Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dem partier, i hvilka den dramatiska
sce-\ nen liksom med våld utkläcker den till
| en början ännu förborgade solisten.
Kör-j luft andas aldrig en sålunda bildad, ofta
| blott inexercerad sångare, och detta är hans
lycka.
Det är ej meningen att härmed angifva
den enda riktiga vägen till utbildning af en
solist; passerandet af teatern kan för
kon-j sertmusiken ej en gång kallas den bästa
vägen. Ar konsertmusiken i sin nuvarande
oerhörda utsträckning livad sången beträffar
verkligen något mer än ett bihang till
scenen, motsvarar dess inre berättigande
den yttre utbredningen, då kan den
närmaste och bästa vägen till solosångens
utbildning ligga på konserternas område.
Exempel saknas ej, som kunde bekräfta
detta; Clara Novello och Sims Reeves,
t äkta konsertsångare, hafva aldrig beträdt
I scenen. På konserten är körsången en
I mycket betydande, ja ofta undertryckande
j makt och det är af högsta vigt att först
j och främst komma till rätta med denna
! makt. Ju väldigare densamma uppträder
( genom sin tonstyrka, desto mer är det
lä-j rarens pligt att använda alla konstens
medel för att bringa solosången derhän, att
denna blifver en med körsången
likberätti-gad makt. Och detta härliga mål kan
al-[ drig uppnås, om ej läraren i första rummet
är väl bekant med de olika
bildningsvä-garne för kör- och solosång och derpå
skapar sig en metod, som skaffar oss verkliga
konsertsångare. En mans fulla kraft, han
må vara aldrig så mångsidig, tages i
anspråk för ett sådant mål, om några
nämnvärda resultat skola uppnås.
Solosångläraren bör alltså icke befatta sig med
kör-j ledning, ty om någonsin på musikens
område gäller här regeln: divide ct impera.
Ckr.
Patti och Nicolini.
tTf en gamle, rike och ej just hänsynsfulle
impressarion i New-York, hr Rullmann,
uppehöll sig i somras i Paris för att söka
vinna Adelina Patti för den amerikanska
turné, som hon nu företager på egen risk.
»Jag lyckades inte», berättar hr
Rullmann för en bekant.
»Och hvarför ej?»
»Ah, Nicolini ville inte; och man kan
aldrig få tala vid henne utan att Nicolini
är med.»
»Hur mycket bjöd ni då?»
»En obetydlighet, min vän, 54,000
pund. >
»Ni skämtar!»
»Ser jag så ut? Säger 54,000 pund.
Hon ville — han inte. Jag gaf henne mitt
sista ord. Men Nicolini mente att han
kunde med henne i Amerika vinna mycket
mer, och begärde 80,000 pund.»
»Nå men ...»
»Nå men . . . signor Nicolini är den
som befaller; hvad han säger gäller allt hos
Patti; hon har ingen egen vilja; om hon
vill veta hvad hon skall tänka, frågar hon
Nicolini och han säger henne det. Men
detta är ännu inte nog. Nicolini hemtar
sina åsigter från Franchi, som är den
egentlige befälhafvaren. Alltså Franchi sade till
Nicolini: Jag tänker ni måste ha 80,000
pund. Nicolini sade till Patti: Jag
tänker ni måste ha 80,000 pund. Och Patti
sade till mig: Jag tänker vi måste ha 80,000
pund.»
»Ni borde ha bjudit den summan.»
»Hvad, tror ni då jag kan trolla? Jag
måste ju hvarje afton ta in 1,600 pund för
att betäcka omkostnaderna, under det hon
blott ville förpligta sig till 50 aftnar och
bara för konserter, inte ens för operor.
Det är absurdt.»
»Men man betalar henne dylika priser
i Europa!»
»Bah — man har betalt. Man skall
inte längre göra det, emedan sådana
summor ej kunna inbringas. Dessutom börja
alla direktörer ändtligen att uppresa sig
emot detta Nicolini-herravälde.»
Tre månader i London.
Musikaliska iakttagelser af Hugo Beyer.
