Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dag är den största sångerska vårt land ägt.
Man kunde här gerna säga »verlden ägt».
Att i Jenny Linds hem man mest
talar om musik är ju ej underligt, då äfven
hennes man är en god musiker. Båda
lefva för att sprida omkring sig sinne och
smak för gedigen och klassisk musik.
De ha bildat en stor sångkör, hvars
ledare är hr Goldschmidt, och det som
ut-föres är endast goda mästares verk, såsom
Bach, Händel, Pergolese, Palestrina m. fl.
— Nästa vinter lär ett större opus af
Palestrina af denna kör komma att inöfvas och
uppföras.
Att denna sångkör, och det som här
utföres, står högt, och hos den engelska
förnäma verlden anses som det finaste på
musikens område, må ingen förvåna sig
öfver. Härtill bidraga i främsta rummet
personligheterna, hvilka stå i spetsen,
der-jemte ledamöterna och dernäst vissheten
derom, att här ej träffa på simpelt
»mu-sikbusiness»; så står också Jenny Linds
omdöme högt hos engelsmännen. Det
be-höfs blott, att hon har sagt något, och det
är så. En rekommendation af henne är
derföre värd mer än pengar för den, som
skall gå framåt på konstens bana derstädes.
Det skulle varit ofantligt kärt att ha
fått göra flera besök hos henne, än de som
kommo mig till del, men hon ämnade just
företaga en resa till sin gifta dotter;
hvar-före jag måste säga henne mitt farväl.
Minnet af hennes gästvänlighet och
hennes intresse för vårt folk förvissade mig
om, att hon ej glömt bort sitt fosterland,
utan fastmer med lif och värma alltjemt
följer och älskar det gamla Sverige.
H. B.
Musikens etiska verkan.
Sjwå Immanuel Kant för omkring hundra
år sedan sände ut i verlden sitt
kategoriska imperativ, filosofiskt grundadt på
sedelagen, skrefvo tillika flere stora skalder,
såsom Schiller och andra, om skådebanan
såsom moralisk — egentligen
moralbefordrande — bildningsanstalt. Och när
Aristoteles, som lefde för mer än två tusen
år sedan, yttrade, att konsten, särskildt
musiken och poesien, skulle rena
lidelserna, hela och befria menniskorna från
omoraliska lyten, hade han alldeles
samma idé, som åtföljt den sanna, ädla
konsten i alla tider ända till våra dagar.
Det är ej en musiktidnings uppgift och
tendens att försvara sedelagen mot dess
opponenter, men i förbigående måste vi
beröra denna högst vigtiga
kulturangelägenhet för att kunna ådagalägga, huru
långt moralprincipen har att sträcka sin
verkan inom konsten.
Tillika vilja vi söka utreda den frågan:
om musiken kan verka etiskt, d. v. s.
sedligt förädlande och på hväd sätt
öf-vcrhujvud ett förädlande inflytande är
att vänta af henne.
En betydande musikskriftställare och
konstnär, hr Ehrlich, behandlade för några
månader sedan i Berliner tidskriften
»Ge-genwart» detta tema och kom till negativt
resultat. Han förnekade att tonkonsten
kan hafva någon moralisk verkan; bestred
alltså hvarje sedligt inflytande af
tonskapelserna.
Man har också å andra sidan
argumenterat, att spelandet eller åhörandet af
en sonat, symfoni eller andra verk ej
förmår att förädla vare sig åhöraren eller den
föredragande. En etisk verkan skulle
tonkonsten alltså ej kunna utöfva. Om man
nu ironiskt hänvisar på vissa konsert- och
teaterskandaler, hvilka här och der
inträffat efter åhörandet af de ädlaste och
skönaste tonverk och detta blott af en
obetydlig anledning, såsom det t. ex. gått med
Wagners verk i Paris der han gälde för
en exklusiv tysk, och i tyska städer der
man urladdade sin vrede öfver en illa
omtyckt personlighet, — så äro dylika
skamliga företeelser visserligen ett bevis för att
sådana der sällskap af drickande och
blaserade individer, som ofta representera ett
publikum, icke förädlas genom åhörandet
af ädla konstverk, men hufvudsakligen på
den grund, att dessa redan fullfjädrade
individer ej mer äro i stånd till någon
lyftning i känslor.
Men äfven i fråga om mottagligare
sinnen, om personligheter, som kunna
utvecklas i bildning och förädling, kan man
väl icke med matematisk visshet bevisa,
att tonkonsten utöfvar en etisk verkan, och
att de genom studiet af denna konst
liksom genom åhörandet af klassiska verk
blifva sedligt och andligen förädlade.
Ja, man kan till och med våga påstå,
att en omedelbar, direkt etisk inverkan
svårligen någonsin kan framvisas. Man
får alltså ej undra på att från visst håll
äfven hvarje etiskt inflytande af
tonkonsten fullkomligt bestrides. Huru skall man
väl kunna leda i bevis att spelandet och
åhörandet af sonater, qvartetter, symfonier
af Mozart och Beethoven m. fl. moraliskt
förädla somliga individer?
