Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från scenen och konsertsalen.
Den kultiverade menniskan höjer
tonspråket till konst, till tonkonst.
Är det nu ett behof i den nienskliga
naturen, att i tonbilder framsjunga det
upprörda hjertats alla känslor, så måste de af
denna känslodrift frammanade tonbilderna
också framkalla liknande känslostämningar
i åhörames bröst. Likasom enligt de
fysikaliska lagarne Jör svängningarna hos
en sträng denna äjven åstadkommer
medsvängningar och medtoner hos andra
harmoniskt proportionela strängar, så
uppväcka äfven tonbilderna rörelse hos oss
genom våra nervsträngar, vårt scnsorium
och framkalla samma själsstämning,
under hvilken komponisten skapat dem.
Deraf beror ju till stor del musikens verkan.
Häruti ligger också förklaringen öfver att
endast de tonverk och melodier, hvilka
skapats af känslan genom fantasiens
verksamhet, återväcka känslor hos den åhörande
eller återgifvande, medan de som endast
hafva sin källa i reflexionen, i förståndet,
om än aldrig så regelrätta och
konstmes-siga produkter, lemna oss kalla och alltså
ej åstadkomma någon psykisk verkan.
Ordspråket säger också: »Endast det som
kommer från hjertat talar till hjertat.»
(Forts.)
Ur Otto Lindblads lif
berättar J. T. följande: den som vill finna tankar i
händelserna, skall måhända finna anmärkningsvärdt,
att Otto Lindblad upphäfde sitt första skrik, just som
klockorna i Karlstorps höga stapel en söndag vid
sammanringningen läto höra sin klang öfver nejden,
i följd hvaraf ock kloka gummor spådde, att det
skulle blifva en ovanlig klockare af det barnet
med tiden. Och nog blefvo de sannspådda den
gången, ty klockare blef han — för bröds skull —
och väl såsom sådan den ovanligaste på sin tid.
Men också hade musiken för honom redan frän
barndomen varit dagligt bröd, till och med i
bok-staflig mening, ty när mat emellanat fattades i
föräldrahemmet, säges fadern hafva tagit ned violinen
och spelat sina små till tystnad och ro. Kanske
det äfven vankades mera musik än bröd under hans
ej korta studenttid och under de »Wanderjahre»,
som han i sällskap med utvalda sångare, moderna
trubadurer liksom han, ti 11 bragte här hemma och
delvis äfven i främmande land. Det var härunder
han diktade de sköna tonskapelser, som gjort hans
namn älskadt för generationer; sedan kom det
någorlunda tryggade brödets tid, men då var det i
det närmaste slut med musikens.
Enligt hvad samtida till honom berättat,
arbetade Otto Lindblad, så snart det gälde musik,
med snillets medfödda lätthet. »Det der var ett
vackert stycke, det skola vi sätta musik till», kunde
han säga, när han läst något nyutkommet poem
af en Herman Sätherberg eller en Onkel Adam
m. fl. Och så satte han sig till pianot, och inom
en stund var musiken färdig, stämmorna utskrifna
och utdelade till några säkra sångare, som ej voro
sena att sjunga dem »för att höra hur det lät».
Så tillkommo många af hans vackraste sånger.
Den oförgängligt sköna qvartetten Hör jag forsens
vilda fall» sjöngs sålunda första gången på teol.
studeranden sedermera stadskomministern i
Jönköping Carl Rydéns låga studentrum en afton, och
den alltid lika friska »Sätt maskinen i gång, herr
kapten», diktades och profsjöngs under en
ångbåtsfärd mellan Malmö och Kjöbenhavn.
Den teoretiska utbildningen i musikens konst
var för Lindblad den sjelflärdes. En person, hos
hvilken han, enligt hvad som sagts mig, ansett sig stå
i stor skuld i detta fall, var — en tysk »fröjdist»,
en violinspelare, som medföljde ett tyskt
musiksällskap, som å något af stadens schweitzerier gaf
»aftonunderhållningar», men denna »fröjdist» blef
sedan en af prydnaderna och stödjepelarne i
hof-kapellet i Stockholms k. opera. Eget nog fick
också Oscar Arnoldson, enligt egen bekännelse,
• lära sig skalan till sången» af en utsjungen
musik-idkare med samma samhällsställning.
listeprisen är fortfarande det mest
beteck-nande för Stora teaterns verksamhet.
»Trubaduren» har framlrädt mod så
godt som alldeles ny besättning, »Den
stumma» med delvis förändrad. Med den
förra var förenadt intresset af att pjesen
då för hundrade gången giek öfver vår
operascen (den gafs här för första gången
den 31 maj 1860) samt att den nye
utländske hjeltetenoren då fick visa hvad han
bar i skölden.
»Trubaduren» erbjuder i allmänhet långt
svårare uppgifter för den sceniske artisten
än man vanligen är böjd att tro.
Visserligen förnekar den derutinnan icke sin
italienska extraktion att samtliga sångpartierna
deri äro i hög grad tacksamma att utföra.
De foga sig beqvämt och villigt efter
stämbanden, de äro melodirika och känslofulla,
och äro skrifna med mycken effekt. Men,
här komma vi till svårigheterna, denna
sträfvan efter effekt hvilar icke alltid på
sanningens grund. Verdi brukar här som
annorstädes icke taga så noga med det
dramatiska innehållet i sin musik och efter
det kända italienskt-bravurmessiga mönstret
.• tillskapas mycket som egentligen bör lemna
uttryck för helt andra affekter. Nu blir
det sångaren som måste modifiera, förmedla
och söka framkalla den rätta stämningen.