II.
yEi^nligt föregående är jag skyldig att fortsätta
i«* med några ord om kyrkomusiken. Jag delar
detta ämne i kyrkosången, orgeln och orgelspelet.
lieträffande sången, som utföres i kyrkorna i
I-ondon, är denna af största intresse. Såväl i
S:t Pauls Cathedral som Westminster Abbey står
måhända kyrkosången främst, men härtill bidraga
ock de många och stora gudstjenster, som hållas
i dessa kyrkor, nämligen fyra olika sådana hvarje
söndag, och dessutom en hvarje dag mellan 3
och 4 e. m. hela året om. Här exeqveras
förutan den vanliga ritualen mänga stora och
värdefulla messor, reqviems, anthems och lofpsalmer af
Spohr, Beethoven, Mozart, Mendelssohn, Haydn,
Palestrina och Kossini m. 11. jemte kompositioner
af deras egna organister, hvarom jag längre fram
skall yttra mig. Till utförande af dessa storartade
arbeten användas uteslutande skolgossar för sopran
och alt, samt herrar för tenor och bas. Den
fyr-stämmiga satsen är således hufvudet i deras
kyrkomusik, i hvilken ingår såväl solo, som duo, trio
och qvartett, alternerande med kören alltefter
kompositionens innehåll. Det är tydligt, att då saker
af nämda klassiska kompositörer uppföras, många
och stora svårigheter skola förekomma för de
sjungande, men det är också förvånande höra,
huru-ledes dessa unga gossar med lätthet och renhet
fullgöra sin sak, äfven i de mest svåra, fugerade
och kontrapunktiskt behandlade satser. Jag
för-fragade mig hos deras lärare, som alltid är
kyrkans organist: »huru är det möjligt inlära dessa
svåra saker med de unga gossarne, hvilka sällan
äro öfver 16 år, men väl 9, 10 å 12 hr?» Svaret
blef: »jo ser ni, här är det en ära och glädje för
gossarne att få sjunga i kyrkan, och dertill
befrämja föräldrarne kyrkosången på det allra
högsta, genom att öfverlemna dem till öfning en timma
hvarje dag hela året om ål organisten». Dessutom
hafva de belöningspremier, och de som ega
vackraste rösterna samt lära sig sjunga solopartierna
väl, få bra betaldt för året. Dertill kommer, att
kyrkan bekostar åt obemedlade föräldrar deras
gossars hela uppfostran, emellan 9 och 15 års ålder.
Dä jag var närvarande vid flere tillfällen af deras
öfningssång i kyrksalen och dervid förekom en
strängt fugerad sats, frågade jag dem, om de tyckte
om att sjunga dessa svåra sånger? Och svaret blef:
• visst är det tråkigt när det är svårt, men det är
så mycket roligare när det går».
Uthållighet hos läraren med grandliga studier,
och ett verkligt intresse hos barnen i förening med
den dagliga öfningen, detta synes vara den talande
orsaken, och den enda rätta vägen att komma till
en ren och god kyrkosång. Ja, kan man säga,
det tror jag, när de få betaldt för allt hvad de
göra, då skulle äfven här hos oss finnas god
kyrkosång! Vi våga ändå tvifla härpå, äfven om
betalning komme i fråga, så länge det ej är mera
intresse hos föräldrarne för dylik säng; och dessutom
sakna vi härför intresserade lärare, som äro villiga
arbeta pä denna tunga och mödosamma väg. Men
jag återgår till vårt ämne.
Kören i kyrkorna bestar vanligen af 16 å 20
gossar och lika många män. Samsängen är för-
vånande god, både till form och innehåll, dertill
komma klara och rena soloröster hos gossarne,
hvarigenom det hela understundom far en djupt
allvarlig och gripande karakter (den vackraste
sången är stycket straxt före predikan). Mycket
bidrager härtill orgelns närhet, då denna alltid
har sin plats i koret invid de sjungande. I
hvarje gudstjenst är tillfälle höTa god
kyrkomusik, och serdeles utförlig är denna i de
gudstjenster, som hållas mellan kl. 3 och 4 e. m. —
Så är man i tillfälle att hvarje söndag höra stora
och klassiska verk utföras, som man aldrig, ja
icke ens för pengar kan fa höra här eller
annorstädes. Serskildt påpeka vi de båda redan nämda
katedralkyrkorna, men äfven Templechurch, All
saints’ church, Trinitychurch samt flera andra.
