Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
första påseendet kan tyckas. Att lära tala.
att lära tala väl, kunna och böra alla, men
icke alla kunna sjunga. Häraf följer, att
man klassvis med samtliga lärjungarne
måste företaga språköfningarna efter deras
musikaliska sida. med afseende på vokalernas
och konsonanternas renhet, de egentliga
sångöfningarna deremot endast med
sorg-fällig utgallring och gruppering. Denna
synpunkt vinner i betydelse, då man
börjar behandla de enskilda sköna barnrösterna
så, att de icke, såsom för närvarande sker,
gå förlorade och förderfvas genom
sam-mansjungning i massa, utan tvärtom
af-söndras från mängden och behandlas
so-listiskt.
Sedan den felaktiga behandlingen af
sprakmaterialet, af vokaler och konsonanter,
framhållits, berör Stockhausen vidare de
missförhållanden som beträffande sången
förefinnas i musikskolorna. Han skrifver
sålunda:
»Ett annat lika stort fel i skolor och
konservatorier är sångöfningarnas
ackompanjerande med pianot. En stämgaffel eller
violin må vara nog till att ange eller rätta
tonen. Så länge vi i vår läroplan icke
återupptaga a capella-sången — sången utan
ackompanjemang — allt ifrån de lägsta
klasserna, skall man aldrig blifva af med
falsksjungandet, hvilket vår öfverseende publik
gång på gång stillatigande håller till godo
med. Sinnet för detta slags studium —
sång utan ackompanjemang — har
beklagligen i de flesta skolor och sångklasser
gått förloradt. Man vill lemna nybörjaren
ett säkert stöd och göra saken lätt och
angenäm genom begagnandet af pianot, och
missbildar dermed hans gehör helt och
hållet. De mindre begåfvade märka icke en
gång, att de äro odugliga för sångkonsten,
emedan ackompanjemanget öfverröstar de
falska tonerna, de talangfulla åter förblifva
alldeles osjelfständiga. Det omtyckta
socker-bagarslisket hos en Concone, med den ofria
men starka tonen bunden vid vokalen A,
bildar ännu alltjemt äfven i större skolor
och läroanstalter grundvalen för
sångöfningarna. Till allvarliga studier har man ej
tid. Vid högre sångskolor gäller det att
så fort som möjligt inlära en rol för att
fa uppträda. Under det instrumentalisterna
egna sju, åtta, ja tio år åt sin utbildning,
skola sångare och sångerskor på lika många
månader göras färdiga för scenen!»
Såväl äldre som nyare sånglärare
anföras till bevis för att de sakkunniga städse
förfarit efter de här framstälda grundsatserna:
Herbst i i7:de, Fux, Bertalotti och Tosi
i i8:de, Schelble och Wiillner i i9:de
århundradet. Vid omnämnandet af den
se-nares körskola säger Stockhausen:
»D:r Wtillner vet att lärjungens
andliga verksamhet vid träff- och läsöfningarna
höjes genom benämning af noterna, och
att stafvelserna ut, re, mi, fa, sol, la
erbjuda för nyböijarne en hållpunkt, som
raskare hjelper dem öfver
begynnelsegrundernas svårigheter, än det tanklösa
A-sjungandet. Han vet också, att ingen stämma
i verlden genom en enda vokal allena,
och allra minst genom detta farliga, ofta i
gommen bildade A, kan utvecklas, och
föreskrifver derför nybörjarne den
tonbe-friande omvexlingen af konsonantansatser.
Solmisationsstafvelserna bilda verkligen ett
slags klaviatur, som riktigt använd
befordrar tydligheten i den bundna stilen. Staf-
velserna äro, ungefär som orgelns
tangenter, den förmedlande principen mellan
viljan och instrumentet (struphufvudet): de
äro för nybörjaren en lättnad. Han har
vidare insett att genom vokaliserandet på A
nybörjaren också merendels sjunger orent,
emedan nämligen luftströmningen på A, till
nästa andhämtning, är oafbruten och utgör
en för stämbanden tröttande verksamhet.
Den naturliga andningsekonomien, en
sådan hvilken sångtexten medför, far ej göra
sig gällande. Han vet att tvärtom tonen
med hjelp af språket — några
konsonantansatser äro tillräckliga — lättare
åstadkommer att nybörjaren, med ett ständigt
upprepadt litet textunderlag, sjunger rent,
än med begagnande af en och annan
vokal. Måtte våra skolors ledare och lärare
snart införa den hastigt berömd vordna
metoden att afskaffa det tanklösa
A-sjungandet! Förberedda genom denna
elementarundervisning skola sådane, hvilka
sedan vilja egna sig åt sångkonsten, mycket
förr nå målet, än genom den nu allmänt
utbredda metoden. Må våra sånglärare först
och främst sörja för en grundlig början.
De skola visserligen då ej under de första
åren redan uppnå några så kallade
»resultat», men lärjungarne, hvilka fatt utbilda
sig långsamt, skola sjunga renare, träffa
säkrare än många »exercis-sångare». I de
öfre klasserna skola de sedan kunna hafva
verklig njutning af och vidare utbilda sig
genom den flerstämmiga sången.»
