Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
linvirluoser torde Paganini varit den första
som frigjort sig från ackompanjemanget.
(Forts.)
––—–––
Konsert för J. E. Gilles familj.
>-Mien ^ november förlidet år afled kompositören
J. E. Gille. »Få tonsättare hafva så flitigt
egnat sig åt musikens tjenst som han; han var med
hela sin själ musiken tillgifven, oaktad t trägna
embetsgöromal upptogo en stor del af hans tid,
men hans hvila var att arbeta och komponera.»
Några musikvänner hafva beslutit föranstalta en
konsert härstädes, dervid bland annat en af Gilles
messor kommer att uppföras, då så väl flera
framstående artister som en stor del af
musikföreningens damer och herrar lofvat medverka. Denna
konsert, som gifves till förmån för Gilles
efterlem-nade enka, kommer att ega rum i Ladugårdslands
kyrka antagligen den 12 dennes. Till denna notis
foga vi programmet till nämde konsert. Det
upptager, utom ofvannämda messa — deruti partierna
komma att utföras af fröken M. Grabow, hr F.
Forsten (hvilken oförtöfvadt kommer att debutera
ä Stora teatern i op. Leonora) samt flera inom
hufvudstadens musikverld kända musikälskare och
musikälskarinnor, jemte en vald kör under ledning
I af dr Svedbom :
Bön ur op. Polyeucte, sjungen af fröken
Grabow. Les Kameaux, Hymn af Faure, sjungen af
hr Forstén. Adagio ur H-molls konsert af
Paganini, utförd af den talangfulle violinisten hr
Zetter-qvist. Orgelfantasi, föredragen af hr Heintze; samt
duett af Stenhammar, utförd af den unga
lof-vande sångerskan fröken Alma Iiultkrantz jemte
en musikälskare.
Slutligen tillägga vi en kort biografi: Jakob
Edvard Gille föddes i Stockholm den 10 aug.
1814. Efter afslutade studier ingick han i
åtskilliga af Stockholms stads embetsverk, blef notarie
vid auktionsverket och pensionerades 1876. Enl.
Dahlgren var han äfven organist i katolska kyrkan
och någon tid orkesteranförare vid Mindre (nu
Dramatiska teatern. Ledamot af Musikaliska
akade-I mien 1864. Efter Hofberg, som haft tillgång till
personliga underrättelser, lemna vi följande
förteckning på hans kompositioner: operorna Abraham,
Lantech med svärdet och Alt för kungen ;
Midsommarfesten, pastoralsymfoni, uppf. 1850; Minne aj
Gustaf Adolf vid Liitzen, tonmålning för orgel,
orkester, horn och dubbelkör; Hostjagten,
naturmålning för soli, kör och orkester; Messa gifven
1851 på minnesfest öfverMozart; åtskilliga messor
gifna i katolska kapellet, hvaraf en utgifven af
Musikal, konstföreningen 1863, tillika med en
piano-trio; flera stråkqvartetter, violinduett, åtskilliga
trior; uvertyrer och symfonier; liten violskola efter
Rode, Kreutzer m. fl., liten violoncellskola eftei
Dotzauefi* Merk m. fl. Härtill kan läggas
komponerad eller arrangerad musik till pjeserna Brage i
Valhall, Också många vänner litet vänskap samt
Oehlenschlägers Axel och Valborg.
Är svenska folkvisan genuin eller icke?
XTj ämna här icke söka bestämdt besvara
denna fråga, utan blott med några
ord uppvisa haltlösheten af de bevis, gående
ut på ett nekande svar, hvilka i ett nu
utkommande och med stora anspråk
uppträdande arbete sett dagen. Aug. Strindberg
har i sitt nyaste verk några yttranden,
hvilka påkalla en vederläggning från Svensk
musiktidnings sida.
»Folket, arbetaren» — säger förf. —
»som drager dagens tunga och har få
lediga stunder, han kan leka på en glad
stund och sjunga också, men han
uppfinner ingenting».
