Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom detta sitt förfaringssätt sjelf
försvårat sina verks ingång i publiken, så kan
icke desto mindre en så mäktig företeelse
som hans omöjligt lemnas utan allt
af-seende, och hade han, en annan Brahms,
i första böljan af sina bana funnit en
Schumann, hans verk vore icke förfallna i
glömska.
Det myckna nya hos Berwald, det må
nu hos den ene individen verka
sympatiskt, hos den andre rakt af frånstötande,
är och förblifver dock ett verkligt nytt
uppslag som ej kan ignoreras, och detta nya
är, som sagdt, mångsidigt nytt. Benvalds
melodibildning är honom endast och
allenast tillhörig. Den är egendomlig i snitt,
i intervallfortskridanden, i rytmik och så
olik någon annans i innehåll, att den i
reminiscensjägarefacket äfven mest
bevandrade skall hafva svårt att göra upptäckter.
1’eriodbyggnaden är allt igenom klar och
concis, intet koketteri med i tid och otid
omvexlande taktarter som förvirra det hela.
Den gamla, sedvanliga formen hvaraf alla
de store mästarne utan undantag betjenat
sig, kastar B. alldeles öfver bord. Hvad
han har att säga, det vill han säga på en
gång, utan afbrott, smider derför samman
de särskilda delarne i kompositionen till
en enda. All indelning med repriser
bortfaller likaså, ja, till och med placeringen
satserna sinsemellan är någon gång, om än
undantagsvis, en annan än den förr
brukliga. Sålunda börjar t. ex.
G-mollqvintet-ten genast med ett Scherzo i stället för det
öfliga »första Allegrot». Utrymmet tillåter
icke att här närmare undersöka det
hållbara eller icke hållbara i all denna teori.
Säkert är att en åhörarekrets af idel
fackmän torde hafva svårt att få totalintryck
af en komposition, stöpt i slik form,
mycket mindre då en hel publik. Men vårt
deltagande och vårt intresse följa
ovilkor-ligen den originelle romantikern på hans
ströftåg. I sats och stämföring är vår
författare också en man för sig. B. är så
polyfon härutinnan, att allt som stöter på
t. ex. en vanlig ackompagnementsfigur är
honom förhatligt. Oklar och öfverlastad
blir hans sats dock aldrig, huru stor
anledning dertill än vore att befara. Men
klangen, välljudet har något förlorat genom
ett dylikt ängsligt undvikande af
fulltonighet.
En annan egendomlighet i B:s sats är
förhållandet, att de särskilda instrumenterna
så sällan sammanträffa i ett längre, kraftigt
Tutti. B. älskar mera en fin, spirituel
konversation stämmorna emellan, förbunden
med djupsinnig kombination; i sådana
momenter, och dessa äro ganska ofta
förekommande, är han ytterst underhållande.
Hans rytmik är omvexlande och pikant,
och i harmoniskt och modulatoriskt
hänseende bringar han oss mycket både nytt
och vackert. Verkligt öfverraskande
ackordförbindelser lyssna vi till, sällsamma ting,
understundom hänförande vackra, nå våra
öron. Dessa sällsamma harmonier uppstå
förnämligast genom de originela
orgelpunkter som han förlägger än i ytterstämmorna,
än i mellanstämmorna. Dock — jemnmått
i dessa läckerheter saknas, och det kan ej
förnekas att öfverdriften då och då urartar
till bizarreri och motsatsen till skönhet. I
instrumentation är B. mästare af första rang.
Äfven här stödjer han sig icke på tradition
och handtverksmessigt förfar han aldrig.
Till blott och bart fyllnad eller
fördubbling användas instrumenterna icke;
sjelf-ständigt uppträda de om hvarandra, och
det kan lika lätt hända att någon gång
öfvertaget ligger hos en 2:dra oboestämma
som hos en i:sta violin. Praktiskt
instrumenterar han äfven, ty han känner i grund
sina tonverktygs starka och svaga sidor.
Vi hafva nu i alla detaljer genomgått det
myckna B-.s snille skapat; återstår ännu att,
så godt detta låter sig göra, för de med
hans verk och skaplynne mindre förtrogne
beteckna karakteren i hans musik.
Grunddraget i B:s musik är, liksom det var i
hans personlighet, humorn. Till och med
i den symfoni som han sjelf benämner
»sérieuse» hafva vi svårt att icke
understundom draga på smilbandet. Men detta
utesluter deremot icke att ofta ett
genomgående högstämdt allvar gör sig absolut
gällande. Så allt igenom själfulla och
stämningsfulla långsamma satser som t. ex.
an-dantet i G-moll-symfonien, del
oemotståndligt hänförande adagiot i C-moll-qvintetten
finna vi hos autorerna sedan Beethoven
mycket sparsamt. Understundom och gerna
umgås han med elfvor och troll, gnomer
och sylfer, åt hvilka mystiska väsen han
förlänar hittills oupptäckta behag.
Genialiska och humoristiskt originela äro dessa
tonmålningar utan tvifvel, men tröttande
för sinnet äro de ock; och det är att
beklaga det B. så ofta rycks in i trollringen,
i stället för att gifva oss gestalter af kött
och blod. Nå, frågar kanske någon af
mina läsare, detta är godt och väl, men
var B. i sin musik nationel, var han svensk?
