Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
solot begynner: tram, pam, pant o. s. v.,
alldeles som marschen i »Friskytten».
Anländ till dominantackordet tystnar orkestern,
virtuosen stöder sig på sin venstra höft,
sträcker fram högra benet, förer
instrumentet till munnen, och horisontalt utsträckande
sina armbågar tyckes han vilja börja. Hans
kinder svälla, han blåser, trycker, blir röd
i synen — flfäng ansträngning, intet ljud
ur det rebelliska instrumentet. Han håller
röret för sitt högra öga, blickar in i dess
inre såsom i ett teleskop; då han der icke
upptäcker något, försöker han ånyo och
blåser med raseri; inte en ton! Förtviflad
låter han orkestern åter begynna tutti: tram,
pam, pam o. s. v. Härunder sticker han
sin klarinett mellan knäna och skyndar sig
att afskrufva munstycket för att aftorka röret.
Allt det der fordrar en viss tid och
redan har den obarmhertiga orkestern slutat
sitt tutti och kommit till kadensen på
dominantackordet. »An en gång! än en gång,
från början!» ropar konstnären till
musikanterna. Dessa lyda: tram, pam, pam
o. s. v. Och för tredje gången, efter
några ögonblick, äro de åter vid den
oefterrättliga takt, som förkunnar solots inträde.
Men klarinetten är ännu icke i ordning:
»da capo! En gång till! En gång till!»
Orkestern börjar i något munter
sinnesstämning åter från början: tram, pam, pam
o. s. v. Under detta sista upprepande har
virtuosen sammanskrufvat de särskilda
de-larne af sitt gensträfviga instrument, ur sin
ficka framtagit en knif och dermed börjat
renkratsa klarinettens munstycke.
Skratt och fnissningar i salen: man hör
åtskilliga utrop, under det virtuosen
fortfarande kratsar i sitt munstycke.
Ändtligen tror han sig ha kommit till
rätta dermed; orkestern har för fjerde
gången kommit till kadensen, solisten sätter
åter sin klarinett till munnen, höjer åter
sina armbågar, blåser, svettas, rodnar,
sträcker sig krampaktigt, men — det låter inte.
Då frampressar en sista yttersta
ansträngning den förfärligaste, mest öronslitande
»kix», som väl någonsin förnummits! Man
hade kunnat tro, att hundra stycken
atlas-tyg på en gång sönderrifvits; ett skri från
en flock vampyrer tål ej en aflägsen
jem-förelse med denna oförmodade, skrällande
kix. Salen återljuder af blandade utrop af
löje och skräck. Bifallsstormar skalla och
den bestörte virtuosen framträder till
kanten af estraden och stammar: »Mina damer
och herrar .. . jag vet inte ... en
tillfällighet ... i min kla .. . rinett, jag skall
emellertid låta . . . afhjelpa och ber Er . . .
godhetsfullt infinna Er ... vid min
musika.. . liska soiré nästa . . . måndag för att
höra slutet ... af min konsert.»
Vi hafva ej med säkerhet erfarit
virtuosens namn, ej häller huruvida åhörarne
verkligen infunno sig vid nästa soiré.
Kristina Nilsson som Margareta.
»Dem ergiebt die Kunst sich völlig,
Der sich völlig ihr ergiebt.»
■»frivilligt falla oss dessa Plåtens
tänk-värda ord i minnet, då vi gå att kasta
en kort återblick på de ädla
konstnjutningar, tyvärr allt för kortvariga, Kristina
Nilsson nyligen beredt oss.
En gifmild natur utrustade henne med
allt hvad den eger rikt af musikaliska och
intellektuella skatter. Men den försummade
ej derjemte att begåfva henne med en
energisk arbetslust, ett lefvande intresse och
varm hängifvenhet för sitt lifs sköna
uppgift. Och konsten har icke heller visat sig
lönlös moi en sådan tempeltjenst. På vid
gafvel har den slagil upp portarne och låtit
sin prestinna beträda detta allra heligaste,
som så många sträfva efter, men ack! så
fä uppnå.
Men Kristina Nilsson, naturbarn som hon
är, har icke låtit konsten allena behålla,
herraväldet. Naturen, hvilken hon är
skyldig så mycket, måste äfven ha sitt och den
bildar också en verksam faktor i allt hvad
hon presterar. Men huru mycket deri är
konst, och huru mycket natur? Frågan är
omöjlig att besvara. Så förtroget smälta
de samman och supplera hvarandra, att
den fina gränsen dem emellan icke låter
bestämma sig. Och deri ligger
-fulländningens storhet. Deraf denna kompakta
helgjutenhet, denna sällsporda förmåga att
helt och hållet gå upp i de personligheter
som framställas, deraf denna makt alt skapa
gestalter af kött och blod, och icke påklädda
teaterdockor.
En sådan af sanning och skönhet
präglad konstnärsskapelse är Kristina Nilssons
Margareta, hvarmed hon nu, efter fem års
frånvaro, åter beträdde vår nationalscen.
Så tum för tum har hon här arbetat sig
in i sin uppgift, att det skulle kräfva ett,
jag vet icke huru pass noggrant studium,
för att till deras fulla evidens fatta den i
alla detaljer psykologiska finhet, den
natursanna, hvarje tom teatereffekt skyende
kon-seqvens, hvarmed hon af Gretchen och
.Marguerite bildar sin Margareta.