Detta påstående är först och främst
vilseledande, enär förf. identifierar -folket»
med »arbetaren». Så gör man visserligen
i dagligt tal, då man begagnar ellipsen
»folket» i stället för »det lägre folket», de
undre samhällsklasserna, men det kan väl
icke gerna vara förf. obekant att denna
benämning är oegentlig, och att med
»svenska folket» i egentlig mening menas
svenskar i allmänhet, de må ha hvad yrken
och rang som helst. Att förf. icke är
okunnig härom sluta vi deraf, att han sjclf
gifvit sin bok titeln »Svenska folket»,
oak-tadt han deruti beskrifver »riddaren» och
»biskopen» ej mindre kärleks- och
omsorgsfullt än »handtverkaren . Nämda
identifikation måste således vara antingen en
lapsus calami eller en afsigtlig oärlighet.
Vi antaga det förra.
Äfven om det således skulle vara sant,
att alla folkmelodier gått från högre
klasser till lägre och att arbetaren »uppfinner
ingenting» — intetdera är bevisligt — så
inverkar detta icke i någon mån på frågan
om folk- d. v. s. nationalmelodiernas
genui-nitet. Förf. söker emellertid bestrida denna
äfven från en annan sida, och häfda
kyrkans prioritet i fråga om dylika melodier.
»Bekräftelse på denna visst icke nya
mening» — säger han — »att folkmusiken
delvis har sin upprinnelse från kyrkan och
icke från skogen, finner man af en–––––
uppteckning af folkvisa, troligen dansk,
hvilken finnes i slutet af en runhandskrift af
skånelagen från 1300 talet. Den har
följande utseende». (Nu följer en
melodiuppteckning i svart mensuralskrift, hvarpå
förf. fortsätter:) »Här finnes klav (C) men
saknas taktindelning och detta är verklig
medeltids kyrkomusik».
Det vill häraf synas som skulle förf.
anse melodien såsom kyrkomusik derfor,
att den eger klav men saknar
taktindelning. Men detta vore ungefär som att
påstå, att hr Strindbergs arbete är en
andaktsbok, derför att de typer, hvarmed det
tryckes, till äfventyrs äfven användas för
andaktsböcker. Då på 1300-talet ingen
annan sångnotskrift var i allmänt bruk än
den svarta mensuralskriften utan taktstreck,
så måste man väl använda denna för
uppteckning af ej blott kyrkmusik utan äfven
folkmelodier! Ett faktum är att man ock
så gjorde. Redan från trubadurtiden
finnas melodier, upptecknade i den s. k. nota
quadriquarta, hvilka vid första anblicken
fullkomligt likna de rituella cantionalerna,
under det likväl melodiken är fullt
vismässig och alldeles olik den rituella. F’örf.
vill väl dock icke påstå, att t. ex.
Chate-lain de Coucy’s »Quant li Rosignol» eller
konung Thibaut’s »L’autrier par la matinée»
äfven äro kyrkmusik?