Men ej nog dermed. Alla dessa
besynnerliga figurer, från den lamenterande
zi-genargumman till den mazurkasjungande
gamle borgliorrn, hvilka befolka denna
vidunderligt gräsliga opera, äro tecknade med
så bjert tragiska och ultrapatetiska färger
att frändskapen med det komiska
elementet ligger blott allt för nära. Att maskera
denna sednare är endast den måttfulla och
konstnärligt genomtänkta lyriskt-dramatiska
framställningen förbehållet. Och när kan
alltid en sådan presteras? Dock ut desint
vires... och vår opera är allra helst nu i
behof af vänligt öfverseende.
Azucenas parti, ett af de mest
storartade dramatiska partier som finnas,
öfver-stiger ännu fröken Öhrströms krafter. Men
i betraktande af hennes ringa erfarenhet
på en operaseen lyckades försöket i det
hela väl. Oafsedt det rent tekniska
saknas henne ännu de egenskaper som
egentligen gifva intresse åt denna karakter;
verldsförakt, lågande energi samt framförallt
den passionerade glöden som skall
fram-strömma med all sin vulkaniska kraft.
Lättare att åstadkomma är den rätta
maskeringen som nu var allt för ung.
Sär-skildt synes fröken Ohrström lagt an på
ett lifligt och markeradt spel som nog i
sinom tid skall vinna i naturlighet, när
sådana manér som t. ex. de regelbundet
återkommande tåhäfningarne undvikas. I fråga
om sången är en fastare ansats af tonen
önskvärd.
Fröken Wiehmami som Leonora
utvecklade mycken energi och musikalisk
begåf-ning samt inlade i sitt föredrag kraftiga
dramatiska ansatser tack vare sin mera
genom styrka än välljud tilltalande röst.
Tonbildningen ocb hennes sångsätt i ölrigt
med allt hvad dertill hörer äro dock icke
tillfredsställande och ega knapt anspråk på
någon kritik. Må man med detta exempel
för ögonen, eller rättare öronen, lära sig
inse hur berättigad den med allt större
skärpa framträdande gensaga är, som på
sista tiden uttalats mot sångundervisningen
vid en viss offentlig musikskola. I scenisk
aktion är hon ännu nvbörjarinna.
Herr Beitzon-Gi/llich fvlde sin uppgift
med mycken framgång och ingaf här ett
vida fördelaktigare intryck än sednast i
»Traviata». Men så passar honom den
stolte grel’ Luna långt bättre än den gamle
fine gentlemannen i Germont. Både i
solonummer och ensembler gör sig hans starka
och sonora röst förträffligt gällande. En
naturligare hållning och gång bör
emellertid hr B.-G. bemöda sig om samt göra
några försök till mimik åtminstone vid
sådana ställen som »Jag blir utom mig af
raseri» eller »Hur vreden gnager pä mig
nu», der det icke är tillfyllest att endast se
vacker och ståtlig ut.
Herr IVarnmth debuterade som
Man-rico. Som sångare är lian ganska
rutinerad. Den intensivt vibrerande rösten är
späd och tunn och klingar med en
särdeles vek och behaglig timbre när den
icke forceras; i annat fall låter den torr
och beklämd hvilket i förening med den
totala frånvaron af all manlighet i uttrycket
tydligen ådagalägger att den heroiska
genren icke kan blifva hr Warmuths rätta.
Hvarför då anförtro honom sådana
uppgifter som den käcke riddaren Manrico,
helst han rör sig på tiljan med
debutantens famlande osäkerhet och vi ega bättre
representanter härför i våra egna artister?
Hvarför icke snarare låta honom inhemta
den sceniska gymnastikens a-b-c i några
mindre fordrande partier såsom Alfonsos i
»Den Stumma»?
Man har trott sig handla efter bästa
förstånd med att hitkalla hr Warmuth.
K. teatern behöfde någon som kunde fylla
Arnoldsons plats, — så resonerar man —
tiden hastade med att utifrån erhålla
någon ställföreträdare då ju sådant ieke kunde
ske hemma, och någon bättre tenor kunde
man väl knapt få för 4,500 mark.
Hvarför just denna summa?’ Med
densamma fördubblad hade vi måhända fått
en tenor som kunde lockat folk till teatern
och beredt den goda inkomster, hvilket
naturligtvis var afsigten med detta
engagement. Och den tid af tre månader som
förflutit mellan Arnoldsons frånfälle och
hr Warmuths första uppträdande å scenen
var väl tillräckligt lång att medgifva ett
praktiskt och planmessigt tillvägagående med
ett dylikt engagement. Man kunde då ha
medhunnit att annonsera härom i utländska
tidningar, att erhålla svar från respektive
spekulanter och låtit de mera betydande
af dem få debutera i vanlig ordning samt
derefter gjort sitt val. Dock, hvad som
skett har skett, och vi vilja icke med några
vidare reflexioner, hur förpligtigade vi än
äro dertill, lägga sten på börda.
En mindre anstrykning af
elevuppvisning egde »Den stummas» repris, livari
två nya rolbesättningar förekommo. Hr
Sellman som Masaniello ingaf ungefär
samma fördelaktiga intryck som hans Vaseo.
Äfven här visade han mycket intresse för
sin uppgift och sökte fylla de anspråk man
eger rätt att ställa på operasångaren; så
beflitar han sig om en konstnärlig
behandling af rösten och ett lifligare, mera
genomtänkt spel. Skada att han i förra fallet
icke äfven kan understödjas af någon fyllig
klang i sin stämma som blifvit öfver
hofvan forcerad. Med vunnen erfarenhet torde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