Först och främst kan nu den frågan
framkastas, om skaparne af dessa verk
sjelfva varit goda och ädla menniskor,
hvilka endast frambragt goda och ädla
verk! Ty blott det goda kan åstadkomma
det som är godt, och endast goda, ädla
ideer kunna verka förädlande. Om de tre
nyssnämnda mästarne, liksom om så många
andra berömda sådane, är det emellertid
verldsbekant, att de voro goda och ädla,
ja bland de bästa menniskor på sin tid.
Man har visserligen påbördat dem ett och
annat och således påstått om Mozart, att
han skapat sina bästa arbeten vid glaset,
hvarigenom han blifvit stämplad som
drinkare. Hans närmaste hafva dock alldeles
bestämdt förnekat detta.
Om Haydn och Beethoven kan man ej
en gång säga så mycket; ej heller om
Schubert, Schumann, Spohr, Weber,
Men-delssohn, o. a. Alla dessa voro, trots sina
fel, i grunden goda, förträffliga menniskor,
hjelpsamma, då de kunde hjelpa, och städse
färdiga att erkänna andras förtjenster. De
konstnärer, som stå vår tid nära, vilja vi
ej här tala om, utan endast anmärka, att
man ej bör lyssna till den tanklösa hopens
lösa prat. Vi upplefva ju dagligen att snart
sagdt en hvar personlighet, som genom
konst eller vetenskap gjort sig ett namn,
genast förtalas och nedsättes.
Hvad nu praktiska konstnärer,
virtuoser, sångare och sångerskor, beträffar, så
är det sant, att ganska olikartade
personligheter träda oss till mötes, goda och dåliga,
hvilkas karakterer och lefnadssätt ofta
mycket differera. Ungdom, uppfostran, mer
eller mindre gynsamma förhållanden ha på
dem haft ett afgörande inflytande, hvilket
konsten ej alltid förmått paralysera.
Vi hafva förut sagt, att en
omedelbar direkt etisk verkan svårligen kan med
bestämdhet framvisas. Man kan likväl
påstå, att de folk, som beflita sig om en
högre musikodling, också stå på en högre
kulturgrad än de, som inskränka musiken
till dans, sång och marsch. Med detta
oförnekliga faktum är dock ej bevisadt att denna
högre musikodling bidragit till skapandet af
den högre andliga kulturen. Man kan
endast statuera en ömsesidigt befordrande
vexelverkan. Det högre själslifvet fordrar
en högre musikodling och — vice versa —
den högre musikodlingen kultiverar också
det högre själslifvet.
För att kunna ådalägga om musiken
förmår verka etiskt eller sedeförädlande,
måste man först hafva klart för sig, hvari
väsendet och karakteren af hennes psykiska
verkan ligger.
Detta är, som bekant, ett mycket
om-tvistadt ämne, som gifvit anledning till
häftiga debatter och redan kostat mycket bläck.
1 Vi skola ej utförligare behandla detta tema
utan endast i korthet framställa en åsigt,
hvilken obestridligen hyses af flertalet af
våra estetiker.
Hegel — likasom hans store efterföljare
i estetiken, Eriedr. Vischer — har
betecknat musiken såsom den subjektiva
konsten, hvilken störst och mäktigast
framträder i det subjektiva själslijvets
framställande. Ja, detta är betecknadt som
hennes hufvuduppgift, i hvilken hon af ingen
annan konst, ej en gång af poesien kan
uppnås; deremot är hon svag i
framställandet af det objektiva i jemförelse med
skulpturen, måleriet och skaldekonsten. Vissa
objektiva föremål och förhållanden förmår
hon endast tillnärmelsevis men helt
obe-stämdt antyda. Och häruti är hon så
mångtydig, att den ene tycker henne framställa
ett, den andre ett annat. Hvad allt har man
icke till exempel tyckt sig höra och finna i
Beethovens sonater och symfonier!?
Men i framställningen af det subjektiva
själslifvet är hon oöfverträffligt stor. »Det
som orden ej kunna tolka, det uttalar sig
i toner.»
Tonkonsten har blott företrädesvis den
ena regionen af själslifvet till sin uppgift
och verksamhet, nämligen »känslolifvet».
Så långt som till den plastiska, för en
hvar fattliga framställningen af tankar och
idéer, som är för skaldekonsten möjlig, har
hon ännu ej hunnit. Våra geniala
tondiktare hafva visserligen åstadkommit
beundransvärda saker i framställning af
objektiva föremål, men det blifver dock alltid
äfven med tillhjelp af bifogadt
symfoniprogram eller af text i operan ganska svårt att
af tonbilderna sluta sig till den ena eller
andra handlingen, till hvad flere personer
göra eller tala.
Yttringar och uppenbarelser af
känslo-lif genom toner finna vi redan i djurriket.
Hvad drifver näktergalen eller lärkan att
timtals stämma upp sin sång? Vårkänslor,
glädje öfver tillvaron fylla bröstet på den
befjädrade sångarskaran. I det högre,
kultiverade menniskolijvet yttra sig
känslorna genom toner i förandligad gestalt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