Förf. håller på folkvisans ursprung från
kyrkan — hvilket i enskilda fall visserligen
icke bör förnekas — men synes ej hafva
kommit att tänka på, det förhållandet äfven
kan vara omvändt. Och dock är det ett
musikhistoriskt faktum, att kyrkmusiken
står i oändligt långt större förbindelse till
folkvisan, än denna till den förra. Vi hade
icke väntat att en så till utseendet drifven
kulturhistoriker som förf. skulle vara
okunnig åtminstone derom, att de melodier, som
vid den lutherska reformationen upptogos
i kyrkans sköte, till största delen voro
folkvisor; tvärt om hade vi nästan
bespetsat oss på att en skriftställare, som offrar
så mycket åt det pikanta, ej skulle
försummat omtala, att t. ex. koralmelodien
»Auf meinen lieben Gott» är hemtad från
visan »Venus, du und dein Kind, auf bei-
den A ugen blind», koralen »Von Gott will
ich nicht lassen» från visan »Ich ging
ein-mal spazieren», koralen »VVie schön
leuch-tet der Morgenstern» från visan »Wie schön
leuchten die Aeugelein der Schönen und
der Zarten mein», o. s. v. Men detta bruk
var ej ens något nytt för reformationen;
redan nederländarne hade såsom tenorer
och tematiska motiv för sina kyrkstycken
lagt folksånger till grund. Ja det är
bekant, att alt ifrån sista fjerdedelen af
1300-talet ända in på 1600-talet med få
undantag hvarenda messa hade ett eget namn
efter det till grund lagda motivet, hvarvid
de från verldsliga sånger hemtade titlarna
äro likaså talrika som de från antifoner
eller hymner härrörande. Dessa titlar äro
ofta ej mindre pikanta än de nyss anförda
(t. ex. »Petite camusette», »Malheur me
bat», »Le serviteur», »Lomme armé»
o. s. v.), och melodierna kunna ofta
tydligt igenkännas såsom folkvisor till och
med då, när de blifvit af messkomponisten
grufligt vanstälda, så att de i
kontrapunktens stela bojor ligga alldeles likt de värste
syndarne i Dantes helvete, »infrusna
liksom spillror i glas». Ungefär så torde ock
den arma »Sven i Rosengård» känna sig
till mods i tvångtröjan af det »Kyrie», som
förf. anför på sid. 13, så vida alls någon
egentlig likhet finnes mellan dem, hvilket
vi högligen betvifla, enligt hvad vi redan
förut på förfis förfrågan i enskild
skrif-velse till honom förklarat.
Äfven den bålde »Riddaren Sankt Göran»
har i sin svarta prestdrägt (afritad på sid.
12) inbillat förf. att han är kyrkligt sinnad,
»både genom rytmens enformighet och
frånvaron af halfva toner». Detta är
visserligen möjligt, men ingalunda bevisas
det genom noternas enformiga prestdrägt
i och för sig, hvilken ofta nog i thy fall
kan vara en narrkåpa. Ambros anför en
folkmelodi, som i förra hälften af
1400-talet är upptecknad med likformiga noter,
och han yttrar dervid: »Men sammanställ-
ningen med textens naturliga deklamation
(vid folkvisor afgörande!) lär otvifvelaktigt,
att noterna omöjligen alla kunde sjungas
lika långa och att skrifvaren, som
upptecknade melodien, förlitade sig derpå, att
sångaren efter nämda ofelbara rättesnöre skulle
veta att finna de rätta qvantiteterna» (Gesch.
d. Musik, II, 280). Detsamma kan
mycket väl vara fallet med »Riddar Göran».
Ingenting är naturligare, än att en
upp-tecknare af folkvisor, hvilken väl ej alltid
var så underkunnig i mensuralskriftens
krångliga rytmik, lät qvantiteten bero och
nöjde sig med att, medelst den beqvämare
noteringen för cantus planus, blott
upp-skrifva sjelfva tonhöjderna.
Ej lyckligare än förut är förf. i sitt
sista argument: »Detta bruk att hemta
musik från kyrkan har fortgått intill förra
århundradet. Så finna vi till exempel
melodien till »Kung Birger var en herre så
båld» i gamla psalmboken nr 214, till Den
sköna Dorothea sammastädes nr 262, att
förtiga Bellmans sätt att taga gängse
andliga sånger, som sjöngos i konventiklar».
— Äfven här har förf. förblandat orsak
och verkan. Eller kan det vara förf:s
allvar att påstå, att till texter, som
ursprungligen äro äldre än gamla psalmboken
(åtminstone är detta fallet med »Kung
Birger»), hafva satts melodier tagna ur samma
psalmbok? Förfaringssättet har naturligtvis
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
