Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ser, nian blott såg och hörde henne! IJen
| soin njutit af hennes återgifvande af
sådana scener som Mignons jubel öfver sin
befrielse, Margaretas fasa vid broderns död,
Valentines pinsamma grämelse vid makens
ömhetsbetygelser — för att blott nämna
ett par exempel bland otaliga — han vet
hvad det vill säga att ryckas med och
hän-sjunka i betraktandet af en bild, så
illusorisk att den framstår liksom i en camera
obscura, magisk och dock lefvande, samt
neutraliserande hela den omgifvande
verl-den.
Kristina Nilssons framställning är starkt
realistisk. Men livad som härvid
dokumenterar henne såsom verklig konstnär är den
• måtta och sjelfbeherskning hon alltid
för-J står att iakttaga och som hindrar henne
j att offra åt en oskön naturalism. Och när
1 med detta konstnärliga spel på ett
organiskt sätt förena sig verkningarna af en
sorgfälligt utbildad sångstämma, som tyckes
ega olika färgade register för hvarje olika
affekt — så uppstår en totalgestalt af i
samma mån lifligare individualitet, som den
lyriska karaktersmasken är mera intränglig
och omedelbart gripande än den blotta
talscenens.
Helt och hållet införlifvad i den
fran-! ska skolan med dess starka och raffinerade
kolorit, bör Kristina Nilsson vara särdeles
egnad att tolka de stora typerna ur den
moderna pariserverlden. En af de
vigtigaste och mest varierade af dessa typer är
den som stundom kallar sig Marguerite
Gauthier, stundom Violetta. Som bekant
var det också i den senares skepelse som
den svenska sångerskan först tog Pai is med
storm. Att döma efter åtskilliga tecken
(t. ex. det hemskt våldsamma skrattet
framför spegeln i Mignon samt slutscenen i
samma pjes) bör Violetta verkligen vara
en af Kristina Nilssons triumfroler, och det
är att beklaga, att omständigheterna icke
medgåfvö hennes uppträdande härstädes
under denna mask. — Ophelia (i Thomas’
| Hamlet) nämnes äfven såsom en af
hennes största triumfer och detta sannolikt
med skäl, då man nämligen erinrar sig
hennes förmåga att spela vansinnig.
Medan vi lefva bland erinringarna från
den stora sångerskans förra härvaro, vilja
vi - hällre än att upprepa hennes
mångfaldiga gånger skrifna biografi — meddela
livad vi tecknade oss till minnes efter
hennes första uppträdande på Stora teatern i
samma roll, hvarmed hon om tisdag skall
illustrera galaspektaklet till det höga
kronprinsparets ära.
Det var den 25 augusti först närnda år.
Icke ofta torde Sergels genier hafva skådat
ned på en så uppeldad och bifall slösande
menniskomassa som den, hvilken då åt
aftonens hjeltinna inkastade öfver rampen
sina applåder, sina bravorop, sina
ofrivilligt mellan läpparna utsluppna,
oartikulerade yttringar af hänförelse samt — icke
att förglömma — sina blomsterbuketter
(hvilkas antal vi försökte räkna, men
af-stodo derifrån, då vi funno att det var
omöjligt). Att Kristina Nilsson blef
inropad fyra gånger efter pjesens slut är ett
på vår scen ovanligt faktum, men kanske
ändå icke så oerhördt, som att hon också
inropades trenne gånger en suite under
pjesens lopp, nämligen efter tredje akten.
För en kritik, som efter bästa förmåga
bemödar sig att vara samvetsgrann, är det
en lika sällsynt som oskattbar njutning att
någon gång få, utan att råka i strid med
sin pligt, hängifva sig åt en odelad
beundran. Inför Kristina Nilssons Margareta
kan kritiken göra detta. Någonting mera
fulländadt kan väl nämligen endast tänkas,
i hvad beträffar en och annan detalj (så
t. ex. betonar Signe Hebbe bättre det
något knäppiga afvisandet af Fausts första
närmningsförsök, äfven den stolta
värdigheten gent emot leksystrarnas hån), men
säkerligen icke i hvad beträffar det hela.
Kristina Nilsson har, som sig bör,
uppfattat den ursprungligen goetheska
karakters-skapelsen i den förändrade skiftning, soni
den franska operan ger vid handen.
Ge-miith’et ersätter hon alldeles riktigt med
drömmeri, hjertinnerligheten med passion.
Den barnsliga menlösheten i början
fram-stäldes med god naturtrohet. Den
likaledes barnsliga — ehuru i operan något
raffinerade — glädjen öfver de erhållna
smyckena var måhända ännu mästerligare
åter-gifven, och föredraget af juvelarian hörde
så i sång som spel till aftonens
glanspunkter. Ej mindre utmärkt var sångerskans
tragiska styrka, särskildt i utförandet af
sådana moment, då en häftig affekt
paralyserar förståndet och ersätter den lugna
besinningen med ett vare sig tillfälligt eller
permanent vansinne: följaktligen böra
fjerde aktens slut samt fängelsescenen räknas
med bland hennes triumfställen. Huru hon
vid allt detta förstod att göra sin röst
gällande, så väl i dess skära höjd, som i dess
egendomligt karakteristiska och kraftiga
djupa toner, är någonting, som icke kan
be-skrifvas, utan måste höras. Slutintrycket blir
alltid det, att röstmedel och
skådespelaretalang, redan hvar för sig helgjutna, här
äro oupplösligt förenade till ett, och detta
ena blott ett medel för återgifningen af en
intelligent uppfattad och sorgfälligt
genomförd musikalisk karaklersrol.
