Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
varit motsatt: till en del texter i denna
psalmbok tog man redan befintliga
folkmelodier, alldeles som Luther hade gjort
nära två sekler förut. Hvad särskildt
melodien till »Dorothea» beträffar, så kan det
icke vara t^l om dess vare sig inhemska
eller kyrkliga ursprung derför, att den
uppenbarligen är en förändring af melodien
till den franska verldsliga visan »Il me
suf-fit de tous mes maulx» (ur Trente et quatre
chansons musicales, Paris par Pierre
Attaig-nant, sannol. 1529—31), hvilken sedan
togs upp i den protestantiska kyrkosången
och der ifrån visserligen troligtvis
applicerades på »Dorothea». Sådan är den
vanliga cirkelgången för visor, som påstås
komma från kyrkan, att går man längre
tillbaka, så finner man att kyrkan å sin
sida måste återbörda eganderätten åt
pro-fanum vulgus.
Ej ens med Bellman har förf. haft tur.
Olyckan vill, att Julius Bagge i en
uppsats i första häftet 1881 af »Samlaren»*
visat, att det blott finnes cn enda melodi
»som möjligen kan gifva något stöd åt
Atterboms uppfattning», att Bellman
an-vändt melodier, »som ursprungligen hade
tillhört en då nyss försvunnen tidsålders
andliga qväden — ja en ännu äldre tids
piæ cantationes».
I en punkt ge vi förf. rätt, nämligen
»att man af folkvisornas melodier, sådana
de nu sjungas, icke kan sluta till huru de
sjöngos ursprunglingen». Men äfven om
en melodi förändras, så kan den likväl
bibehålla sin grundform och karakter, och
det är på dessa saker det kommer an, när
man talar om nationalitet i folkvisor. Den
nyss nämda »Dorothea» t. ex. är åtskilligt
förändrad från franskan, men hufvudgången
och kadenserna äro qvar, och vi hafva
t. o. m. redan på grund af de sist nämda
kommit att misstänka det melodien icke
var svensk, enär, så vidt vi hittills funnit,
den svenska folkvisan aldrig brukar
modulera g-moll — F-dur (eller göra någon
kadens på f i hypodorisk ton på g — i fall
man nu vill anse visan gå i denna tonart).
Vi få möjligen framdeles tillfälle att från
teknisk synpunkt — i alla händelser den
säkraste — belysa denna fråga om
folkvisornas nationella karakter; måhända skall
det, trots förf., kunna visas att en sådan
verkligen existerar. A. L.
Från scenen och konsertsalen.
Ääsongen står ren i sitt flor. Den
lif-aktighet som inom vår teater- och
musikverk! alltmera börjat förspörjas ger
oss anledning att åter begynna med vår
sedvanliga revne de la quinzaine.
Ett betänkligt afbrott i Stora teaterns
arbeten yppades genom den hotande
branden, som dock till all lycka icke erhöll
någon större utsträckning. -Man har hittills
endast medhunnit en eller par
operaföreställningar. För öfrigt har man måst hjelpa
sig fram med plockprogram (t. ex. »Niirn-
* Vi begagna tillfallet att åt alla mnsikvänner
rekommendera denna högst fortjenstfulla artikel,
som utgiir det första säkra och på källforskning
grundade uppslaget i den för sä manga hugskott
och eftersägningar utsatta frågan 0111
Bellmansmelo-diernas härkomst.
bergerdoekan», andra akten ur
»Afrikanskan» och »Advokaten Pathelin»), något
som ur konstnärlig synpunkt knapt torde
hålla streck. Men — nöden har ingen lag.
En intressant qvasinyhet har emellertid
kunnat framföras, dock först på den
dramatiska scenen, nemligen Pergoleses »Ett
litet huskoiV». Mera om den förtjusande
operetten på annat ställe. Här må dock
påpekas, att den bland annat lärorikt äfven
gifver en föreställning om huru kyrk- och
operastilen hos en och samma tonsättare
ofta kunnat sammanflyta. Jemför man den
lilla buffan med Stabat mater, Pergoleses
berömda svanesång, framställer sig i ett
par nummer icke blott ett påfallande
syskontycke utan äfven direkta reminiscenser,
såsom i sopransolot (Cujus animam) och i
altsolot (Qtiæ moerebat). Hos Händel är,
som kändt, detta förhållande ännu
märkbarare.
Den ursprungliga instrumentationen till
pjesen var den enklaste man kunde begära,
endast stråkqvartett, och man har icke nog
berömt Pergolese för alt med så primitiva
orkesterresurser kunna framkalla så
effektfulla verkningar. Välbetänkt nog har
instrumenteringen genom tillsats af blåsare
nu erhållit en modernare och fylligare
utrustning, hvilket af kapellmästaren
Nord-qvist verkstälts med mycken smak och
ur-skilning. Med kraftig humor framstår
härigenom det kostliga stället i finalduetten vid
skildringen af hjertklappningen: hon med
sitt näpna »Det klappar! ticketack!
Ständigt tieketack!» och han med sitt kraftiga
»Det bultar drum denim! Ständigt drum
derum!», Ilvarvid flöjtens och hornens
imitationer äro lika lustiga som
karakteristiska. (Det är antagligt att Mozart med
minnet häraf skref första duetten ur
»Fi-garos bröllop», mellan Susanna och Figaro,
hvilken innehåller något dylikt.)