Blott tvenne gånger har B. som motiv för
sin komposition valt nordiskt stoff: en
kon-sertouverture »Minne af norska fjellen»,
samt en här hos oss icke känd, i Wien
komponerad, och i flere städer i Tyskland
uppförd operett Kin Verlobungsfest in
Schweden». Utom dessa enstaka
afvikel-ser från hans åt annat håll riktade
skaparekraft, tog B. aldrig nationaliteten till
utgångspunkt. Och dock finnes hos honom
som hos hvarje nordisk kompositör ett och
annat omedvetet drag af nationalitet, och
detta är det äkta, i motsats till den
affekterade imitationen efter folkvisan. Vill man
ändtligen hafva denna med i kammarmusik
så finner man i finalen till D-moll-trion ett
anlopp till »Neckens polska» med den
ursprungliga lilla septiman. —
Utom de tryckta och redan uppräknade
kammarmusik verken af B. finnas i
manuskript en pianotrio (N:o 4, G-dur), som ej
gif-ver de öfriga i uppfinning och originalitet
efter, en duo för piano och violin, en septett
från 1S2S för stråk- och blåsinstrumenter i
gammal, öflig form, samt flere
violinqvar-tetter hvaribland isynnerhet en i Ess-dur
är vacker och intressant. En pianokonsert
med orkester existerar äfven. Inom
orke-sterområdet nämna vi den präktiga
symfonien i G-moll, för första gängen uppförd
i Stockholm 1843 med föga framgång,
senast vid 5:te symfonikonserten under
sist-lidne saison helsad med jubel; en annan
symfoni i Ess-dur, till dagsljuset här hemma
framdragen af Musikaliska
Konstföreningen; den redan omnämda, ganska ofta
spelade norska ouverturen samt ett par
högeligen intressanta karaktersstycken >,
Elfen-spiel» och »Bajaderenfest», samt slutligen ett
humoristiskt qvi pro q vo, kalladt
»Wett-lauf». Som dramatisk kompositör står B.
mycket högt Operan »Estrella de Soria»,
komponerad i Wien till text af O.
Precht-ler och ursprungligen indelad i 3 akter,
gafs på Stockholms kongliga scen i 5
akter i början af 1860-talet och med mycken
framgång, men nedlades utan annan
anledning än att sommaren gjorde slut på
terminen. Strödda nummer ur detta
storartade verk (ouverture, sopranaria, qvartett)
hafva förekommit på symfonikonserterna i
akt och mening att göra uppmärksam på
att operan ännu finnes i teaterns bibliotek.
Denna opera, liksom Ryno och
Frondö-rerna, borde blifva repertoarstycke, ty
genom att framkalla livad man egt och eger
af utmärkt beskaffenhet kunde mången ännu
slumrande kraft väckas till lif och den
trånga kretsen af operakompositörer i vårt
land vidgas ut. En annan stor opera
»Drottningen af Golconda» väntar ännu på
sin entrée. Utom dessa större operaserier
uppförde Benvald 1843 och 1845
operetterna »Jag går i kloster» samt
»Modehandlerskan». Den förra gick några gånger
öfver scenen; den senares öde, föranledt
af den oförsvarligt puerila texten,
bestämdes redan vid första representationen. En
i Tyskland komponerad operett »der
Ver-räther finnes ej i autorns qvarlåtenskap.
En kantat för solo och mansröster till
orgel och basuner, kallad »Gustaf Adolfs död
vid Llitzcn», var ett omtyckt repertoarstycke
vid de orgelkonserter som författaren för
många år sedan gaf i Storkyrkan. Verk i
mindre form, såsom visor, pianostycken
m. m., skref B. aldrig. Med den stora
kombinationsförmåga som var hans
starkaste sida låg en dylik musikgenre alldeles
utom hans synvidd. Sin uppgift förstod
han och atlägsnade sig icke derifrån. Hans
opera Estrella och lians instrumentalmusik
hör till det yppersta inom denna literatur
som frambragts icke blott i hans hemland,
och det har redan visat sig att hans verk
här hemma erkännas allt mer och mer.
Att han i vår konsthistoria kommer att
nämnas som en den störste i sitt fack,
lider intet tvifvel. — Genom välvillig
meddelsamhet ur säker källa afslutas denna
uppsats med en i korthet affattad berättelse
om märkliga tilldragelser i den store
mannens lefnad.
Franz Adolf Berwald föddes i
Stockholm den 23 juli 1796. Föräldrar voro
Christian Fredrik Georg Berwald, kongl.
kammarmusikus, samt Birgitta Agneta
Bru-nau. Han utbildades tidigt af fadern till
violinist, och uppträdde redan 1805
offentligen i Vesterås vid en af faderns
konserter, sedermera 1806 i Upsala och
Stockholm samt åren 1817—27 i Sverige,
Finland och Norge, oftast i Stockholm.
Ingick under Du Puy som altviolinist i
hof-kapcllet, men lemnade denna anställning
redan 1829, då han reste utrikes, samt
bosatte sig i Berlin, der han 1835 anlade ett
ortopediskt institut, hufvudsakligen efter
egna ideer. Härmed fortsatte han till 1841
då han begaf sig till Wien för att åter
egna sig åt musikalisk komposition.
Der-städes uppfördes bland annat af honom
1842 »Humoristisches Capriccio»,
Elfen-spiel samt den norska ouverturen. B.
återvände samma år, gaf under de följande
åren åtskilliga konserter, och reste 1847
åter ut, och gaf flere sina arbeten i Wien,
Gratz, Linz, Ntimberg. Från såväl denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
