vidt jag vet kommer m:me
Trebelli hit i september, åtföljd af fröken Signe Ilebbc
(den här så högt skattade sångerskan),
monsieur Musin, hvilkens violin redan förra gången
fängslade den stora publiken, samt bassångaren
signor Ghilberti och pianisten Bissaccia. Sällskapet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