En annan afvikelse från originalet är
att man uteslutit recitativen. Ur ren
praktisk synpunkt var väl det för våra
nuvarande förhållanden det bästa. Men
»in-cidit in scyllam ...» Nu få våra artister
i stället deklamera alexandriner, och det
har nog sina svårigheter, helst redan den
prosadialog som för närvarande bestås vid
vår operascen inger underliga begrepp om
deklamationsundervisningen dersammastädes.
(Vare detta dock sagdt utan hänsyn till
Ubertos framställande.)
En ytterligare förändring föreslås. Månne
icke Serpinas första aria i andra akten
(»om Serpina kan få ega än ett rum i ert
minne qvar») lämpligen kunde afkortas
något, så att de tröttande omtagningarne
undvikas?
Att på ett fullt tillfredsställande sätt
utföra denna pjes är ingen lätt sak. Det
är endast två agerande personer (jemte en
stum figur) som här skola hela tiden hålla
humöret vid makt och begge deras roler
äro nog tacksamt tecknade, men erbjuda
en förening af ganska mångskiftande
egenskaper som ställer höga fordringar på de
framställande. I den ena, Serpina, finna vi
en ypperlig illustration till Figaros berömda
karakteristik öfver vårt slägtes älskvärdare
hälft. Hon är foster af dessa »än ljufva
sirener än vilda hyenor», hvilka »som
räf-var så fina le åt vår pina», när »i snaran
de rycka oss med list och gevaldt och som
maran de trycka oss i englagestalt». Med
andra ord en med koketteriets alla vapen
utrustad Xantippa. Uberto, den gamle
ungkarlen, förefaller understundom karg och
vresig, men är i botten foglig och godmodig
och låter lätt locka sig i kärlekens garn,
der han gör en ganska dråplig figur.
Fröken Niehoff spelar med lif och
intresse, om hon också har svårt att fa fram
den rätta totalbilden: Det är för litet af sirén,
för litet af hyena. Deremot förtjenar
hennes sång det varmaste loford. Man
iakttager med hvarje gång hur hon mer och
mer tillegnar sig denna mjuka flöjtklang i
stämman, hvarmed hon väcker så stort
behag. Äfven den besvärande röstspänningen
synes vara på väg att försvinna. . Under
sången har man svårt att höra orden. Nog
kunde det rättas. En af k. teaterns numera
lätträknade buffasångare, hr Janzon, har
af Uberto skapat en ganska lyckad typ, en
uppgift hvaråt han synes ha egnat sig med
omsorg. Den understundom något stereotypa
framställningen innehåller flere förträffliga
pointer, särdeles i andra akten, hvartill den
rörliga musiken verksamt bidrager. För
sångpartiet räcker hr J:s röst icke alltid
till. Betjentslyngelns rol återgifves med
träffande munterhet af hr Henrikson.
Oförklarligt är hvarför kompositören låtit denne
dråpliga figur vara stum, hvars ingripande
i den musikaliska handlingen sannolikt skulle
framkalla flere roliga scener.
Den genom uppsättande på repertoaren
af Mozarts »Teaterdirektören», Webers
»Abu Hassan» och Pergoleses »Ett litet
huskors» hos oss på sista tiden vidtagna
regimen att framdraga ur glömskan
klassiska verk för scenen, hoppas vi måtte
framgent vinna efterföljd. Det kan
åtminstone alltid ega sitt musikhistoriska intresse.
Från Stora teatern är vidare att
om-förmäla reprisen af »Traviata» med herr
Bentzon-Gyllich som Germont, den första
rol han här innehaft. Man har i denna
tidning dragit behofvet af hans engagement
i tvifvelsmål och på annat håll har uttalats
önskvärdheten af att han måtte hafva sin
verksamhet vid hvilken annan scen som
helst, dock icke vid den k. lyriska.
Åtminstone efter att ha sett honom i detta
parti måste man erkänna att han nog kan
blifva användbar äfven här, om också
genomgående anmärkningar måste framställas
mot hans dramatiska uppfattning och
åter-gifvande af en rol, samt hans egendomliga
sätt att röra sig på scenen, som väl knapt
kan göra anspråk på några betraktelser af
allvarsam art. Mera framstående är han
som sångare, äfven om han härutinnan
endast tillfredsställer måttliga pretentioner.
Men i besittning af ett charmant, mäktigt
klingande instrument och ett varmt och
redbart föredrag torde han nog fylla sin
plats.
Om Mindre teaterns försök att kittla
publiken med en gammal slipprig
Offen-baehiad inskränka vi oss att nämna att
detta i flere hänseenden måste anses som
misslyckadt och att det äfven med
tillbörlig stränghet stäfjades af kritiken.
I konsertsalongen, eller rättare den för
konserter apterade teatersalongen, hafva vi
upplefvat flere intressanta konstnjutningar,
främst genom härvaron af ett par unga
talanger från verldsstaden vid Seinens strand:
pianisten higno och violinisten Viardot. Den
förre är icke endast virtuos i vanlig
bemärkelse, utan äfven konstnär. Han besitter
öfver hufvud alla de beundransvärda egenska-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