Det är ej heller ovanligt, att under
guds-tjensten före predikan, som inledning till vår
vanliga predikstolspsalm, få höra solosång, sådan som
basarian »Gud var mig nådig» ur Mendelssohns
Paulus, eller tenorarian »Om af allt ert hjerta I
mig söken» ur Elias. Och derefter stämmer
församlingen in uti en hymn ur sin sångbok,
hvar-efter predikan följer, då ej vidare sång för den
gudstjensten förekommer. Ännu mindre hör man
några kungörelser uppläsas. Någon psalmsång med
den tunga, släpiga otakten finnes ej, utan endast
hymner, till hvilka dels textbok redan finnes, eller
ock serskilda tryckta blad för hvarje gudstjenst
utdelas till alla åhörame. Dessa hymner, hvilka
hafva en bestämd, men rörlig och liflig
taktindel-ning, göra också det bästa intryck pä fremlingen,
på samma gång de måste vara för församlingen
en verklig säng. Månne vi någonsin skola komma
något dität med vår stela, tunga psalmsång?
På tal om den anförda hymnsången i kyrkan,
må i förbigående nämnas, att jag var i tillfälle
höra 3,000 skolbarn i Crystallpalatset sjunga
hymner. Det var något både stort och gripande i
denna unisona sång. Föredraget var både till
jemnhet och renhet öfver all förväntan. Men som
detta tillhör mera skolan, så få vi lemna ämnet,
fast härom vore mycket att säga.
I sammanhang med kyrkosången står orgelns
makt och inverkan pä densamma. Orglarne i
London äro af största intresse, icke blott för de sköna
toner, som möta ens öra, utan framför allt för
den lätthet, hvarnied instrumenten kunna skötas
af organisten. — En af de största orsakerna till
företrädet framför andra är den nyare tids
uppfinning, som här i London tillgodogjorts, nemligen att
bälgarna, som servera luften till piporna, drifvas
dels med ånga, dels med gas, dels med elektricitet
eller vatten; hvarigenom såväl sjelfständighet för
organisten på instrumentet som ock oberoende af
den vanliga orgeltramparens tunga tjenst blifva en
väsentlig följd. Och dertill äro alla stötar och
ojemna lufttillgångar för väderlådan, ofta
förorsakade af orgeltramparens oregelbundna trampning,
helt och hållet tillintetgjorda, dä den jemna
kraften lemnar en helt annan rörelse.
Orgelns plats är i konsertsalame såväl som i
kyrkan. Man skall sällan eller aldrig finna i
London en konsertsal, der icke orgeln är med som
en prydnad i fonden, äfven om den ej har annat
rum än upp emot taket, såsom i S:t James’ hall.
I Crystallpalatset äro tvenne orglar, den ena i den
stora lländelssalen och den andra i en serskild
koncertsal intill förutnämnda.
I kyrkorna står orgeln vanligen å ena sidan i
koret, utom i S:t Pauls Cathedral, der orgeln för
det trånga utrymmets skull är delad i 2 delar, en
å hvardera sidan, midtemot hvarandra. Detta
förhindrar på intet vis orgelspelningen; ty såväl
vinden soro tangentens mekanism går under golfvet
i en längre ledning till den andra halfvan. Och
detta oaktadt är anslaget så qvickt och vinden så
full, att vid minsta vidrörande af en tangent pipan
ögonblickligen anger tonen på andra sidan golfvet.
Denna orgel, den finaste i hela Stor-Britannien, har
70 stämmor och 4 manualer jemte pedalverk.
Förutom vanliga koppel, äro på listen under
tangenterna framför hvarje manual anbragta randa
koppel-knappar, som medelst tummen under fortgående
spelning på det mest angenäma sätt förer ut 8 ä 10
stämmor på en gång för hvarje manual. Knappen
bredvid denna, vidrörd med den andra tummen,
gör motsatt verkan, så att dessa stämdrag på en
gång gå tillbaka. En stor väsentlig fördel för
organisten att hastigt förändra färgen och styrkan
i sitt spel 1 Vinden till orgelns bälgar serveras
här ej af någon trampare, utan medelst gas,
som är anbragt i en källare under kyrkan flera
hundra fots längd från orgelns plats. En
kraftutveckling, som i och för sig är af stort intresse
att skärskåda. Men denna kraft är både dyrbar
till sin anläggning, och fordrar stort utrymme.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