»Jag har förut nämnt de sex
solmisa-tions-stafvelserna utan att tala om de
moderna tonskalorna; och detta ej utan sina
• skäl. Det är nödvändigt, att nyböijarne,
särskildt skolbarnen, sedan de lärt sig
hel-och halftonsförhållandet i våra moderna
tonskalor, öfva i litet omfång röstens
mellanläge och att säkert träffa ton. En
ton-följd af 8 toner innehåller från det fjerde
till sjunde tonsteget tritonus-intervall (den
öfverstigande qvarten), som man att börja
med helst bör undvika i öfningarne.
Medeltidens hexachord, innefattande grekernas
tre hufvudtetrachorder, den doriska,
fry-giska och lydiska tonföljden, erbjuder till
en början åt de unga rösterna det rätta
omfanget: g1, a1, h’, c’2, d-, e2, för den
höga sopranen; e1, fiss’, giss1, a1, h1,
cis’-for lägre sopranen; c’, d1, e1, f1, g’, a1
för alten, utan att beröra sjunde tonsteget;
så lät också den förut omtalade J. A. Herbst
öfva de första tonförbindelserna och
manéren. Äfven de tre registren hos
barnstämman: hufvudrösten, mellanrösten och
bröströsten (synnerligast hos gossar
utvecklad), blifva här noggrant karakteriserade
och de sex nämnda tonerna kunna med
lätthet utföras i ett och samma register, då
dessa sex toner väljas efter registrets
karaktär. Läraren måste derföre ifrån början
göra en riktig indelning af rösterna och
gifva akt på, om gossarnes röstomfång
ändrar sig under studiet. Detta rörande sjelfva
sången. Än vigtigare är att taga i
betraktande det musikaliska hos sex-ton-systemet.
Då vårt organ endast tillåter en
flerstämmig-het i förening med andra och sångaren
endast kan bilda sig musikaliskt genom
kontrapunktiska, flerstämmiga sångstycken,
så är första frågan, hur man bäst öfvar sig
i flerstämmighet? Svaret är: i Canon.»
Till bekräftelse af det påståendet, att
den kanoniska sängen bäst egnar sig till
öfning i mångstämmighet, hänvisas till det
som Stockhausen anmärkt i förordet till
sin upplaga af Cherubinis canons. Jag
ville endast säga, att de af honom
anförda gntnderna för solmisalionen trots
sin riktighet dock ännu ej äro så fullt
afgjorda, att dermed möjligheten af ett
derifrån afvikande förfarande är utesluten.
Ty dessa grunder äro samtliga
nyttig-hetsgrunder och kunna sålunda ej i
enlighet med denna sin natur vara i sista
hand afgörande, trots deras stora värde för
den praktiska sångundervisningen. Först
när man tager med den rent musikaliska
grunden, som ligger deri, att hexackord och
kanon äro ett, sä har man uteslutit sjelfva
möjligheten att emot solmisationen
uppställa en annan metod, som kunde
uppväga densamma eller ha samma betydelse.
Men det finnes ett annat ämne, rörande
hvilket jag hyser den önskan, att samma
öf-verensstämmelse i åsigter kunde blifva
rådande. Kanske är så redan fallet, och det
felas blott att det kommer till pröfning häraf.
Jag menar här förhållandet mellan
solosången och körsången — ett ämne som för
vår tid har långt större betydelse än förut.
Ty nu för tiden eller under de sista
årtiondena är det egentligen massan som
sjunger, tvärtemot bruket i äldre tider då
utvalda, skolade sångare förenade sig till
en kör. Den frågan, hur den legitime
herskaren i sångens rike, den enskilde
sångkonstnären skall ställa sig till denna sak,
är oafvislig och vidtomfattande. Vi bortse
från det som direkt angår uppförandet af
gamla klassiska verk och fästa oss endast |
vid den pedagogiska sidan af saken.
Jag har alltid ansett det oriktigt att en
sånglärare leder både kör- och solosång.
Då sådant är mycket allmänt, och då skadan
häraf alltid drabbar solisten, så kan man
lätt förklara den herskande
medelmåttigheten hos våra solosångare, särdeles de som
höra till konsertfacket. Man hör blott
kör-stämmor, som sjunga ensamma, icke
mu-sikbeherskande sångare, hvilka liksom göra
det de föredraga till en momentan
nyskapelse, ett uttryck af deras eget inre.
Vid utförandet af Messias i Hamburg under
påsken hade vi en tenor från Berlins
domkör med en förträfflig röst, hvilken under
hela aftonen ej lät höra annat än en
kör-stämma, hvilken naturligtvis blef lika
intryckslös som uttryckslös; icke en enda
verklig solist-ton vågade sig fram.
Försöker en sålunda bildad sångare att med
uttryck föredraga sin lexa, då råkar han lätt
— emedan den rätta måttan felas honom —
in i den lustiga eller gråtmilda genren.
Den medverkande altsångerskan gaf ett
mindre angenämt exempel härpå. En lysande
motsats härtill visade sopranen och basen,
hvilka kommo från teatern, särdeles basen
(Lissmann från Bremen). Det anförda är
fullt karakteristiskt för ställningen, ty med
få undantag (mest af äldre datum) är
bilden af våra solister vid utförandet af
oratorier nästan alltid likadan*. Sådant kan
ej väcka förundran, ej heller att våra
teatersångare fått ett stort försprång. De
bättre rösterna, hvilka, emedan de blifva
bättre betalda, vända sig till teatern, äro
ingalunda de som ensamt verka detta, utan
mer än halfva orsaken ligger deri, att de
för scenen bestämda bildas genom
rou-tinerade föregångare, hvilka endast bibringa
* Tout comme chez nous. Red.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