Redan vid sin entrée i tredje akten
visar hon hur mästerligt hon återgifver denna
karakterens oskuldsfulla renhet, som här
är så svår att träffa. Med okonstlad
enkelhet föredrager hon sin ballad, utan
tillstymmelse lill passion eller djupare rörelse.
Ännu är den spegelklara ytan ogrumlad.
Och juvelarian! Man har betecknat den som
elt groft missgrepp, endast framkalladt af
m:me Miolan-Carvalho. Må vara! Vi äro
emellertid Théatre Lyriques mäktiga
lierr-skarinna af hjertat tacksamma härför genom
det tillfälle som erbjuder sig att här få se
och höra — Kristina Nilsson, hvarigenom den
moderna salongspjesen får åtminstone en
skymt af berättigande. Här framträder
hennes barnsliga naivetet i dess älskligaste
gestalt. »Det är blott en lek», hviskar
Gretchen blygt, då hon forskande plockar
bladen af stjernblomman. »Det är en lek»
kan man väl utropa vid åsynen af denna
mästerliga scen framför juvelskrinet, detta
glada jollrande för den lysande grannlåten
och den skälmska spegeln.
Mötet med Faust visar oss huru barnet
växer till qvinna, men växer med jättesteg
vid trollmakten af den rena kärlekens
första berusning. Med hvilken skygg min hon
drar sin hand ur hans, huru frågande hon
lyssnar till hans eldiga ord och mekaniskt
upprepar dem för sig sjelf!
»Låt min blick vid ditt milda öga hänga
Och vid din leende mun!»
fortfar förföraren. Och hon riktar tjusad
de klarblå ögonen mot hans och ler med
ett saligt leende. Kärleksoraklet rådfrågas.
»Han älskar mig!» De knapt anade pate-
tiska nyanserna framträda nu med våldsamt
stegrad kraft och nå sin höjd i den
trån-ftilla monologen vid fönstret, som framstäl
les med all den glöd en älskande ungmö
är mäktig.
Att den stämningsfulla kavatinan vid
spinnrocken i nästa akt var utesluten kunde
endast beklagas. I kyrkscenen har man
här blifvit van vid hårresande saker. Man
har sett Margaretor med utseende af en
lungsotspatient pä knäna släpa sig omkring
pä scenen och dymedelst göra det i sig sjelft
rysliga i situationen ännu rysligare.
Kristina Nilsson försmår att lägga an på
åskå-darnes nerver, ulan är här som alllid sann
och fri från öfverdrift. Ett effektfullt ställe
är hennes fasansfulla anskri vid åsynen af
Mefisto, för hvilken hon redan vid första
mötet i trädgården visade en instinktlik
förskräckelse.
Vid Valentins dödsscen visar sig hennes
Margareta fullt medveten om det tragiska i
sin belägenhet. Hon kastar sig ned vid
broderns lik under utbrottet af en
konvulsivisk gråt endast för att åter resa sig som
— vansinnig. Med uppriktig beklagan
måste man anteckna, alt operan icke blef
gif-ven i sin helhet. Hvad hindrade delta?
Kristina Nilsson koncentrerade nästan
uteslutande ens uppmärksamhet på sitt spel.
Oupphörligt grep man till kikaren för att j
beundra dess fina schatteringar, liksom
tycktes man förgäta, att hon äfven egde en
stämma, lika hänförande skön som den
konst, hvarmed hon behandlade den, var
fulländad.
Det är mindre genom sin imponerande
öfverväldigande styrka, än sin själfullhet,
sin sympatiska silfverklara färg som denna
underbara röst väcker känslor hos åhöraren,
som han väl förut knapt erfarit.
Det skulle föra oss allt för långt att
ingå i alla de’ tekniska företräden, hvaraf
den är i besittning, den beundransvärda
förmågan af timbrens och nyansernas
smakfulla skiftning, den ohörbara respirationen,
tonansatsens fasthet eller denna utsökt
eleganta fraseringskonst, som särskildt i
Gou-nods musik är af sådan utomordentlig
verkan.
Hvilket öppet och distinkt uttal af
texten! Icke en enda stafvelse går förlorad.
Men så är också munställningen superb,
som det anstår en Wartels lärjunge.
Stu-deren och efterliknen den, I, alla snedmynta
och i-mun-sjungande sångerskor, för hvilka
talet om munnens rätta hållning under
sången varit lika okändt, som eder tonbildning
och artikulation nu äro vanstälda. * För
öfrigt erinrar Nilsson särskildt i detta
hänseende mycket om Trebelli (äfven hon en
elev af Wartel), ehuru den senare iakttager
att i alla register bibehålla samma ställning
på munnen.
Af de många lvrisjca skönheter Kristina
Nilssons Margareta haft att erbjuda
(måhända oegentligt sagdt, ty den bildar allt
igenom en enda skönhet) framstå särskildt
den med okonstlad enkelhet föredragna
balladen, vidare juvelarian, som mindre erinrar
om ett anspråksfullt koloraturstycke än etl
lekfullt barnjoller, ändtligen den stora kär-
* I Stockhausens intressanta berättelse om sin
sångskola, meddelad i förra numret af denna tidning,
framhalles särskildt det felaktiga i att icke öppna
munnen. Det vela icke sånglärarne hos oss! Och dock
är munställningen för sången afÄvida| större vigt än för
instrumentalister handställningen, som alltid måste så
noga inläras.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