I hopp att å nyo få upplefva en dylik
konstnjutning helsa vi nu igen vår
fräj-dade landsmaninna på det varmaste
välkommen till fosterjorden. Af en i förra
numret af denna tidning berättad episod
från hennes vistelse i Petersburg torde
framgå, att hon ändå icke hyser en sådan
likgiltighet för denna fattiga fosterjord, som
man länge sökte göra troligt.
A. L.
––-XX––
J. Stockhausens årsberättelse om sin
sångskola.
(L’r Allgem. Musikal. Zeitung).
dörofessor Stockhausen har vid afslutandet
af sitt första skolår offentliggjort en
»Årsberättelse», hvilken redan genom den
längre Anledningen» är egnad att taga vår
uppmärksamhet i anspråk. I denna berör
han åtskilliga förhållanden och oriktigheter,
soni äro till hinder för bedrifvande af en
sant konstenlig sångundervisning.
Sådana hinder framträda redan i
ungdomens elementarbildning. Detta har ofta
framhållits, och om klagomålen på samma
gång kunnat tjena till botemedel, skulle vi
för längesedan kunnat fägna oss öfver en
förändring till det bättre härutinnan. Äfven
Stockhausen instämmer i denna klagan
genom följande yttrande:
»Sångundervisningen i skolorna,
gymnasierna och konservatorierna är att döma
efter sådana rön så torftig, att hos
ny-börjarne -—- och vi hade i sopranstämman
knappast några andra än sådana —
sällan en skala af åtta toner klingade ren.
Om tonarter, taktarter och träffande af
intervaller hade skoleleverna hört talas helt
obetydligt. Ja icke en gång språkelementen:
vokaler och konsonanter, hvilka efter min
öfvertygelse bilda grundlaget för ett godt
gehör och god tonbildning (vokal kommer,
som bekant, af »vox» röst) hör man riktigt
rent och tydligt uttalade. Man har största
möda att få nybörjarne att uttala de enkla
Aretin’ska solmisations-stafvelserna: do (ut’,
ré, mi, fa, sol, la. Af do blir to, och man
får äfven höra »ud ré mi» i stället för ut
re mi; i ré skorrar r alldeles förfärligt emot
den mjuka gommen i stället för att bildas
fram i mun med tungspetsen; af mi blir
my, af fa wa; i sol hör man i stället för
den skarpa sibilanten, såsom den i början
af romaniska språk skall uttalas, ett s, som
ljuder så som i det tyska Nase eller det
franska zéro, zébre etc. I la uttalas 1 ofta
gutturalt, och denna falskt bildade liqtiida,
ännu mera än r-et, påtrycker hela uttalet
den bekanta prägeln af ljudbildning genom
tungan mot gommen. Sådana fel hindra
framskridandet i tonbildning och
föredrag-ningssätt ofantligt, emedan nybörjarne allt
ifrån skolåren så vant sig och behöfva till
och med ett och ett hälft år för att blifva
af med dessa fel, slutligen emedan
tal-organerna hos vår ungdom ej äro
öf-vade med hårdt och mjukt ljudande
konsonanter, öppna och slutna vokaler. R.
Benedix skrifver om konsonantbildningen:
Dessa rörelser och ställningar måste göras
riktigt skarpa och bestämda, om
konsonanten skall ljuda skarpt och i enlighet med
sin egendomliga natur. Den alltför ofta
förekommande vårdslösheten härutinnan och
trögheten att öppna munnen ordentligt bör
man alltså lägga bort.
Men detta kan nu endast skolan
förbereda och inöfva, i det hon i
ungdomsåren bildar språkorganet hos de unga och
uppfostrar dem till ett korrekt, ja idealiskt
uttal. Dessa talöfningar äro tillika de första
öfningarna i fråga 0111 gehöret. Den som
förstår att skilja mellan långa och korta
vokaler och kan uttala dem fullkomligt,
den som bildar alla konsonanter hvar och
en efter sin art korrekt och vet huru alla
språkelementen skola frambringas, har
grundligt öfvat sitt gehör och sina talverktyg,
lagt grund till tonbildningen och ett
vackert uttal. De första öfningarna för örat,
munkanalen, struphufvudet och lungorna,
ja för sjelfva tonbildningen äro alltså
studiet och analysen af språkelementen under
lästimmarne i de lägre och högre skolorna.
Man synes ännu icke fullt inse, att
vokalmusiken är ett språk för alla och att
föreningen af musik och poesi kanske mer
än någon annan konst odlar sinnet för det
sköna. Men då ett bildadt gehör i fråga
om sång är oundgängligt, må man börja i
de lägre klasserna med början —
språkmaterialet! — hvilket beträffande sången
så väl som talet visat sig vara tonens
grund-läggare och befordrare.»
Detta är ett ämne långt vigtigare och
af långt allmännare betydelse, än som vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
